Artikel

KLASSIKERN: Rockbandet som pissade på etablissemanget

GAFFA.se – allt om musik

För 50 år sedan var det dags för det brittiska rockbandet The Who att följa upp sin rockopera Tommy med en allt för komplex futuristisk rockopera vid namn Lifehouse. Något de misslyckades med och lade ner projektet. Istället mynnade många av låtskisserna ut i den kaxiga och mer raka uppföljaren Who's Next. GAFFAs Jim Knutsson återvänder till den nerpissade monoliten som utgör skivomslaget på albumet som blev en given klassiker.

Låt oss börja bakifrån med det rymdliknande introt till albumavslutande förstasingeln Won't Get Fooled Again. Den som blandar ett underliggande syntliknande ljud skapat på orgel med svängig rock, något som inte var vardagsmat 1971 och ger en smak av både framtiden och dåtiden. Gitarristen och låtskrivaren Pete Townshend hade grottat ner sig i böcker om spirituell harmoni och om ett universiellt ackord som åter skulle bringa harmoni till människor när det spelas.

Efter nästan åtta minuter in i låten skriker sångaren Roger Daltrey så högt att världen stannar till, medan trummisen Keith Moon attackerar med fills efter fills över den pulserande syntliknande slingan som representerar cykeln av revolutioner som kommer och går, medan maktgalenskapen består. "Meet the new boss, same as the old boss".



Ett vitalt och legendariskt syntliknande arpeggio inleder också albumet och hitten Baba O'Riley som visar på komplexiteten som förstörde planerna på det nerlagda Lifehouse-projektet som utgör åtta av nio låtar på denna skiva istället. De övriga låtarna från projektet spreds ut på andra skivor under åren. Lifehouse var menat som ett försök att nå andlig upplysning via interaktionen mellan bandet och publiken.

Meher Baba (indisk guru) och Terry Riley (amerikansk kompositör) var Townshends förebilder och tillsammans utgjorde deras efternamn titeln till låten där Townshend försökte fånga Babas själ i en rytmisk syntliknande slinga i samma anda som Riley skapade musik. Bitterheten lyser igenom när låten istället framstod som en ny nationalsång för alkohol, droger och fest när Roger sjunger om "teenage wasteland" i refrängen efter att ha sett baksidan av Woodstockfestivalen. En publik som också bara ville höra My Generation och se en gitarr slås sönder och ett trumset sparkas ner.



Behind Blue Eyes börjar som en relativt rak gitarrplockande ballad med en oroande ton i sin avskalade skönhet. Låten har gett upphov till en hel uppsjö av tolkningar av andra artister genom årtionden där Limp Bizkits vedervärdiga version sticker ut. I mitten av originallåten eskalerar den sedan ut i en rockdänga värdig namnet när Keith Moon inte kan sitta still bakom trumsetet längre. Där den onda mannen i texten ser sig själv som en egentligen godhjärtad man som har blivit intvingad i sin position.  



Något universiellt ackord som åter bringade harmonin till världen dyker tyvärr inte upp på albumet, men en av rockens största stunder är ändå ett faktum. Nu med 50 år på nacken så förlorar man sig gärna fortfarande i musiken för att upptäcka nya detaljer. "I'd gladly lose me to find you" som Daltrey sjunger i Bargain.

VILL DU LÄSA MER?

Bli medlem och få full tillgång till allt innehåll på Gaffa.se

Få den första månaden för 1 kr. - Därefter endast 39 kr. / månad.

  • Full tillgång till allt innehåll på gaffa.se
  • Möjlighet att avaktivera annonser på gaffa.se
  • Rabatt på biljetter till utvalda konserter och festivaler
  • Tillgång till GAFFAs tidskriftsarkiv med över 150 tidningar

Skapa din profil


    Redan GAFFA+ medlem

    ANNONCE