x

Dags för bokslut

Dags för bokslut

Mike Skinn er är på Hotel Sankt Petri i Köpenhamn för att tala med pressen om sitt nya och sista album. Det är dagen efter spelningen på danska välgörenhetsgalan Danmarks Indsamling. Ändå städar han undan de föregående journalisternas koppar och glas från bordet som skiljer oss åt. Divalater existerar inte för medelklassgrabben från Birmingham, som egentligen bara skulle bli en UK garage-MC, men som sedermera kom att bli en popstjärna av sådant slag som inte kan snickras ihop på fem röda av ett skivbolag.

Computers and blues verkar förena organiska och elektroniska musiktekniker. Är skivan ett försök att förena alla de musikaliska riktningar du har gått i?

– Ja, helt klart. Det här albumet är som ett slags greatest hits, fast med nya låtar. Den är både tekniskt och temamässigt en sammansmältning av allt det jag tidigare har gjort, säger Skinner.

I låtarna på Computers and blues utgår Skinner mycket från sitt eget liv. Den ovanligt ärliga Trying to kill M.E. handlar till exempel om hans kamp mot sjukdomen M.E. – kroniskt trötthetssyndrom, om att bli sjuk av att göra det man älskar:

– Jag gillar inte det uttrycket, "att bli sjuk". Jag tvingade mig själv till ett halvårs uppehåll från arbetet, vilket verkligen var svårt i början, men efter ett tag blev det rätt lätt att bara sitta och glo på Bondfilmer dagarna i ända. Trying to kill M.E. skrev jag lite i smyg, för det var ju inte meningen att jag skulle göra något. Jag skrev hela låten, mer eller mindre, på en enda natt, vilket är mycket ovanligt. Det var bara en sån förfärlig natt, när jag inte kunde sova. Det var rena tortyren.

När du skriver låtar som Trying to kill M.E. eller Blip on a screen, känns det som att du betalar ett högt pris för ärligheten i dem?

– Nej, det tycker jag inte. Man betalar ett högre pris för att inte vara ärlig. Och priset är att folk inte blir intresserade. Det är så mycket brus därute nu. Så många musiker och skribenter med sina bloggar. Jag menar, det är osunt att inte säga som det är. Gör du det inte tappar du snart folks uppmärksamhet. Men jag har ju skrivit flera låtar som varit lite meningslösa, men de handlar alla om mig själv. Jag fick mycket reaktioner på mitt tredje album (det kändisutlämnande albumet The hardest way to make an easy living, red. anm.) som många blev chockade över. Men jag har aldrig brytt mig. Jag har ju aldrig skrivit något nedsättande om någon annan.

Robotar som tar över världen
Låtar som Facebookromansen OMG och Blip on a screen, som refererar till känslan av att för första gången se sitt barn på en ultraljudsundersökning, verkar handla om att vårt känsloliv smälter samman med den teknik vi använder.

– Ja. Om man söker efter Computers and blues på nätet hittar man en massa som jag har sagt det senaste året, som efter hand blivit ren bullshit, faktiskt. Från början ville jag göra ett slags dystopiskt album, där J.G. Ballard och John Gray möter Blade runner. Jag hade en massa låtidéer om hur robotarna skulle ta över världen. Och rent filosofiskt tror jag på det. Vi utvecklas inte, men det gör tekniken. Så skulle skivan ha blivit, men efter alla de låtarna som var sådär högtravande skrev jag Blip on a screen och OMG kom strax därpå. Och de här två låtarna är vad jag verkligen ville uttrycka med hela skivan. Ett slags futuristiskt sätt att se på verkligheten. Människors vardagsliv, kärlek eller upplevelsen att få barn sett genom den teknik vi själva har skapat.

Så vad händer nu?
Jag försöker låta bli att fråga dig vad som ska hända nu, för jag antar att alla ställer den frågan.

– Jag är väldigt entusiastisk över det, så det kan jag gott berätta. Jag ska göra en film. Just nu är det så klart spelningarna som står först i kö. Turnén kommer att ta ett helt år och det kommer att bli tufft, så jag vill inte knäcka mig själv och försöka vara kreativ utöver det. Jag vill bara göra spelningarna och kolla på Sopranos och ha så kul som möjligt. Jag har verkligen börjat ta vara på varenda stund med bandet. Känslomässigt är jag ganska märkt av det, så jag vill bara njuta i år, men vi är heltända på idén med film framöver. Vi har gjort en kortfilm till Computers and blues, som ligger på Youtube.

EN TITT I BACKSPEGELN
Vad är det bästa som du har gjort med The Streets?

– Min favoritlåt är Never went to church. Jag la ner enormt mycket tid på den låten. Det tog mig flera månader att skriva den, fast det inte låter så. Det låter mer som att den bara flöt ut ur mig. Ja, att skriva den låten är nog det allra bästa jag har gjort. Det handlar bara om musiken. Sen har det ju varit ett par riktigt häftiga fester, speciellt en i Miami, men utöver det har det bara handlat om musik för mig.

Finns det något du ångrar?

– Det är en riktigt bra fråga, jag har alltid tyckt att det är det bästa man kan fråga någon. Jag tyckte det var helt fantastiskt när den där killen ställde den frågan till George Bush. Men jag ångrar nog att jag inte har lyssnat på vad andra har sagt om min musik. Ibland har den varit så kompromisslös att det har varit svårt att lyssna på den, och min avsikt har aldrig varit att göra svår musik. Jag är ju från Birmingham och har alltid hatat svåra saker. Men nu när jag tänker på det, så tror jag att folk respekterar en för att man har försökt låta bli att sälja sig. Jag hade nog ångrat det om jag inte hade varit lite svår emellanåt.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA