Årets bästa enligt Emanuel Videla

1. PJ Harvey – "Let England Shake"
En förbannad skildring av vår tid. Ilska över orättvisor och menlösa konflikter och vad det gör med människor.  Och fruktansvärt engelskt, samtidigt, över en tät musikalisk väv. Fulländning. Ett album lika monumentalt som dess titel.

2. Girls – "Father, Son, Holy Ghost"
Kärleken till popmusiken gör sig så sällan så påmind som när man lyssnar på Girls. Många av oss vet att Christopher Owens fick vänta en stor del av sitt liv på att få släppa ut det kreativa där inne, på grund av familjens sektmedlemskap. Det här är hans lilla tack till något som betytt så mycket för honom i livet. Samtidigt har han gjort popmusikens universum betydligt större även för alla andra.

3. Real Estate - "Days"
En genialisk brygd av tidig collegerock i stil med numera avsomnade veteranbandet R.E.M. Men också lika delar jangelpop och någonstans inne i mixen även ekon av Fleet Foxes. Det tackar jag inte nej till.

4. Jonathan Johansson - "Klagomuren"
Årets svenska skiva. För att han sjunger så fantastiskt. För att hans texter är underbara små noveller. För att han visat att andlighet i musiken faktiskt betyder något annat än enbart dansbandscovers på pingstsånger.

5. St. Vincent – "Strange Mercy"
2011 är året då jag äntligen, äntligen lyckades fastna för Kate Bush. Kanske hjälpte det att Bush i år har släppt två skivor. Men bäst, nutida, Kate Bush-pop gjordes av St. Vincent.

6. Bon Iver – "Bon Iver"
7. Anna Järvinen – "Anna själv tredje"
8. John Maus – "We Must Become the Pitiless Censors of Ourselves"
9. The War On Drugs – "Slave Ambient"
10. Mattias Alkberg - "Anarkist"
11. I Break Horses - "Hearts"
12. Destroyer - "Kaputt"
13. Washed Out – "Within and Without"
14. Deportees – "Islands and Shores"
15. The Pains of Being Pure at Heart - "Belong"
16. Pascal och Mattias Alkberg – "Allt det här"
17. Fleet Foxes – "Helplessness Blues"
18. Yuck - "Yuck"
19. Cults - "Cults"
20. The Sound of Arrows - "Voyage"

Årets spelning #1: The National, Cirkus, Stockholm, 2011-03-01
En spelning som totalt tog knäcken på mig. Har aldrig sett maken till uppvisning. Allt, exakt allt, stämde. Det är inte alltid fullpottaren inträffar, men det här var ett sådant tillfälle.

Årets spelning #2: Prince, Way Out West, Göteborg, 2011-08-12
Årets mastodontbokning. Uppgifter att Roskildefestivalen betalade 15 miljoner för sin bokning av Prince har cirkulerat och antagligen var Way Out West inte långt ifrån. Kanske var det därför vi såg så mycket svenska bokningar på festivalen i år.

Prince arbetade i alla fall för pengarna, och genomförde ett mastodontgig på tre timmar. När han spelade "When Doves Cry" som extranummer var karln alltså bara halvvägs. Kapitulerade fullständigt.

Årets spelning #3: Arcade Fire, Popaganda, Stockholm, 2011-08-27
I stenbrottet i Dalarna kom de inte till sin rätt. Jag var lite orolig inför den här konserten, men blev överbevisad. Arcade Fire har spelat ihop sig till ett extremt väloljat maskineri. Förhoppningsvis det band som vi om 20 år tittar tillbaka på och tänker: "Ah, det var ett av 00-talets och 10-talets bästa och viktigaste rockband".

Årets festival: Hultsfredsfestivalen.
All heder till Way Out West, men mest glädjande i festivalväg var Hultsfredsfestivalens comeback. Startfältet innehöll visserligen ett koppel artister som spelade på artisten för en sådär 15 år sedan (och som antagligen gjorde bättre ifrån sig då, möjligen med undantag av Primal Scream) men vi får inte glömma att man också hade visade fingertoppskänsla vad det gäller nutida band. Man knep bokningar som OFWGKTA och Washed Out före Way Out West. Man visade upp ett brett spektra av ny svensk musik. Hip hop fick en rättmätig plats. Kanske var det avsaknaden av hårdrock, vars extremt hängivna målgrupp följer sina favoriter ända ner i lergropen, som gjorde att det ekade tomt framför scenerna.

Var det verkligen skräcken för tält som gjorde att så få åkte hit? Hoppas på en ändring till nästa år.