När Kindness kom till Göteborg stod mamma och syster framför scenen, och den svenska släkten på den.
Hypade Kindness spelning på Storan under Way Out West skulle visa sig vara någonting alldeles särskilt. När jag först skulle möta Adam Bainbridge, mannen bakom en av årets hittills mest hyllade skivor "World, You Need A Change of Mind", möttes jag av beskedet att han var på familjemiddag. Lite senare på kvällen dök hela den svenska släkten upp på scen.
– Jag har tre kusiner från Halmstad på min mammas sida, så jag tänkte att när jag ändå är i krokarna så kunde det vara kul att ta med dem i bandet. Carl, Daniel och Joakim är alla väldigt bra musiker så det kändes som en självklarhet. Min mamma och syster flög hit från London för att se spelningen av just den anledningen också så det blev verkligen något speciellt, en väldigt familjär atmosfär.
Kändes det extra nervöst, när familjen vara både på och framför scenen?
– Generellt sett är jag aldrig nervös, däremot tror jag kusinerna tyckte det var lite skrämmande med en så förväntansfull publik och ett smockfullt spelställe. Själv är jag mest nervös över att bibehålla familjesämjan, det är mycket svårare än att uppträda. Men jag är en bra diplomat.
På scen känns ni väldigt uppsluppna och spontana. Det är ganska ovanligt.
– Man lär sig att uppträda utan några särskilda kläder eller rekvisita, och det gör att man kan lägga till mer och mer i efterhand. Jag kan gå fram till vår DJ under spelningens gång och be honom mixa in en viss låt från skivan. Det finns ganska mycket utrymme för improvisation när man jobbar med så bra musiker. Och när det funkar bra så blir fota väldigt glädjefullt.
Är det viktigt för dig med den typen av spelglädje?
– Ja, jag har alltid föredragit band som är underhållande, framför svåra indiepop-band. Thurston Moore till exempel som spelade här tidigare idag, det är nog antitesen till vad vi gör. Jag gillar när det är på gränsen till kitsch. Det är något väldigt macho och pojk-klubbsaktigt över band som står och manglar noise eller metal. Jag skulle också kunna titta ner i golvet och spela white noise i en timma, men det är modigare att vara öppen och omfamnande. Det är den musiken jag tycker om.
Din musik känns omöjligt modern samtidigt som den känns hopplöst sprungen ur 80-talet. Hur går det till?
– Man bör inte försöka införa en tidsram på musik. Bara för att man slappar en bassträng vid ett givet tillfälle på ett visst sätt i en låt, betyder inte det att det behöver kopplas till någonting annat eller något nån annan gjort liknande, det betyder bara att det var bäst för just den låten. De artister som har blivit mest ihågkomna har oftast inte uppfunnit något, de har bara använt vissa element bättre än någon annan gjort tidigare. Beatles gjorde det, Prince gjorde det och Vangelis gjorde det.
