Superstjärnan om: ✔ årets favoritalbum ✔ 10 000-timmarsteorin ✔ countrykarriären.
Du är på turné med Jay-Z och arbetar med bland annat Timbaland. Hur väljer du dina samarbetspartners?
– Det måste vara ett bra samarbete. En producent och en musiker kan emellanåt skapa magi tillsammans, precis som en regissör och en skådespelare. Som Martin Scorsese och Robert De Niro – när de jobbar ihop uppstår en slags magi. Det handlar mycket om kemi … Man skulle kanske kunna likna min kemi med Timbaland vid Scorsese och De Niro. Jag vill inte låta självgod, men jag känner att kemin oss emellan skapar nya sound varje gång vi jobbar ihop. Det är alltid intressant.
Du har sagt att det inte längre finns någon substans i modern musik. Vad menar du med det?
– Det finns mycket musik som låter likadant. De känns som att man hör samma låt om och om igen, säkert för att det mesta är producerat av en och samma person. Jag anser inte att det är utvecklande. Men jag är ju ingen musikambassadör. Det finns också mycket bra musik. Daft Punks nya album, till exempel. Jag älskar det Pharrell har gjort, och Queens of the Stoneages nya. Mycket av den musik som har getts ut i år är framåtsträvande i flera olika genrer. Det är första gången i min karriär, som jag inte ser mig själv som en popkonstnär. Jag gör bara musik. Jag försöker göra musik som inte bara kommer att höras på radio, för det är enda sättet man kan göra skillnad.
Du har ju skapat musik i många år. Gillar du fortfarande dina gamla låtar?
– Jag sjunger dem och dansar till dem ibland på scen. Jag ser dem i ljuset av den tid, då de kom till. Varje låt står för ett minne. Jag påminns om vad jag gjorde när jag skrev låtarna. Men så fort en låt är skriven är den färdig. Man skriver en ny. Den går ut i etern och blir något annat och får betydelse för andra människor.
Finns det låtar du inte gillar?
– Nej, faktiskt inte. Jag har haft olika motiv bakom olika låtar och det finns en del som är roligare än andra och det finns de som är mer känsloladdade. Men jag skulle aldrig ha gett ut dem om jag inte hade tyckt om dem.
Har du någonsin känt dig som en artist som förgäves kämpat för ett genombrott?
– Jag tror att jag har haft nytta av mitt logiska tänk i den här branschen. Jag har alltid kunnat hitta nya inspirationskällor och jag gör saker annorlunda än tidigare. Jag söker ständigt projekt som skrämmer mig. Man vill ju alltid veta vad man klarar av att göra och hur långt man kan gå. Om man kan inspirera sig själv på det sättet, så kan man hålla igång och gå från projekt till projekt.
Hur mäter du din framgång?
– Man kan göra många olika analyser av framgång. Vi som skapar utifrån en idé kan inte mäta den efter resultat. När man har skapat något och det har getts ut, så får det eget liv i etern. Man ska inte låta sig påverkas av förväntningar på hur det man skapat ska tas emot.
Hur klarar man sig i musikbranschen?
– Malcolm Gladwell har en 10 000-timmarsteori. Den går ut på att man inte kan se sig själv som expert förrän man lagt ner 10 000 timmar på det. Det håller jag med om. Men det finns många artister som lägger ner så mycket tid på sin konst, utan att nånsin bli erkända. Jag har mött många talangfulla människor genom tiderna, men av en eller annan anledning har de ändå aldrig uppmärksammats.
Trots att du själv inte vill det, så passar du bra in i kategorin "popstjärna". Hur håller man sig cool och populär?
– Det handlar om att fokusera på det som är viktigt för en själv på det rent personliga planet. Det finns många i vår bransch som särskiljer succé och fiasko, bra eller dåligt, rätt eller fel. Det handlar om att välja. Jag befinner mig i ett skede i livet och i karriären, där det inte handlar så mycket om mig själv. Jag fokuserar på de stunder när jag håller på med en film eller en skiva eller är ute på turné och samarbetar med övriga delaktiga. Jag vet inte om folk har ändrat uppfattning om mig och jag kan inte säga vad andra tycker om mig. Alla har rätt till sin åsikt, men det är bra om du tar ett steg tillbaka och undviker att bli som alla andra vill att man ska vara. För det loppet kan du inte vinna. Sånt slutar bara med att det handlar mer om den du försöker vara än den du faktiskt är.
Vad gör du när du är ledig?
– Jag lyssnar på musik. Jag spelar musik. Jag gör musik. Jag lyssnar på musik … Jag sjunger.
Brister du ofta ut i sång?
– Om jag ofta brister ut i sång? Såhär menar du? "She's beautiful …" Äsch, det är mer troligt att jag gör en moonwalk!
Vad skulle du göra om du inte var artist?
– Jag vet inte. Jag duger inte till nåt annat.
SIDESTORY: Countrymusik i blodet
Justin Timberlake sjunger country i Ethan och Joel Coens film Inside Llewyn Davis, där han spelat Kim Berkey. För honom var det helt naturligt.
– Det är en annan stil än min egen musik, slog den 32-årige Justin Timberlake fast, när han på Cannes internationella filmfestival i maj i år gjorde PR för filmen.
– Men jag växte ju upp i Tennessee, som bluesen och rocken härstammar ifrån. Min farfar hade en gammal Gibsongitarr och han lärde mig "fingerpick", så det var en bra och nostalgisk känsla att medverka i den här filmen.
Justin Timberlake har en framgångsrik filmkarriär vid sidan av musiken. Han började med filmen Edison 2005 och har spelat i filmer som David Finchers The Social Network (2010) och Clint Easwoods Trouble With The Curve (2012).
– Jag kundee aldrig i livet föreställa mig att jag skulle vara med i en film av bröderna Coen. Jag hade aldrig kunnat drömma om att få använda mig av mitt kunnande inom musiken i samband med en filmroll, så under de senaste två åren har jag uppnått mycket mer än jag hade kunnat hoppas på.