x

Håkan Hellström: ''Som att skjuta in medicin i en sjuk kropp''

Håkan Hellström: ''Som att skjuta in medicin i en sjuk kropp''

Grattis till de fyra GAFFA-Priserna!

– Tack! Jag känner mig oändligt ärad!

Fyra priser till en artist är rekord. Vad är din spontana reaktion?

– Att det är en strålande bekräftelse på att musiken har nått någons öron. Man kan prata om kvantitet och kvalitet, men jag föredrar ju att ha en lyssnare som verkligen tar till sig musiken hellre än flera som har lyssnat lite halvdant. Det här är ju en bekräftelse på att musiken har nått en hel del människor som uppskattar den och det gläder mig enormt.

Vad vill du säga till GAFFAs läsare som har röstat fram dig?

– Ja, herregud, vad ska man säga? Vad roligt att ni tyckte om musiken, haha. När en skiva går så här bra ... givetvis är det viktigt att publiken uppskattar det men det innebär också ett förnyat förtroende för det jag gör nästa gång. Och det är nästan den stora grejen för mig, att jag får ett förnyat förtroende. Så det får jag tacka så mycket för också.

2013 har ju varit ett hektiskt år för dig. Om vi börjar med din uppmärksammade spelning på Jazzhuset i Göteborg i november.

– Ja, det var egentligen inte bestämt att jag skulle spela förrän dagen innan. Jag brukar oftast dra mig för att hoppa upp och spela i sådana sammanhang (Konserten var till förmån för leukemisjuke Kevin Williams och Tobiasregistret, reds. anm.). Jag vill hellre stå i publiken och digga andras grejer, för det är så sällan jag får möjlighet att göra det. Men samtidigt, när det var Kevin det gällde, så kan man inte bara tänka på att man ska gå ditt för nöjes skull. Men det roligaste var utan tvivel att få spela med Daniel, Theodor och Lars. Det var liksom ett av årets stora ögonblick faktiskt.

Ja, hur kändes det att dra av den gamla Broder Daniel-dängan Iceage?

– Det var ju inte planerat. Tio minuter innan konsert blir det gärna att man tänker att man vill ändra helt vad man ska spela, jag brukar hamna i ett sådant stadie, så även den här gången. Vi hade bestämt att vi skulle köra Brännö Serenad och Långa Vägar men jag kom på att jag kunde Iceage och tänkte att vi kunde köra den istället. Till slut bestämde vi oss för att gå enligt den första planen. Men efter låtarna kände jag mig inte riktigt klar så det fick bli Iceage också.

Och låten satt i ryggraden?

– Ja, det är ju bara två ackord och publiken kunde texten så det var ett väldigt bra val av låt.

Henrik Berggren var ju där också. Det var inget snack om att han skulle vara med?

– Nej det var ju inte ens snack om att vi skulle göra Iceage, på den nivån var det. Det var ju bara något som blev när vi stod på scen. Annars hade han säkert varit med om han hade velat. Det var roligt att träffa Henrik, men det var så mycket folk där så vi fick inte någon direkt kvalitativ tid med varandra.

Hann Henrik säga något om vad han tyckte omtolkningen?

– Nej, jag kommer inte ihåg någonting. Jag minns faktiskt inte ett enda ord som utbyttes under den kvällen, jag har ingen aning (skratt).

Annars, Skansen-spelningen bör väl också den ses som en av årets höjdpunkter?

– Absolut, den hade jag nästan glömt. Det är något speciellt när gamla och unga möts som på Skansen. Inget slår det. Det kan aldrig bli samma sak på en popkonsert. Det var en speciell kväll, publiken var onekligen engagerad och underbar.

Och sen var det Känn Ingen Sorg-filmen och all uppståndelse kring den.

– Ja, det var ju också en höjdpunkt. Bara några dagar efter Skansen-upplevelsen så var det filmpremiär och det har jag aldrig varit på förut. Och dessutom att gå på en sån film som ligger mig väldigt nära på något sätt … Hela sommaren kändes lite som den filmen, en slags sagokänsla. Det var bara ofattbara upplevelser hela sommaren.

Så här i efterhand, vad känner du att den filmen gett dig?

– Det är jättesvårt att säga, men jag kan tänka mig att de som inte hade någon koll på mig tidigare möjligen fick upp ögonen för mig. Det återstår att se. Men den har ju fått enorm uppskattning av publiken och det är väl det som är tanken med all kreativitet. Att den ska nå ut. Annars är det poänglöst.

Du känner inte att det finns en risk att personer associerar ditt liv med filmens handling?

– Alltså, hela grejen med konst och musik är att man inte ska dra några gränser mellan verklighet och fantasi. Upplevelsen är allt som räknas. Nu har jag ju inte gjort filmen, men så ser jag i alla fall på musik. Det där har det varit lite diskussion kring; att jag på något sätt har till uppgift att vara självbiografisk hela tiden vilket inte regissören bakom, vad ska vi säga, Stjärnornas Krig har. Det är en idiotisk fix idé som en del verkar ha: att konst måste vara självbiografisk. En journalist skriver väl inte alltid om att han byter blöja och tankar bilen varje morgon, bara för att han gör det? Utan de speglar verkligheten omkring sig och det gör även regissörer och musiker.

