Charlotte Gainsbourg ger vid första anblick ett intryck av att vara ömtålig, med den späda rösten och det lågmälda, svala tonfallet. Hon utstrålar en distinkt personlig, lågmäld energi som tyckts attrahera de musiker och regissör hon arbetat med, vilket präglar hennes insatser som såväl skådespelerska och som sångerska. Samtidigt är det inte enbart en känslighet som definierar hennes artistskap, utan också envishet och mod.

Gainsbourg har en rad filmroller bakom sig, senast i von Triers Melancholia. Musikaliskt har hon i vuxen ålder släppt två album. 5:55, där hon samarbetade med Air släpptes år 2006, och hyllades. Den franska duons mjuka elektroniska sound gjorde sig väl med hennes svaga, men resoluta stämma. Året efter var hon med om en olycka som ledde till blödningar i hjärnan vilket upptäcktes när det, enligt läkarna, egentligen redan borde vara försent. Gainsbourg opererades och allt såg bra ut, men hon kunde inte släppa tanken på att något var allvarligt fel och återvände för upprepade kontroller. Arbetet med hennes andra album, tillsammans med Beck, blev hennes väg tillbaka. Det döptes till IRM, vilket är den franska förkortningen för magnetröntgen, och gavs ut 2009.

Nu släpper hon sitt tredje album Stage Whisper, som till hälften består av liveinspelningar och till hälften av nytt material. Gainsbourg beskriver vad som låg bakom albumets utformning: 

– Jag hade precis avslutat min första turné, och det var en fantastisk upplevelse som jag ville dela med mig av, men jag ville inte bara släppa livematerial. Jag ville också prova lite nya saker och träffa nya människor, ha kul, utan att behöva ha ett album och dess helhet i åtanke.

Det måste varit en utmaning att gå från inspelningar i en studio till att framföra låtar live?

– Absolut, därför var jag så nervös. Men jag hade aldrig tidigare tänkt på publiken, att de faktiskt kommer för att se mig, inte för att kasta ruttna tomater. Men jag var särskilt nervös inför vissa sånger, för jag har inte en stark röst. Och jag var livrädd för att glömma texten! Jag frågade Beck om det och han sa att han glömmer texten hela tiden, men att han bara hittar på ny text då, men jag hade papper på golvet och skrev på mina händer.

Gainsbourgs svar är eftertänksamma och noggranna, det märks att hon är mån om att inte förvanska eller förenkla, något som också tycks genomsyra hennes artistskap. Liksom känslorna av sårbarhet och osäkerhet, inför både sig själv och andra. Hon beskriver känslan av att stå på scen, i jämförelse med arbetet som skådespelerska:

– Du är dig själv helt och fullt, det finns ingen roll att gömma sig bakom. Man måste intala sig själv att man är värd det. Det låter kanske lite löjligt, men man behöver våga vara så sårbar, så svag som man kan. Man måste bygga upp ett ego för att stå där.

Jag läste någonstans att du inte ser dig själv som en sångerska, har det förändrats efter turnén?

– Saken är den, att jag bryr mig inte längre. Jag känner mig inte som en skådespelerska heller, eller en artist. Men det är vad jag gör, och det är okej. Jag behöver inte bekräfta mig själv längre.

Stage Whipser (Live & Unreleased) släpps 2 december.