Soundtrack of Our Lives-sångaren sörjer Hultsfred, men tycker samtidigt att det finns för många festivaler nu för tiden.
För Ebbot Lundberg var den egna spelningen med Union Carbide Productions på Hultsfred 1987 den första festivalupplevelsen, och därefter blev festivalen en "milstolpe i tillvaron".
– Vi har otaliga minnesluckor, eller ja, återberättade minnen. Det har varit otroligt, och jag vill tacka för åren som varit.
Vilket minne håller du högst?
– Tja... mitt möte med Lemmy, då han utmanade mig i whiskeypimpling. Jag förlorade och somnade på hans bord. Jag minns också Soundtrack-spelningen då jag inte kunde ta mig upp på scenen. Det var då jag gick från farlig rockstjärna till fryntlig pilsnerfilmsgubbe.
Han talar varmt om grundarna Håkan Waxegård, Per Alexandersson och Gunnar Lagerman.
– Gunnar Lagerman var vår manager och den enda personen som gillade Union Carbide. Jag hade inte varit där jag är som artist om det inte varit för Hultsfred.
Det största problemet med den svenska festivalscenen är enligt Ebbot överutbudet.
– Den där friktionen, när det bara fanns en festival av varje typ, den finns inte längre, på gott och ont. Numera är det mycket av allt – det finns alldeles för många festivaler. Och alla skall vara så jävla stora nu, bränna på för fullt. Allt som växer för mycket spricker och blir opersonligt, som en restaurangkedja. Jag tyckte det var skönt när Roskilde var den enda riktigt stora och alla andra var gemytliga, hade lite vardagsrumskänsla.
Så vad borde Hultsfred göra?
– Antingen borde man bli mindre, återgå till ursprunget. Man kanske borde göra en konstmusikfestival eller en dansbandsfestival. Men det måste in nya idéer och nya eldsjälar. Eller så får man lägga den på vintern. Folk får tälta i igloon om det blir en likadan vinter i år igen.
