Berättelsen om ett av Sveriges största rockband slutar ungefär här. Efter den här sommaren har The Ark brunnit ut och lösts upp i atmosfären. Men inte utan en ordentlig smäll.
Åminne folkpark, Österbotten, Finland, sommaren 2003. Vi hade åkt dit från vår hemstad Vasa för att kolla på The Ark och The Sounds. Det hade förstås också traktens alla bönder gjort, och det var deras hemmaplan, inte vår. Minns Ola Salo detta? Javisst, han beskriver stället som en tavla av Hieronymus Bosch: bondsk dekadens med logdans, fylla, knull och slagsmål. Det var mycket som hände där i buskarna.
Åtta år senare sitter jag med The Ark-medlemmarna på stadshotellet i Hässleholm inför spelningen på Siesta!-festivalen och försöker förstå hur The Ark, i smink och fjädrar, kunde lyckas nå sådan publik. Jag vet nämligen med säkerhet att vissa element ur Åminne-publiken till vardags inte var nådiga mot killar med även de mest oskyldiga feminina attribut. Axelremsväskor kunde man glömma, smink fanns inte på kartan.
Ola Salo: Vi är något så ovanligt som inkluderande outsiders. Vi sa ungefär "ja, vi är konstiga, vi är inte normala, men det är inte ni heller".
Martin Axén: Det är lättare att vara annorlunda som artist. Många hårdrockskillar har planscher med sminkade och uppklädda män på väggarna, men skulle aldrig drömma om att gå klädda så till skolan.
Jens Andersson: Ja, och så finns det en respekt för att man fan vågar.
Å andra sidan har det inte alltid fungerat att vara inkluderande outsiders, speciellt inte i början. När The Ark, Magnus Uggla och Håkan Hellström gjorde sin gemensamma sommarturné 2001 kunde vissa delar av Ugglas publik inte hålla sig.
Ola Salo: De kastade flaskor och loskade. Jag minns att jag sade något i stil med att de var dåliga på att sikta. Folk som beter sig så är ute efter kontakt. Kan man bara få fatt på den känslan och inte svara på kastande som en invit till fientligheter så har man kommit en bit.
Denna helgonlika vidsynthet gentemot idioter i publiken i all ära, men det fanns andra skäl till att Ola Salo inte stormade av scenen i vredesmod.
Ola Salo: Jag stod ut med mer på den tiden. Uppmärksamhet och beröm var värt ett högt pris då. Så är det inte nu. Hade nog inte stått kvar i dag. Fast å andra sidan ... jag tycker om när det händer oväntade saker. Konserter som är smärtfria hade inte behövt äga rum. Jag är ofta intresserad av att provocera fram sådan stämning där det kan hända saker.
The Ark-misstaget
Hur som helst, 2001 är ett decennium sedan och The Ark är sedan länge djupt rotade i det svenska kollektiva medvetandet. På något år gick de från att vara småländska weirdos till att uppnå samma grad av folklighet som just Uggla och Hellström.
Ola Salo: Först var det de alternativa människorna som började gilla oss, sen var det svennarna, bönderna och till sist var det musikkritikerna. Håller man på så länge som vi gjort så får man respekt till slut.
När The Ark meddelade att de tänkte lägga av var det många musikskribenter som skrev griftetal till bandets ära i en hedrande ton som sällan användes medan bandet fortfarande hade ambitioner att fortsätta.
Ola Salo: Ja, nu har vi har fått några av de finaste reaktionerna vi någonsin har fått. Då kanske det är lätt att drista sig att tro att oj, när det går så bra så kanske man borde fortsätta. Men så får man inte tänka. För det är väl snarare så att ingen svär på ens begravning.
Är du inte bitter på det då, att du får de fina omdömena först nu?
– Jag orkar inte vara bitter. Det är en efterklok bransch. Och du, jag kan inte klandra dem, jag förstår dem. För jag måste säga en sak. Det är först nu jag inser att vissa plattor från 90-talet faktiskt var bra. Då tyckte jag mest "äh, hypad skit".
Om vadå, till exempel?
Ola Salo: Tja, Oasis. Man är inställningsvis skeptisk till sådant som folk verkar köpa för lätt.
