The Ark har helt klart varit saknade sedan uppbrottet 2011. Ett lagom extravagant inslag i folkhemsmediasfären, en fjäderboa runt halsen på Skansen, en pålitlig källa till mäktig och välskriven glamrock.
För någon som i alla fall inbillar sig att han vill ha sin musik lite upprorisk, något som inte är allmängods, känns The Arks återföreningskonsert på Mölleplatsen lätt obekväm.
Om man får bli lite politisk så här i valtider: Jag tillhör själv (övre) medelklassen ur alla möjliga perspektiv men känner mig helt vilse när jag träffar mina likar på dyra folkfest-jippon som det här. Stadsfestivaler har åtminstone mångfalden, här dominerar medelålders par i Karl Lagerfeldt-tröjor, moderiktiga byxor och dunvästar.
Picknickfiltar. Godisremmar och popcorn till försäljning. En man med rosig näsa sjunger med i “you’re so wayne” innan konsertstart. Människor man kunde träffat på IKEA eller ett plan till Lanzarote, alla tittar med lätt avsmak på varandra som att konserten är enkom för dem. 4 300 besökare säger en vakt, 5 000 säger så småningom Ola Salo innan han ändrar sig till 7 000 tio låtar senare. Trångt är det inte.
Nåja. Vilken tur att uppnosiga skribenter inte har ensamrätt (bara lite) på att bestämma hur musik ska upplevas, vem som ska uppleva den och hur, vad som är obekvämt och vad som inte är det. The Ark är ju precis så här. Jag kan inte se återföreningen framför mig i ett annat forum och jag vill inte heller ha den i ett annat forum. Jag tror inte ens någon annan publik är särskilt intresserad. Så, leve folkfesten!
The Ark har helt klart varit saknade sedan uppbrottet 2011. Ett lagom extravagant inslag i folkhemsmediasfären, en fjäderboa runt halsen på Skansen, en pålitlig källa till mäktig och välskriven glamrock. Bandet har i sin tur saknat publiken men allra mest har de nog saknat showen.
Där står de, något som liknar ett österrikiskt schlagerband från 1978. Jepson har hittat George Constanzas pälsmössa, Ola står på ett högt podium bakom trumsetet. Han har en Daffy Duck-golfkeps och allt går i vitt. Absolutely No Decorum är inte särskilt effektfull som öppningslåt. Publiken är (i jämförelse, visar det sig) ljummen och Ola verkar inte ha räknat med den plötsliga höstkylan eller vad som nu kan ha påverkat uppvärmningen av stämbanden.
Den riktiga entrén kommer med Clamour For Glamour – ett perfekt introriff från Axén som intagit podiet, publiken börjar bubbla och om inget annat så fixar Olas otroliga munspelssolo allt tjall som eventuellt satt sig på rösten. Allsången är massiv härifrån och framåt. “Nya” låten Breaking Up With God är given i setet på ett sätt som den inte fått vara förut. Och när golfkepsen åkt av och Ola Salo visar upp sina Elvis-lika gummiknän i One Of Us Is Gonna Die Young tas jag tillbaka till när The Ark dominerade alla musikprogram i alla TV-kanaler och hade en ny monstersingel i månaden på Rix FM. Som sagt, återföreningen är i rätt forum och dunvästarna vibrerar.
Något pliktskyldigt blir det med alla klädbyten just eftersom det är förväntat. Inte minst att det ska bli en sakral passage – i Have You Ever Heard A Song i form av Thomas Di Leva-nattlinne och i Prayer For The Weekend medelst kyrkfönster som blir till discolampor. Vitt blir sedan till glittrigt svart, Jens Andersson gör syntig techno av Let Your Body Decide och här är ljudet så klanderfritt det kan bli på en gräsmatta i Malmö. Övergången från Jesus Christ till gayklubb med läderhängslen och kaptenshatt är självskriven men snygg.
Det är runda två för The Ark. De är pigga men gamla – ingen av dem kommer dö ung. De är redan fäder till söner. Och nostalgi är ett bränsle som inte värmer glöden lika starkt, inte hela vägen. Men finalen blir ändå brännhet.
En brinnande himmel bakom Ola, prydd med svarta änglavingar och It Takes A Fool To Remain Sane. Hitparad, historiens snabbaste klädbyte till guldoveraller och så till slut en gästartist trots allt – Amanda Jenssen får några nya sekunder i rampljuset när The Worrying Kind blir duett. Det är så här man minns dem, gyllene glam-matadorer, den mest givna frontpersonen Moder Svea gett liv till som slår en handvolt efter Calleth You, Cometh I. Festligt, flashigt, folkfest.
