– Ja det är det som är Sagolandet. Det är det jag som 15-åring satt och drömde om på mitt rum när jag lyssnade på De La Soul, Brand Nubian och Gangstarr. Jag satt och skrev mina rhymes, tittade på teveprogrammet Yo! MTV-Raps och tänkte att jag också vill bli rapstjärna. Det var min dröm, som gick i uppfyllelse, och sen gjorde jag allt för att skydda den. Jag hade vänner runtom mig som jobbade på skivbolaget och skyddade mig, och det funkade skitbra. Men till slut insåg jag att jag jobbar så mycket med att bara hålla det här korthuset stående att det liksom inte finns så mycket lekfullhet kvar. Jag är fruktansvärt tacksam över att ha fått vara med dem de tio åren men det var dags att släppa det och gå vidare.

Till slut verkar luften ha tagit slut innanför korthusets skyddande väggar, samtidigt som året 2010 i övrigt visade sig bli ett riktigt tufft och prövande år för Timbuktu.

– I juni 2010 kände jag att allt togs ifrån mig. Först hamnade jag i det där syndikalistbråket och kände att min trovärdighetifrågasattes. Sen gick kvällstidningarna ut med att jag var sosse, vilket satte min trovärdighet på prov igen. Dessutom visade det sig att min revisor hade försnillat en massa pengar, och sen fick jag blindtarmsinflammation samma dag som jag skulle ha premiär för mitt sommarprogram "Jasons Värld" i P3. Då kände jag att jag inte hade något kvar. Ryktet, hälsan och pengar, allt var borta. Jag kände ju redan innan att jag inte hade något kvar att ge och att det inte fanns något intressant att rappa om. Dels fick jag ingen tid att sätta mig ner och skriva låtar, och när jag väl försökte skriva blev det inte bra. Jag kände att rappen hade lämnat mig. Jag undrade vad jag hade kvar överhuvudtaget och ringde Camilla Nordahl (nuvarande pressansvarig) och sa att hon måste hjälpa mig för jag kan inte leva mitt liv på det viset att jag hela tiden läser om mig själv i tidningarna om sådant som inte har med musik att göra. Jag ville göra musik, och om jag inte gjorde musik ville jag inte vara med i tidningar. Jag ville tillbaka till det jag egentligen gör, att rappa.

Timbuktu träffar producenten Collén när han och Petter ska spela in den gemensamma låten "Älskar din stil" till Petters album "Räddare i nöden". Efter det mötet bestämmer Timbuktu och Collén att ses i Colléns studio lite längre fram:

– Jag minns att jag åkte ut till Colleen den 11 oktober efter att han tjatat på mig. Jag hade inga förväntningar och tänkte att, "jaha, vad ska vi göra då?". Men det slutade med att vi spelade in åtta låtar på fyra dagar i ett kreativt flöde som jag inte har varit i sedan jag och Måns var i Ghana tillsammans år 2004. Jag kände mig plötsligt hungrigare. Och när jag spelade upp låtarna för vänner tyckte de att jag lät som jag gjorde när jag var yngre, mer sugen  och mycket mer taggad. 

Vi börjar prata om att hans vilja och lust tidigare verkat ha fastnat i en damm som plötsligt brister på Sagolandets spår, och ut väller energi och massiv rap. Timbuktu, som alltid varit musikaliskt modig och orädd för att pröva på nya grepp, bekräftar att han på denna platta är på nästa nivå av lekfullhet, inte minst med sin röstproduktion.

– Jag visste inte att jag hade det i mig. Jag hade nästan övertalat mig själv att jag inte hade det. Jag är verkligen jättebra på att vara min egen fiende för jag kanalla mina svagheter och är jättebra på att rasera mitt eget självförtroende, vilket jaghade lyckats ganska bra med efter förra plattan. Jag hade aldrig fått så många femmor i recensioner som jag fick för albumet "En high 5 & 1 falafel" men aldrig heller fått så många sågningar, och jag läste de här sågningarna om och om igen.

Timbuktu minns exakt när vändningen kom. Kvällen då han hittade tillbaka till rappen och textförfattandet var den 15 september 2010.

– Jag var på turné i Svalbard i Norge med Svante Lodén och satt och skulle skriva en låt. Jag skrev fyra bars och sa till honom att fan nu har jag börjat skriva men det är inte på väg någonstans, texten kändes så generell och jag ville inte vara generell. Svante sa, "skriv om vad du känner då", och av någon anledning hoppade jag tillbaka till en stark känslomässig historia som handlar om när min styvfarsa gick bort. Jag började skriva en låt som handlar om 1994 och hur jag mådde då. Känslan var lite som när jag skrev låten "Pendel Paranoia".

– Jag kände wow, nu kan jag skriva om något som betyder något för mig. Det handlade inte bara om att lägga snygga rim och jag mindes varför jag älskar att rappa. Det är ju min terapi och min bästa vän, och det är just där den riktiga drivkraften ligger. Det är ju exakt det som gör att jag vill lägga all min tid på det och välja bort familj, vänner och flickvän. Jag hittade till kärnan igen och det var därför jag ville tillbaka. Och den låten jag skrev på blev senare öppningsspåret på "Sagolandet".

Timbuktu har ofta använt sin musik som megafon för samhällskritik och sina politiska åsikter. Men håller med i min teori om att detta är första gången hans personliga spöken är med i hans låtar, och vi pratar om att det har inneburit att våga bemöta sina demoner.

– Det tror jag att jag har varit rädd för tidigare. Jag har verkligen försökt att sjunga och dansa bort dem istället för att vara med dem. Jag har kanske mött dem privat, men insett nu att jag kan ta med dem i musiken och skriva texter om dem, eller, jag måste nog skriva texter om dem. Ibland krävs det att man uttalar dem, berättar hur det varit, säga vad man är rädd för, vad man längtar efter eller saknar. Och sen är allt okej.

Albumet "Sagolandet" verkar på många sätt dokumentera och vara ett resultat av en era i Timbuktus liv. Plattan har kommit till på kulmen över förändringarnas tid, precis när en man gör det sista utfallet för att komma över gränsen. Albumet utströmmar kraft, energi och spets som bäst liknas vid en urladdning med två av hiphopens grundredskap, rap och berättande, som verktyg.

– Ja det här är nog lite av min comeback på sätt och vis. Jag är tillbaka på marken, tillbaka till att bara rappa. "Sagolandet" är till för alla som har gillat min musik. Här är något riktigt fett för er, en chans att gilla mig igen.