Det kan ju ha att göra med att du framstår som en person med autenticitet.

– Och det är ju ett jättefint betyg i sig. Det blir oftast bättre om man har upplevt någonting och kan förmedla det. Jag tror att sanningen är att man till viss del har upplevt allt som man skriver om men man gör nya varianter av samma upplevelser hela tiden. Jag tror att jag kommer göra samma sorts låt i hela mitt liv, om och om igen. Och den handlar onekligen om mig själv.

Finns det en sådan särskild scen som du återkommer till när du skapar?

– Det gör det säkert, men jag har inte gått igenom det med mig själv. Jag sitter bara med gitarren och lyssnar på det som kommer ut. Att det ska låta vackert är hela målet och då är vad som helst tillåtet. Stölder och lögner, bara det låter vackert. Whatever gets you through the night, skrev ju Lennon och det skriver jag under till fullo.

Nu har ju även din musik hamnat i Idol. Under en deltävling gjorde Matilda Melin en version av Det Kommer Aldrig Va Över För Mig. Har du sett klippet?

– Ja, det har jag. Det är faktiskt det enda jag har sett från Idol och det var fantastiskt. Förmodligen det bästa på hela tävlingen.

Hur känns det att din musik hamnar i ett sånt sammanhang?

– Underbart! Det är ungefär som att skjuta in medicin i en sjuk kropp. Det är nödvändigt ibland. Just den kroppen har nog lite svårt att självläka, den är redan döende. Så jag gör vad jag kan för att ingjuta lite liv i det där. Men det var enormt bra och jag blev rörd av hennes version.

Har du annars varit med om en musikalisk upptäckt i år eller något som har kommit tillbaka till dig?

– Det enda jag kommer att tänka på nu, som ett blast from the past, är när jag satte upp Morrisseys autograf på väggen. Jag har inte lyssnat på honom på länge, men han finns ju i en på något sätt så jag behöver inte lyssna på honom. Jag fick autografen hemskickad till mig. Det var från hans signering här i Göteborg och den var skriven på ett utrivet blad från någon skolbok. Den hade inte kunnat vara skriven på en bättre plats. Jag ramade in den och satte upp den på väggen och fick kontakt med tonåringen i mig själv igen. Så jag får passa på att tacka tjejerna som skickade den till mig.

Har du hunnit läsa hans bok?

– Nej det har jag inte. Men jag har hört att han ska vara ganska bitter och det är ju en av hans styrkor att han är en bitter människa. Men jag ska ju självklart läsa den, även om det är mycket rättsprocesser och sånt som mest känns viktigt för honom själv.

Har du märkt av några typiska trender för 2013?

– Den rådande trenden nu är att musik görs av maskiner. Det är maskinens tidevarv. Människan är på väg ut ur musiken. Och jag kan inte säga att det gör musiken sämre eller bättre, det är bara i sin ordning. Maskinerna gör musiken och det organiska är väl inte direkt det hetaste för tillfället.

I vårt november-nummer pratar Dennis Lyxzén om just den saken, att P3 inte direkt vill ta i rocken.

– Haha, ja man kan klaga på det hur mycket man vill, men det spelar liksom ingen roll. Musiken gör precis som den vill och det gör man själv också. Det finns varken något negativt eller positivt med det, det är bara som det är.

Om man pratar framtiden, hur tror du att din musik kommer att utvecklas framöver?

– Jag har faktiskt inte funderat något på det. Jag gillar saker som inte utvecklas. Det finns en pålitlighet i det som är härlig. Kolla The Jesus And Mary Chain, jag kan tycka det är rätt skönt. Sen, på ett sätt utvecklas man ju hela tiden. Till nästa skiva har jag hunnit bli ett par år äldre. Jag sitter inte medvetet och funderar över hur saker och ting ska utvecklas, det faller sig naturligt. Det är som att följa en våg, sin egen våg, och det finns ingen hjärna där direkt.

Så det finns inget på Det Kommer Aldrig Va Över För Mig som du känner att du vill jobba vidare med?

– Nej, jag har ingen aning. Det är lite som tabula rasa varje gång, det tomma bladet. Jag älskar det där, när det inte finns någonting.

Till sist, hur ska jorden bli en bättre plats musikaliskt?

– Haha. Smaken är som baken. Vad någon tycker är bra musikaliskt tycker någon annan är skit, så det finns inget direkt svar på den frågan. Jag tror att det finns något för alla därute och att man ska få lyssna på vad man tycker om. Att skärma av saker ser jag inte som en lösning. Jag tycker man ska göra sig av med sådana rättesnören inom musiken. Det är bara ängsligt.

Då kanske svaret är att man ska göra sig av med rättesnören, helt enkelt?

– Nej fan, det tycker jag inte heller, haha.

Håkan Hellström tilldelades följande GAFFA-Priser:

Årets svenska album: Det Kommer Aldrig Va Över För Mig

Årets svenska soloartist

Årets liveakt

Årets svenska hit: Det Kommer Aldrig Va Över För Mig


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA