Lou Reed gör musik för partikelacceleratorer

Lou Reed är på Europaturné med Metal Machine Trio när GAFFA når honom på en hotelltelefon i Bryssel. Trion, som består av Lou Reed, saxofonisten och multiinstrumentalisten Ulrich Krieger samt datorkompositören Sarthe Calhoun, frambringar improviserade, instrumentala ljudlandskap. Inom kort återutges "Metal Machine Music", Lou Reeds musikaliska missfoster från 1975 med fyra exakt lika långa sidor infernaliskt rundgångsoljud. Lou Reed har inte blivit mindre excentrisk med åren, och uppenbarligen inte heller särskilt mycket vänligare inställd till journalister. Det kunde GAFFA erfara då vi fångade honom på väg till soundcheck inför konserten i Bryssel, efter att intervjutiden hade flyttats fram och tillbaka flera gånger. 

Trots det gemensamma namnet finns det uppenbara skillnader mellan ditt arbete med trion och det ursprungliga "Metal Machine Music"-albumet... 

– Det får man hoppas... 

Det var du som sa det, inte jag. Men vilken är kopplingen mellan de två projekten? 

– Avsaknaden av sång, fast rytm och fast tonart, distade gitarrer. Strävan efter att skapa en ljudvärld som överträffar allt. Och så göra det långt nog, så att du kan vara i den, inte bara titta in i den i några få sekunder... så att ljudet kan förflytta dig till ett annat område av varandet. 

Du har ibland sagt att ditt konstnärliga mål sedan The Velvet Underground har varit att göra "rock 'n roll-skivor för vuxna" och att du därför betraktar låtskrivandet som den viktigaste delen av din konstnärliga produktion. Under de senaste åren har du emellertid i allt högre grad riktat in dig på instrumentalmusik... 

– Det är också att skriva. 

Men det är tio år sedan du gav ut ditt senaste album med nya låtar ("Ecstacy" från 2000, red. anm.). Har du några nya låtar på gång? 

– Jag har en sång som du aldrig hört på Peter Gabriels nya album. Den heter "Power of the Heart" (att jag inte hört den är inte helt korrekt eftersom Lou Reed spelade den flera gånger under sin "Berlin"-turné 2008, red. anm.). Och jag har en sång tillsammans med Grizzly... öh, Gorillaz. Den heter "Some Kind of Nature" och jag gjorde den tillsammans med Damon Armand (Albarn, red. anm.). Det är två – och det är bara under de senaste sex månaderna. 

Men inget nytt album? 

– Nej. 

Eukalyptusdinosauriens återkomst 

Du har gett ut en samling liveinspelningar med trion som har titeln "The Creation of the Universe". Det är en titel som heter duga... 

– Ja, ganska allomfattande... om hur jag känner inför alltings begynnelse. Du vet, de har precis startat Large Hadron Collider (världens största partikelaccelerator, red. anm.) pånytt  – detta är musik till den. Man måste ha lite humor. "Creation of the Universe" är en trevlig, ödmjuk titel, eller hur? Skulle du ha föredragit något mer formellt, som "The Return of the Eucalyptus Dinosaur". Skulle det ha fått dig att må bättre? 

Tja, det är också en bra titel. Några av inspelningarna har cinematiska kvalitéer i mina öron. En del av det kunde vara soundtracket till en skräckfilm... 

– Det var tråkigt att höra. Jag tycker det är en ganska inskränkt syn på det hela. 

Men en del av det har en ganska dyster stämning... 

– Kanske det bara är du. Jag tycker det är överväldigande, upplyftande och transcendent – du upplever det som en dyster skräckfilm. Ergo, du och jag är i var sin ända av allt. 

Visst. Vad har du för planer när den här turnén är över? 

– Jag har en fotoutställning i New York och en dokumentärfilm på några filmfestivaler. 

Nu när du återvänder till "Metal Machine Music"... 

– Jag återvänder inte till "Metal Machine Music". 

Tja, skivan ges ut pånytt, och trion har samma namn. 

– Skivan heter "Metal Machine Music", trion Metal Machine Trio. Det är inte samma namn. Är det förvirrande? 

Nej, men det indikerar ett visst samband... 

– Tja, det är gitarrer och metall och besläktade idéer, men det är verkligen inte samma sak. Du vet, jag skulle kunna diskutera små, fåniga saker som den här med journalister hela dagen. Det spelar ingen roll, betyder inte något för någon. Det spelar ingen roll, vem eller vad som kallas vad, om det är sex eller tolv personer, eller fyrtio människor, eller två, eller en... det spelar ingen roll. 

Tillbaka till albumet. Varför gjorde du skivan just då du gjorde den, direkt efter den kommersiellt framgångsrika "Sally Can't Dance"? 

