x

Utvecklingssamtal med The xx

Utvecklingssamtal med The xx

Det har passerat exakt 362 dagar sedan Romy Madley Croft, Oliver Sim, och Jamie Smith senast ställde sig på en konsertscen i Stockholm för att uppträda, spela, hänföra. Det har passerat exakt 359 dagar sedan Coexist släpptes, The xx har alltså befunnit sig på turné ännu längre än så, och det är inte förrän när skivbolaget Young Turks som de kallar för hem har sin nyårsfest i Tulum i Mexiko som trion faktiskt kan sätta sig på ett flygplan hem till lugn och ro och London igen. GAFFA träffade trions två sångare en timme innan deras spelning på Popaganda i Stockholm.

Så, var inte blyga nu, presentera er själva är ni snälla: 
Romy: Jag är Romy.
Oliver: Och jag är Oliver.
Oliver: Jag spelar basgitarr och sjunger.
Romy: Och jag spelar gitarr och sjunger i The xx.
Oliver: Vi är precis bakom stora scenen på Popaganda, vi ska spela snart, Noah and The Whale har precis gått av, och…ja, vi går på om 45.

Och ni är här på en turné som är väldigt lång, som faktiskt var igång redan när ni spelade i Stockholm sist?
Romy: *skrattar* Yeah...
Oliver: Jag tror vi varit på turné i ett och ett halvt år.
Romy: Ja, jo, du vet…det har varit rätt nonstop, det är lite så turnerandet är liksom. Men det är coolt, du vet, slutet är nästan inom sikt nu och vår sista spelning på denna turné är i…november? Nej, oktober. Vilket fortfarande är en hel del tid men i jämförelse med ett helt år så känns det som en slutetapp ändå. 

Har ni känt att det varit mer hektiskt denna gång, efter Coexist, än efter första albumet? Hur har ni känt att det varit annorlunda?
Oliver: Vi känner oss lite mer förberedda denna gång, för att första gången…bara växte från ingenting. Vi är lite visare denna gång, lite mer självsäkra, men det har definitivt känts…fullt ut, haha.
Romy: Haha, ja, fullt ut håller jag med om. Men väldigt spännande också.

Hur känner ni att ni förändrats och utvecklats, som personer och musiker, under turnerandet?
Romy: Jag tror det handlar mest om självsäkerheten, vi har växt upp lite och är äldre nu och…du vet, vi har slängts upp på några väldigt stora scener och har blivit tvungna att omfamna det och bara få det att funka. Liksom, fått lära oss medan vi gör allt detta, och det har gjort oss mer säkra på oss själva framför allt på scen.
Oliver: Det är lite svårt att greppa, till exempel skillnaderna mellan ställen som Berns och att spela på Coachella. Det har varit lite upp och ner, hela året. Vi var headliners på Glastonburys näst största scen i juni, och två veckor senare så körde vi ett residens i Manchester där vi spelade för 60 personer per show och tre shower per dag i två veckor. Så det har varit väldigt mycket upp och ner.
Romy: Vi försöker liksom verkligen bara omfamna det, du vet. Vad jag har lärt mig från allt detta är att bara flyta med; ena minuten står du på scen framför 600 personer, och i nästa så gör du samma sak men framför 30000 personer *skrattar nervöst*. Och det enda som funkar är att ta ett djupt andetag och bara köra. Det är väldigt annorlunda, ibland är det läskigt att spela framför en mindre mängd eftersom du bokstavligen kan se folk i ögonen, den intimiteten liksom. Och ibland är det minst lika läskigt att spela framför hoper av människor.
Oliver: Vissa av publikmängderna alltså, det går knappt att förstå hur mycket folk det är.
Romy: Jag försöker att inte tänka på det när det är väldigt, väldigt mycket folk där ute, haha.

Låt oss då vända på rollerna en stund, och sätta er utanför turnerandet; ni kommer fortfarande att spela, men ni ska framför allt arrangera en festival. Ni har gjort detta förut med era festivalliknande Night + Day-spelningar, men nu får ni ta över Popaganda och styra som ni själva vill: hur hade en sådan festival sett ut?
Oliver: Jag var så besviken…på Glastonbury, vi kom fram dit två dagar sent, vi spelade på söndagen, och vi missade Portishead. Jag har bara sett de en gång, jag är ett stort fan och kollade på deras framträdande via livestream på YouTube men det gjorde bara besvikelsen värre. Så de skulle definitivt vara med, definitivt.
Romy: Jessie Ware spelade på Night + Day, och hon spelade ju här nyss, och jag blev väldigt glad när jag såg att vi skulle spela på samma festival som henne. Hmm…
Oliver: Savages!
Romy: Ja, Savages är ett band jag verkligen tycker om, som i och för sig är lite annorlunda från oss men jag tycker det är fint med lite mångfald i en lineup, haha.
Oliver: Om vi försöker undvika Night + Day-banden…hmm, vilka fler finns det? Fan, jag vill liksom inte upprepa hela vår lineup men Chromatics, definitivt. De spelade Night + Day och knockade mig verkligen. Förmodligen en av de bästa konserter jag någonsin sett och jag skulle älska att se de igen. Och…Austra? Ja, Austra. Det blir bra så, väl? Haha.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA