x

Nattens själfulla sånger

Nattens själfulla sånger

– Jag har alltid velat spela i band, men jag lyckades aldrig hitta någon att spela med.

Varför inte?

– Kanske för att jag vill bestämma allt själv.

Jamie Woon skrattar generat över gamla minnen, men den 28-årige britten kan lugnt lägga skamkänslorna på hyllan. Det är just tron på sin egen kompetens som har satt den albumdebuterande Woons namn på allas läppar. Förra hösten kunde man för första gången höra honom i den förförande singeln Night Air, som genast fick de brittiska medierna, från NME och The Guardian till BBC, att lovsjunga den nattdunkla och souliga dubsteppen, som Jamie Woon skapar i sin harmlösa hemmastudio i London. Och nu är debuten "Mirrorwriting" redo att fortsätta leda honom på den lovande banan.

– Det har blivit en slags nattskiva, konstaterar Woon om sitt tolv nummer långa opus.

– Jag har skrivit de flesta av låtarna om natten, eftersom det på många sätt är den tidpunkt på dygnet som jag är mest vaken. Kreativiteten flödar liksom lättare när det är tyst runt omkring. En del av texterna kretsar också kring, i alla fall för mig, nattliga teman, till exempel ensamhet och eftertanke. Och så älskar jag generellt att sitta uppe långt in på natten, säger den mörkhårige sångaren och låtskrivaren från tunnelbanan i den engelska huvudstaden.

Hans skymningsfärgade universum vänder med blotta örat tankarna till en annan av tidens finaste ambassadörer för postdubsteppen, som den smalare grenen av dubstep-genren har kommit att kallas, i form av den lika brittiske James Blake. Själv menar Jamie Woon emellertid att han hör hemma i en ganska annorlunda musikalisk kategori.

– Jag gillar James Blakes nedtonade"take" på soul och dubstep och jag kan också förstå att vi har mycket gemensamt musikaliskt sett. Men om man sågar in till benet tror jag snarare att det är r'n'b jag gör. Det är där mitt hjärta finns, påpekar Woon.

Den övertygelsen verkar vara en av hans, lite överraskande, inspirationskällor och han vill i synnerhet understryka:

– Jag är svag för r'n'b-scenen från det tidiga 90-talet och särskilt Boys II Men. Jag vet att det ofta uppfattas som ett oerhört klyschigt pojkband idag, men jag var mycket förtjust i dem som barn, och jag tycker fortfarande att deras röster är fantastiska, medger Woon, utan tillstymmelse till sarkasm, innan han rätteligen adderar pampar som Stevie Wonder, Joni Mitchell och även Jeff Buckley till listan över sina förebilder.

Skuggorna från sin egen uppväxt i en grundligt musikalisk familj kan den välsjungande britten inte springa ifrån. Han är son till den skotska sångerskan Mae McKenna, vars graciösa röst har lagt körsång till prominenta namn såsom Michael Jackson, Sting, Kylie Minogue och Björk, och Jamie Woon tvekar inte en sekund med att framhäva sin mor som en banbrytande kvinna med samma önskan om att göra musik till något speciellt.

– Hon befordrade mig att spela gitarr när jag inte var särskilt gammal, och även om hon aldrig har pressat mig till att fullfölja en musikalisk karriär blev jag likväl indragen i den värld hon levde i, berättar Woon och erinrar hur han som åttaåring fick skaka hand med självaste Kylie Minogue.

– Hon stod i den rödaste klänningen jag någonsin sett, sådant gör då intryck, medge ren skrattande Woon.

Nu kan han förmodligen själv se fram mot att göra detsamma med sin inspirerande r'n'b – som han slutligen summerar:

– Jag försöker väl egentligen bara skriva låtar jag själv vill höra, om jag själv inte gjorde musik. Förhoppningsvis kommer folk känna likadant om mig.

 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA