Artikel

"Jag försökte klä mig som 50 Cent, men hatade det" – intervju med Kenxo

GAFFA.se – allt om musik

Vi pratar musik med Kenxo Slayz som ligger bakom den uppmärksammade podden Sex & Fördom.

Inget är heligt när Ken Gacamugani, eller Kenxo Slayz som han oftare kallas, sitter bakom micken. I december förra året släpptes de första avsnitten av den gränsbefriade podden Sex & Fördom. Varje avsnitt tacklar en egen nyans av vad sexualitet och queer-identitet innebär. Både i nutid och dåtid, från ett svenskt och internationellt perspektiv. Gäster berättar bland annat om hur det är att välja att inte komma ut, om hur man har analsex på bästa sätt, och avsnitt fem Stolt Batty Boy handlar om homofobisk megapopulär musik.

– Jag ville tackla homofobin i musiken. Speciellt nu med hajpen som blev efter Lil Nas X som har väckt en massa känslor. Jag ville prata om hur musik som kommer från straighta artister har varit gentemot oss, säger Kenxo om avsnittet där han gästades av dansaren Adjani Benita. 

– Om hur mycket skällsord det är och hur ofta man fortfarande kan höra ordet gay som något negativt i texter. Speciellt i dancehall blev jag så fascinerad över besattheten som finns där om att rappa om oss. Det predikas om att mörda människor i vårt community, jaga oss, slå ner oss ... ah men allt. När det görs över ett bra beat kan det vara lätt att vara blind för det och jag tror att jag själv har varit det länge. Jag kan inte vara blind för det längre.

Vad är ditt första musikminne?

– Kongolesisk musik måste det vara. Jag kommer ihåg när jag växte upp i Burundi och såg Koffi Olomides musikvideor – det var maxat! Jag var liksom: "Wow, han är så fucking cool". Hur han klär sig! Hur han rör sig! The man is just an icon. Han var också allt jag inte var. Det fanns ingen i Burundi som klädde sig som honom, burundier klär sig inte som kongoleser. De har nåt speciellt som jag blev jättekär i. Hans sapologie inspirerade mig mycket i hur jag klädde mig. Men det var hela min familjs favoritartist dessutom, så det spelades hemma hela tiden och var bland det första jag hörde.

Hur hittade du kläder för att försöka härma hans stil som ung?

– Det kunde vara afrikanskt tyg som mamma hade hemma till exempel. Sen fick han mig att alltid vilja vara välklädd. Och våga ha kostymer i starka färger.

När flyttade du hit? Och hur utvecklades din musikstil här i Sverige?

– Vi flyttade till Sverige när ett krig bröt ut i Burundi 2003. Jag var tio år gammal. Jag blev exponerad för, vad ska man kalla det, white pop. Jag hade hört Michael Jackson och så men jag minns att jag blev mind blown när jag hörde ABBA. Min pappas kompis hade ABBA-skivor i sin bil och jag tänkte: "Vad är det här?". Det är en upplevelse som jag verkligen minns – när vi åkte bil till och från Enköping, där vi bodde, och hörde på Dancing Queen, Chiquitita och Voulez-Vous. Det kändes som den vita versionen av Bonnie M som var jättestort i Burundi och som mina föräldrar lyssnade på. 

Har du en guilty pleasure?

– Alltså, jag gillar all musik. Att bo i Sverige, speciellt, fick mig att ta in så mycket som jag kanske inte hade upptäckt i Burundi. Från punkrock till deep house. Jag var ett stort fan av Evanescence, Panic At The Disco och T.A.T.U. Och nu under pandemin började jag gå på raves och det är inte så många av mina vänner som gillar rave-musik. Jag måste hänga med helt andra människor för att kunna njuta av house och den typen av musik.

Påverkade din punkperiod hur du klädde dig på något sätt?