Han förstår alltså att vissa avfärdade The Ark som "sensationalistiska bondfångare" i början. Bandet var mer intresserade av yta än andra. Inom indiescenen anno 2000 var det praxis att gå upp på scen i vardagskläder, eller åtminstone i något som såg ut som det. Alltför lätt ses yta och allvar som varandras motsatser. Det spektakulära kan inte vara djupsinnigt. Och tvärtom. Därför var det svårt för många att se att The Ark egentligen sysslade med både identitetspolitik och filosofi.
Ola Salo: Det går i vågor mellan casual och spectacular, och nu är det vanligt med spectacular. Lady Gaga har drivit det längre än vad vi gjorde. Jag tycker det är kul. Men kombinationen att vara spektakulär och att vilja säga något väldigt allvarligt kommer alltid att vara svår.
Att artister och band överlag har blivit noggrannare med hur de presenterar sig själva visuellt är dock knappast något cykliskt, utan hör snarare ihop med facebook- och myspace-åldern. Det anses viktigt att ha en tydlig stil även om man har ett seriöst budskap. Folk har drillats i detta under en lång tid, säger Ola:
– Nyligen hörde jag någon tala om hemligheten bakom Lykke Lis genombrott. Det sades att hon är lika angelägen om hur hon ser ut på bild som hon är om hur musiken låter. Detta sades i en icke-nedlåtande ton. Förr kunde folk tala om samma sak som The Ark-misstaget, men nu ses det som en nödvändighet.
Innan festerna blir mindre
Det var i december i fjol som The Ark meddelade att de tänker sluta. Den officiella förklaringen till beslutet andades knappast någon dramatik: "Vi känner att vi uträttat det vi skulle artistiskt och att det nu är dags att gå vidare i livet." Kanske kommer kvällstidningarna någon gång att avslöja att nedläggningen egentligen handlade om något mycket snaskigare, att det var sex och svek som splittrade The Ark. Men när bandet pratar om beslutet går det inte att skönja någon förbittring. Tonen är dämpad och lugn, lite som om en gammal anhörig gått bort efter en längre tids sjukdom. Att det känns konstigt är alla ense om. Ett steg rakt ut i tomma intet, säger Ola. Men också en bra tidpunkt att undersöka om man har förmågan att göra något annat här i livet.
Sylvester Schlegel: Efter varje större projekt har vi tagit en lång paus. Och efter varje paus har vi bestämt vad vi vill göra sedan. När vi i höstas snackade om 20-årsjubileet och funderade vad vi skulle göra efter det blev det svårt att hitta inspiration. Vi har haft många diskussioner och när vi väl tog beslutet så kändes det befriande.
Martin Axén: Det är nog något som funnits med en längre tid. Det passar inte The Ark att köra på i all evighet.
Sylvester Schlegel: Vi har återuppfunnit oss själva inför varje skiva. Vi är inte AC/DC som bara kör på. Varje skiva har känts som en comeback, det har varit ett helt nytt koncept. Och nu känns det ganska skönt att inte ha den pressen.
Martin Axén: The Ark har alltid handlat om allt eller inget. Ett Ark som är mer som ett hobbyprojekt är inget Ark som jag skulle vilja vara med i. Då är det bättre att spela ihop på andra sätt. Människorna finns ju kvar.
Ola Salo: Det har blivit svårt att komma på nya sätt att säga det vi vill säga. Jag har många gånger försökt rucka på vad en Ark-låt kan vara, men kommit fram till att det inte går att rucka på det hur mycket som helst. Den skall vara uppmuntrande, hittig, säga något om livet. Den skall erkänna livets svårigheter, men den skall även vittna om ett lyckligt slut. Att hela tiden göra det på ett nytt sätt är svårt.
Ja, det är väl bara att acceptera. Men efteråt funderar jag – är det modigt att ge upp något som uppenbarligen fortsätter att ge en både pengar och berömmelse? Kanske är det i själva verket rädslan som styr – rädslan att festerna obemärkt blir mindre för varje år som går tills man en dag inser att man står och dansar ensam där i sin pråliga kostym. Eller kanske är det något så värdsligt som den allmänna depressionen inom skivbranschen som gjort en fortsättning mindre lockande. Vad var det Ola sa? Att det inte finns någon kraft inom skivbranschen längre, att de stora, breda crossoverbanden lyser med sin frånvaro. Att han inte kunde komma på något band som slagit igenom ordentligt de senaste fem åren. Där och då kunde jag inte heller komma på något. Men vad skulle det spela för roll för giganter som The Ark? Dessutom har jag sett honom säga att han gillar det nya musikklimatet där artister är entreprenörer som blivit tvungna att hitta nya vägar.
Men om man tänker så här: Fanns det inte någonting som kunde ha fått dem att fortsätta? Det är svårt att hålla sig från att fråga om den ökända USA-satsningen hösten 2006. Planen var att turnera på öst- och västkusten efter en ambassadspelning i Washington DC. Under spelningen fick Ola för sig att skämta om ett lågt flygande plan. Resultatet är känt – en mediastorm, en hysterisk amerikansk-patriotisk överreaktion och inställd lansering.
Sylvester Schlegel: Även om vi inte hade klantat oss i Washington DC så tror jag inte det hade gått. Det lades ner mycket tid och pengar på vår lansering i USA, men vi var ändå långt ifrån.
Martin: Vi hade ändå ett skivkontrakt på gång. Men det är bara att se på de svenska band som har en USA-karriär idag. De lägger ner enormt mycket tid på att turnera där för att över huvud taget fortsätta vara ett namn.
Jens Andersson: Vi har ett för bekvämt liv här.
Vill lösgöra sig från kroppen
Så, vad händer nu? Jag får de väntade svaren. Koncentrera sig på andra saker i livet, sådant som man inte kunnat hänge sig åt helhjärtat, sådant som man inte vågat satsa på. Utforska andra sidor av skapandeförmågan. Hur då? frågar jag Ola Salo.
– Två saker. För det första skulle jag vilja lösgöra mig från min kropp.
Hur skulle detta ske rent konkret?
– Jag skulle vilja skriva till andra människor. I vår scenshow är jag en kroppslig gestalt som tar stor plats. Jag är lika mycket kroppsartist som musikartist. Och där någonstans tänds en varningslampa.
Vadå för varningslampa?
– Ja, men jag vill inte vara 50 år och skaka på rumpan (Ola är 34). Vill Mick Jagger göra det så får han, men det är inte vad jag vill göra.
Okej, och det andra?
– Det andra är ... du vet hur man inom klassisk musik presenterar ett tema och så arbetar man med det. Man låter musiken vandra fritt. Så jag är kanske intresserad av någon slags musik som inte måste behaga en festivalpublik. Om man sitter bekvämt har man andra förutsättningar att ta till sig musik.
Mätt på festivaler alltså. Mätt på att ständigt vara tvungen att tänka på hur man undviker att folk drar sig mot öltältet och att anpassa musiken därefter. Vill låta musiken vandra fritt. Vill frikoppla musiken från lekamens oundvikliga förfall.
Men nu skall ni ju ändå ut på en festivalscen om en stund?
– Ja, åren har utbildat oss i hur man skapar maximal stämning, extasstämning. Det vi går upp med ikväll är ett kondensat av det vi lärt oss under åren.
Det låter som ett bra sätt att sälja in en sommarturné på, tänker jag högt.
– Missförstå mig inte, jag är oerhört stolt över vad vi gjort. Och senare kommer man att inse det som man bara anar nu: vilken lyx det var att spela i ett band som kunde gå upp på scen och spela egna låtar som folk kände till. Det får vi passa på att njuta av nu. Det ska bli en enda lång fest, vi ska fira det faktum att vi fått vara med om det här.
Hela bandet går upp på hotellrummet och byter kläder. När de återvänder är de draperade i guldtyger av olika slag. Det ser fånigt ut, men det vet de förstås om. Ikväll går de ut på scen i Hässleholm för att förkunna seger – de har lyckats med ungefär vad de ville. "I färgsprakande kläder for vi från stad till stad och lämnade efter oss unga hjärtan fyllda av framtidstro och spelställen vända upp och ner", sjunger de, översatt, på sista singeln, The Apocalypse Is Over. Kanske kommer historieskrivarna någon gång i framtiden enas om att det faktiskt var så det var.
