x

Rulla tärningen och se vad som händer

Rulla tärningen och se vad som händer

Det tar inte lång tid att hitta Malcolm Pardon och Peder Mannerfelt bland alla okända ansikten i baren där vi ska mötas. Båda har ju anmärkningsvärt yviga och mörka skägg. En annan sak de har gemensamt är att de båda spelar i duon Roll The Dice.

Malcolm och Peder lärde känna varandra i studion de delar med ett par andra. Då hade Malcolm redan arbetat med film och filmmusik under flera år, medan Peder gjort techno under artistnamnet The Subliminal Kid, samt producerat och spelat i Karin Dreijers ljusskygga pop-konstellation Fever Ray. Malcolm och Peder jobbade under lång tid var för sig i varsin ände av studion, innan de till slut bestämde sig för att göra musik tillsammans.

Malcolm: Vi hade ingen koll på vad det skulle vara. Vi visste däremot vad vi inte skulle göra. Vi skulle inte göra något som hade med vare sig film eller techno att göra. Det var dealen. Vi skulle inte göra något som någon av oss gjort tidigare.

Peder: Och för att vi inte skulle hålla på och pilla ihjäl oss i studion, bestämde vi att vi var tvungna att liksom börja om varje kväll.

Malcolm: Det var dogma-musik. Nu kör vi! Låten ska bli klar ikväll. Blir den inte det, då är det inte mer med det. Då får den vara bra eller så får den vara dålig, liksom. Sedan så fick vi inte heller ha några idéer innan. Det skulle vara tomt i huvudet. Det skulle vara snabbt och lekfullt – Roll the Dice. Och se vad som händer.

Duons experimenterade resulterade i ett själbetitlat debutalbum, präglat av dramatiskt pulserande syntar och ensamma pianoslingor. Självklar blev det inte någon försäljningsframgång, men albumet lyckades på något vis ändå skapa stora ringar i en liten damm. Nu är uppföljaren In Dust här. Det är ett betydligt mörkare och mer suggestivt album, men samtidigt också mer sammanhållet och fast i formen.

Peder: Till den här andra skivan körde vi inte lika mycket efter de där reglerna. Nu hade vi ju en platta i ryggen, vi hade spelat live och vi visste liksom vilka vi är.

De där reglerna. Vilka var de egentligen?

Malcolm: Inga idéer innan. Inte spela till metronom eller någonting sådant där. Allt skulle spelas in live.

Peder: Sedan skulle musiken bara bestå av en puls, en stråk-pad och piano …

Malcolm: Ja, mer eller mindre, kan man kanske säga? Det fick liksom inte finnas för mycket konkurrerande information. Sedan ska det väl erkännas att vi nu också fortsatte på vissa idéer ibland. Hade vi något bra på gång, körde vi vidare. Men hade vi inte gjort något riktigt bra, började vi om dagen därpå. Vi satt inte och slet med någonting. Det finns ju inte någon idé med att sitta och polera på en bajskorv, liksom.

Peder: Därför tog ju inte heller den nya skivan två år att spela in. Den här gången var vi mer fokuserade. Vi hade ett mål. När vi spelade in den första skivan visste vi ju inte ens att vi höll på att spela in en skiva …

Vilka instrument sa du att ni spelade?

Peder: Synt och piano.

Malcolm: Grovt förenklat.

Peder: Ja, grovt förenklat är det grundtanken: sequencad synt och piano.

Är det också en av reglerna?

Malcolm: Ja, åtminstone utgick alla våra idéer från en puls på sequencern.

Vad är en sequencer?

Peder: En sequencer är … ja, vad ska man säga? En sekvens är ju en serie toner, och en sequencer är en burk där man kan ställa åtta toner eller åtta värden, som man sedan kan spela på en synt.

Malcolm: I vårt fall rör det sig alltså oftast om en basslinga som går runt-runt-runt. Fast det låter inte som en basslinga. Det låter mer som en puls. En puls som ligger djupt nere basregistret.

Peder: Ja, vi använder ju ofta ordet puls …

Malcolm: Vi lägger upp en puls. Sedan så följer resten.

Och pianot?

Peder: Vi ville ju inte bli ett renodlat synt-band, så det var väl mest för att kontrastera mot allt det andra.

Malcolm: Sedan så visade det sig att pianot funkade väldigt bra med det vi höll på med. Det var väl också en slags slump – det smälte in så fint i ljudbilden. Klangerna kom fram, och rytmiken framträdde på ett helt annat sätt.

Om man bortser från själva instrumenten, hur kommer det sig då att ni låter som ni gör?

Malcolm: Du menar rent stilmässigt? Tja, vi gör väl sådan musik vi själva gillar, liksom.

Och ni tröttnar aldrig på att spela mollackord?

Malcolm: Tvärtom, tycker jag. Då får man ju ur sig det på något sätt.

Peder: Under vintern är det ju …

Malcolm: Ja, det är ett perfekt soundtrack till vintern. Det befriar en på något vis. Alltså, jag blir snarare glad av deppig musik. Och deppig av glad musik.

Peder: Ja, då blir man ju bara nostalgisk. Haha. Å andra sidan tror jag inte att någon av oss tänker på det som att vi sitter och gör 'ledsen' musik. Det bara blir som det blir.

Albumet "In Dust" släpps 12 september på The Leaf Label. Lyssna på det.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA