Årets album 2010 – Özgür Kurtoglu

1 - The National - High Violet

Årets bästa album ska vara det som finns där när allting är åt helvete under de gråaste dagarna men som hjälper leendet ta sig fram när solen skiner igen. Det är det vackraste albumet, det med finast melodier, ypperligast instrumentation och texter som slår hårdast mot hjärtat. År 2010 heter det albumet heter High Violet och är den briljanta uppföljaren till den om möjligt än mer magiska Boxer från 2007, av det finaste band Brooklyn, Cincinnati kanske även hela USA har att erbjuda: The National. 

2 - Deftones - Diamond Eyes

När Deftones släppte White Pony i juni 2000 stod musikvärlden kollektivt förstummad över den kopiösa aggressivitet Sacramento-bandet lyckats bygga och svepa in i sina drömlika och blytunga oljudsmoln. Det tog 10 år och att basisten Chi Cheng föll i koma i november 2008 för Deftones att skapa Diamond Eyes, ett album som starkt, frustande och ljuvt hackar White Pony i hälarna som Deftones bästa i karriären.

3 - No Age - Everything In Between

Everything in Between är över på 39 minuter. Ändå hinner No Age på detta vackra punkalbum skapa låtar med White Stripes-lika refränger följt av 90-tals-punk rock i verserna ("Depletion"), lyckade indie-parodier på Nirvana ("Valley Hump Crash"), Sonic Youth-b-sidor (singeln "Glitter") och distorsionsvågor som hade gjort Sigur Rós stolta ("Positive Amputation"). 

4 - Gorillaz - Plastic Beach

Inget album släppt år 2010 lika svårt att kategorisera eller lika genrebändande som det hjärtebarnet tillhörande Damon Albarn kallat för Plastic Beach. Hela konceptet kring Gorillaz går mer eller mindre ut på att smälta ihop ljud, människor, idéer som vanligtvis inte hör hemma tillsammans, och det är detta hopkok som lagt grunden till årets mest kreativa album och mest briljant ihopsnickrade popalbum.

5 - Underoath - Ø (Disambiguation)

Underoath har  släppt taget om kopplingarna till sitt tvivelaktiga förflutna, och på Ø (Disambiguation) är bandet mer sammansvetsat. Balansgången mellan det stegrande lugna och det tunga byggs upp ordentligt över hela albumet och vrids upp på alla cylindrar när än bandet känner för det. I Ø (Disambiguation) är Underoath riktigt nära att ha något helt komplett och vägen bandet tagit ser väldigt ljus ut.

6 - Kanye West - My Beautiful Dark Twisted Fantasy

My Beautiful Dark Twisted Fantasy är ett ologiskt album, en Spinal Tap-version av hiphop, där allt är uppskruvat till 11. Ett album skapat enbart för att Kanye West faktiskt klarar av att skapa det. Men detta är inte bara det bästa Kanye West skapat hittills i sin karriär, utan också ett dokument om kärlek och sex, om kändisskap och utanförskap, om livet, och ett mästerverk i dess sanna mening.

7 - The Dillinger Escape Plan - Option Paralysis

Även om Trash Talk har knappat in senaste tiden kan fortfarande ingen rå på titeln "Most Dangerous Band in the World" som år efter år tilldelas The Dillinger Escape Plan. Option Paralysis är The Dillinger Escape Plan i sin sinnesfördärvande prakt, med mer oförutsägbara svängar och mer av gruppens patenterade frenesi. 2010 års The Dillinger Escape Plan är mer tekniskt, mer varierat och bättre än någonsin.

8 - Trash Talk - Eyes And Nines

Eyes & Nines är det tredje albumet från USAs mest förbannade hardcore-band, Trash Talk, och ett som är över på 17 minuter och 24 sekunder. Så kort tid tar det för kvartetten att slita isär Gud och regering, sig själva, och hela hardcore-bibeln för att befästa sin plats som det band som tillsammans med The Dillinger Escape Plan i 2000-talet förkroppsligar andan, tankarna, aggressionen från legenderna Black Flag.

9 - jj - jj n°3

Elin Kastlander och Joakim Benon är på många sätt Sveriges konstigaste duo. Deras musikvideor är av det knarkigaste slaget, liksom konstverken som medföljer musiken. Men allting håller ändå fast vid ett tema som blivit synonymt med jj. Duons andra album jj n°3 är årets bästa Svenska album och har allt jj är kända för: soliga poplåtar, knarkreferenser, omgjord hiphop och nickar mot Zlatan Ibrahimovic. 

10 - Weekend - Sports

Visst låter det en hel del The Pains of Being Pure At Heart på en distorsionsöverdos ibland, som ett mindre punkigt No Age, och självklart går även Sonic Youth, Joy Division och My Bloody Valentine att droppas som influenser. Ändå känns debutalbumet Sports från San Francisco-baserade trion Weekend som något helt eget, ett poppigt men noise-tungt album som lovar väldigt mycket gott i framtiden.

11 - The Gaslight Anthem - American Slang

Alla band som kallar The Clash, Tom Petty och Bruce Springsteen för inspirationskällor borde låta som The Gaslight Anthem. Utvecklingen från punken på Sink Or Swim, 50-60-talets sound på The '59 Sound till den lätt soul-, blues- och jazzinspirerade American Slang har varit felfri och visat upp exakt hur bra och talangfulla New Jerseys bästa The Gaslight Anthem är.

12 - 65daysofstatic - We Were Exploding Anyway

På livealbumet Escape From New York säger Sheffield-bandet 65daysofstatic knappt ett ord, låter medvetet sin elektroniska sida ta över och tala fritt. Att We Were Exploding Anyway tar ytterligare ett steg bort från den post-rock och math rock som satte bandet på kartan är därför väntat, och blir tack vare totalfokusen på hård klubbmusik det mest koncentrerade och starka albumet 65daysofstatic släppt.

13 - Jónsi - Go 

Att Jón Þór Birgisson, mest känd som Jónsi och frontman i Sigur Rós, skulle skapa ett debutalbum som är så sprudlande av glädje, rent ut sagt livsbejakande och hoppfullt vore överraskande för några år sedan. I höjd med Sigur Rós senaste album var det glasklart att Jónsi även kan sprida leenden med sin unika stämma och Go låter som att Jónsi tagit med ett gäng instrument ut i solen för att skapa något lekfullt.

14 - Gil Scott-Heron - I'm New Here

Innan rap var rap fanns Gil Scott-Heron och pratade om revolution, att denna revolution inte kommer att vara TV-sänd. Scott-Heron berättade saker på ett sätt som fortfarande saknar motstycke och fortsätter att göra det på sitt första album på 16 år I'm New Here. Soul, blues, folk, rock, electronica och hiphop möts i symbios och skapar en ljudbakgrund perfekt för Gil Scott-Heron att, äntligen, pratsjunga över igen.

15 - Circa Survive - Blue Sky Noise

Redan 2003 förutspåddes Anthony Green bli ett enormt namn på den amerikanska post-hardcore-scenen. Då, påTranslating The Name av Saosin, nådde musiken upp till hans höga sångnivå. Först på Blue Sky Noise, det tredje albumet från Circa Survive, är allting samspelt och matcha, och bidrar starkt till ett rockalbum lika mycket byggt på ångest, ilska och den frid som infinner sig när känslostormen ridits ut.

16 - Girl Talk - All Day

På All Day använder Gregg Gillis sig av 373 samples på 71 minuter, i snitt fem samples per minut och har mer samples samt är längre än något av hans tidigare alster. Där Night Ripper och Feed The Animals var spastiska klubbplattor är All Day ett betydligt mer komplett album och det märks här att Gillis låter sina spår centrera runt två-tre låtar samtidigt som 10-15 andra låtar kryddar på ofta helt obegripliga sätt.

17 - Robyn - Body Talk

Robyn har varit på ungefär varje omslag på varje tidning i Sverige i ungefär ett helt år. Hon har vunnit pris som Årets Svensk, spelat två fullsatta spelningar på Berns och har fyra på Cirkus som är slutsålda. Men framför allt släppt tre minialbum under 2010, kallad Body Talk i samlad form, som är årets mest gedigna samling elektroniskt lutade, dansvänliga poplåtar. 

18 - Warpaint - The Fool

Det kanske låter som en förolämpning, att kalla debutalbumet The Fool från Los Angeles-bandet Warpaint, för årets mest ödesmättade album. Men känslan av att kvartetten spelar i öknen, i en övergiven dal, i en tom stad kryper fram ur varenda låt. The Fool är som ett avskalat, mer melodiskt Tool-album, där hårdheten ersatts med det stämningsfulla lugn Emily Kokal och Theresa Wayman sjunger fram.