– Det kan jag inte säga i dag, men jag var inte särskilt nöjd med "Sally Can't Dance", och jag ville göra mera grejer i stil med Velvet Underground, i stil med solot i "I Heard Her Call My Name". Och det här är vad det blev till. 

Fortfarande likgiltig 

Tror du att tiden äntligen är mogen, att albumet kommer att värderas högre än då det ursprungligen släpptes? 

– Jag har ingen aning. 

Och du är antagligen likgiltig, eller har jag fel? 

– Jag brydde mig inte då, och jag bryr mig inte nu. Jag gör det för min egen skull. Om du har turen att vara i närheten, så har du turen att höra det. Om du vill älta  förklaringar, så är det ditt problem. 

Ja, och mitt jobb. Men några ord om det ursprungliga texthäftet för skivan. Där stod det bland annat att du hade "hyst förhoppningar om att den intelligens som romaner och filmer en gång besuttit skulle svälja rocken". Var står vi i dag i detta avseende, enligt dig? 

– Det finns några verkligt intelligenta människor inom rocken. Jag har lyssnat på några fantastiska grupper, det är helt otroligt. Hal Wilner och jag har en radioshow i New York som heter New York Shuffle. Där försöker jag spela en massa ny rockmusik, medan Wilner förutom nya låtar också spelar många äldre och exotiska låtar. En sak jag lagt märke till är hur många nya, förbluffande grupper det finns. Jag lyssnade till exempel till en i dag – jag vet inte om jag uttalar det rätt – som hette Autistici. Du vet, som "autistisk" fast med i i slutet (brittiskt ambient-projekt, red. anm.). Och så finns det ett band i England som heter Heavy, som jag tycker var fantastiskt. Vilka de nu än är... 

Du nämnde din fotoutställning. Varför tror du att det är just det fotografiska mediet, och inte exempelvis måleriet, som du har sysslat med vid sidan av musiken? 

– Jag älskar foto. Det har jag gjort i århundraden. 

Apropå Poe 

Innan intervjun har jag blivit instruerad att bara ställa frågor om trion och "Metal Machine Music". Det respekterar jag naturligtvis – men varför egentligen? 

– För att jag inte vill komma bort från ämnet och tala om en massa rock n' roll-skräp. 

Men helt nyligen deltog i ett arrangemang kring The Velvet Underground på ett kommunalt bibliotek i New York... 

– Det var bara Doug Yule, Mo (Maureen "Mo" Tucker) och jag som träffades och talade om bandet i samband med att biblioteket hade ordnat ett The Velvet Underground-jippo. Det var allt. Det var absolut inte någon diskussion om att relatera till något, eller någon diskussion om något som helst över huvud taget. Vi talade bara om The Velvets, och det kändes bra att göra det på ett offentligt bibliotek i New York, där de har en lock av Poes hår, i rummet under det vi satt i. 

Apropå Poe, du nämner alltid honom, William Burroughs og Hubert Selby, Jr. som dina stora litterära förebilder. Vad läser du för tillfället? 

– Jag har börjat lite på en ny James Lee Burke-bok. Honom har jag alltid älskat. Han är en deckarförfattare från New Orleans. Dave Robicheaux är detektiven. Han har skrivit en bok som jag – som annars inte rekommenderar något – vill rekommendera. Den heter Black Cherry Blues. 

Tillbaka till musiken. Du har gjort liveföreställningar av både New York- och Berlin-albumen. Kan du tänka dig att någon gång uppföra någon annan av dina skivor i sin helhet? "Coney Island Baby" fyller till exempel också 35 senare i år. 

– Nej, nej. 

När du ser tillbaka på din karriär som skivartist, finns det några skivor som du tycker att är mer betydelsefulla än andra? 

– Allihop. De är alla en del av en större sak. Jag tänker inte på dem som separata. 

Fastän de är ganska olika... 

– De är kapitel. Hey, det är författaren som säger det till dig. Du kan inte säga emot. 

Tillbaka till trion. Du sade att min koppling till skräckfilm var ett uttryck för min trångsynthet. 

– Well, om du med skräckfilm menar sådant som "Psycho" och Bernard Herrmann (kompositören bakom en rad klassiska soundtracks från Hitchcocks "Psycho" till Scorceses "Taxi Driver"), så är jag glad att vara en del av det. Om du bara menar dåliga skräckrullar, så är jag inte glad... du har en sista fråga. 

Ok. Från det tidigare nämnda texthäftet härstammar också det välkända citatet "My week beats your year". Hur ser en typisk vecka i Lou Reeds liv nu för tiden? 

– Well, det skulle ta ett år att berätta. 

Försök. 

– Den börjar med att jag försöker göra några Chen Tai Chi-övningar så snart jag kan. Det är det första tricket, två timmar varje dag... (tystnad) 

Och sen? 

– Det är en bra start, och det är nog, okay?