– Nej, för jag minns att jag tänkte på det. Varför måste man klä sig på ett visst sätt för att man lyssnar på emo-musik? Jag ville inte göra det bara för att andra som lyssnade på samma musik i skolan klädde sig i svart. För jag är inte en person med mörk själ. För mig var det mer hiphopstilen jag försökte ta på mig för att leka straight, när jag var in the closet. Det var ett tag i tonåren då jag lyssnade mycket på 50 Cent och försökte klä mig som honom och härma honom. Han var personifieringen av maskulinitet på den tiden. Och jag hatade det innerst inne. Baggy-byxor och kepsar på sned med stor logga. Ew.

Finns det musik som du inte kan lyssna på idag då?

– Dancehall som vi pratade om i podden lyssnar jag inte på. I alla fall inte längre på de artisterna som skriver homofobiskt. Kanske omedvetet egentligen, för jag märkte att jag bara lyssnade på det ute, sällan när jag är hemma själv. Det kan ha nåt att göra med texterna, fast jag inte tänkte så långt. Jag gillar också trapmusik, men jag attraheras inte till macho-artisterna. Då ska det hellre vara blandat med R&B till exempel.

Vågar du gå in på din Spotify och avslöja det du har lyssnat på senaste dagarna?

– En kompis skickade Bandz A Make Her Dance från Juicy J, så det är den låten jag spelade senast. Efter det har vi Lick med Shenseea och Megan Thee Stallion. Jag gillar låten och älskar videon också. Det är två kvinnor som omfamnar sin sexualitet utan att ha några män i videon. Så kollar man i kommentarerna ser man de som är upprörda över det. "Ni kunde ha haft en man med" står det och så vidare. Aja, men förutom det har jag lyssnat mycket på Saucy Santana, Tiwa Savage, Tems och Stromae.

Jag är personligen ganska dålig på att hålla koll på det som händer i den östafrikanska musikvärlden. Har du några artister därifrån du vill tipsa om?

– I Rwanda finns det en artist som heter Mike Kayihura. Han blandar kinyarwanda och engelska på ett så sexigt sätt. Hans låt Tuza är superbra. Sen tror jag att the next big thing kommer vara från Tanzania. Diamond Platnumz där är till exempel redan superstor i hela Afrika. Han är som new age Koffi Olomide med musikvideorna och stilen.

Vad har varit din största musikupplevelse?

– Jag har aldrig sett honom live men jag får rysningar varje gång jag ser på Michael Jacksons konserter. Jag kan sitta och se dem i timmar på Youtube, speciellt hans show på Super Bowl. Den bästa konserten jag har varit på är dock On The Run Tour när Beyoncé och Jay-Z var här i Stockholm. Man kan inte tro att Beyoncé är på riktigt, hur sjukt bra hon sjunger live. När man gick därifrån var man så inspirerad att ta över världen.

Vad är din favoritlåt genom tiderna?

– Michael Jacksons Stranger In Moscow.

Om en artist skulle skriva en låt om dig, vem skulle det vara och vad skulle låten heta?

– Whitney Houston, skulle det vara. Den skulle heta ... Struggle? Ja, Struggle. Det är det första ordet jag tänkte på. Och det skulle vara gospel.

Vad skulle spelas på din begravning?

– Jag tror att jag till och med har valt det här sen länge. Jo, men det är Beyoncés I Was Here. Den sammanfattar allt väldigt bra.

VILL DU LÄSA MER?

Bli medlem och få full tillgång till allt innehåll på Gaffa.se

Få den första månaden för 1 kr. - Därefter endast 39 kr. / månad.

  • Full tillgång till allt innehåll på gaffa.se
  • Möjlighet att avaktivera annonser på gaffa.se
  • Rabatt på biljetter till utvalda konserter och festivaler
  • Tillgång till GAFFAs tidskriftsarkiv med över 150 tidningar

Skapa din profil


    Redan GAFFA+ medlem

    ANNONCE