19 - Familjen - Mänskligheten 

Mindre klubbhits, mer melodi, mindre kall elektronik, mer varma instrument är ett enkelt och någorlunda träffande sätt att beskriva Mänskligheten, det andra albumet från Johan T Karlsson och hans Familjen. Årets bästa svenska låt ("Det Var Jag") återfinns här och som helhet är Mänskligheten en naturlig uppföljare till Det Snurrar I Min Skalle med mer plats för pop och större idéer. 

20 - Titus Andronicus - The Monitor

Om punkare hade deltagit i det amerikanska inbördeskriget hade Abraham Lincoln och unionen vunnit mycket snabbare, och den segerns firade hade låtit som "A More Perfect Union", öppningsspåret på Titus Andronicus andra studioalbum, The Monitor.  Lika delar storslagen punkrock, lika delar Springsteen-inspirerad arenarock är The Monitor ett album som genom att gräva bakåt tagit punkrock och bandet framåt.

21. Sleigh Bells - Treats

Poison The Well och Nickelodeon är de två faktorer som skapat 2010 års mest omtalade debutalbum. Derek E. Miller föll offer för hardcorebandets inre stridigheter 2004, serverade Alexis Krauss på restaurangen han jobbade på i New York 2008, grundade Sleigh Bells kort därefter och släppte tidigare under 2010 den obekvämt sexiga, aggressiva men sockersöta, noise-poppiga käftsmällen Treats. 

22. Delphic - Acolyte

Att en karriär kan ta fart ordentligt med hjälp av ett franskt modebolag och leda till allt från förbandsplatser åt Bloc Party till uppskattning från BBC känns lagom overkligt men är exakt det liv Manchester-bandet Delphic kämpat sig till. Endast utrustade med laptops och en Rickenbacker-gitarr spelades oerhört dansanta debutalbumet Acolyte in och visade att Madchester-andan lever vidare i annat än daterad britpop.

23. The Roots - How I Got Over

The Roots kallas väldigt ofta, och är i mångt och mycket, ett av världens bästa liveband, världens bästa hiphop-band och nu även världens bästa talk show-band. Bara under 2010 har Philadelphia-ensemblen spelat in Wake Up! med John Legend, soundtracket till "Night Catches Us", varit husband åt Jimmy Fallon samt släppt How I Got Over, gruppens mest experimentella album hittills. 

24. Massive Attack - Heligoland

Det var sju år sedan Massive Attack sist släppte ett ordentligt studioalbum, och det har tagit Robert Del Naja och Grant Marshall fem år att färdigställa sitt femte: Heligoland. Resultatet är triphop, electronica som inte utvecklats mycket men som blivit mer klaustrofobiskt, mörkare och betydligt giftigare än något Massive Attack förmått skapa tidigare i sin 22 år långa karriär.

25. Crystal Castles - II 

Ytterst få artister skulle klara av att fortsätta turnéer när ben går sönder, vitala ljustekniker bryter ryggen och ex av det aktuella albumet inte skickas av skivbolaget för försäljning. Crystal Castles kan, och en genomlyssning av Crystal Castles (II) är tillräcklig för att den galna blandningen av hårdhet, energi och iskall, noise-sminkad dysfunktionalitet Alice Glass och Ethan Kath har skapat ska skaka om huvudet.

26. Lydia - Assailants

Till slut tog Leighton Antelman, vars trasiga kärleksliv och mjuka röst varit det stora kännetecknet för Lydia, kål på sitt främsta sätt att få utlopp för alla sina känslor. När Assailants släpptes i juli 2010 fanns bara ytterligare en medlem kvar i bandet, och  någon månad senare ingen alls. Assailants är det sista lågmälda, mycket fina men slarvigt experimentella och avslutande kapitlet i detta strålande bands karriär.

27. Nedry - Condors

För att ha släppt debutalbumet Condors bara sex månader innan spelningen var det minst sagt överraskande att i somras se tusentals personer trängas utanför en av Roskildefestivalens mindre scener för att se Nedry. Med Ayu Okakitas röst som lockbete och starkt lysande huvudnummer lyfte Condors rossliga elektronik från att vara ett Nine Inch Nails Light till något väldigt eget.