''Jag är så trött på hummus och pitabröd!''

Irländska Kodaline har tryckt plattan i mattan på turnébussen och ställt in siktet på Stockholm. Bandet som albumdebuterade i somras med In A Perfect World är nu ute på Europaturné och på söndag, 1 december, tar de klivet upp på Debaser Strands scen. De beskriver sig själv som "We're four lads in a band" varken mer eller mindre. GAFFA högg via telefon tag i Jay Boland som spelar bas i Kodaline för att ställa lite frågor inför konserten på söndag.

Vad står på er rider?

– Bara tråkiga saker, det har varit mycket hummus, jag är så trött på hummus och pitabröd! Förutom det är det whiskey, vodka och öl. Vi har snackat om att ändra så vi får lite mer hälsosamma saker som smoothies och frukt. Det brukar finnas ost och kallskuret, men aldrig nog med bröd. Det är som Spinal Tap, hur ska man kunna lägga rund korv på fyrkantigt bröd, det går ju bara sönder!!

(SE längst ner om du inte kommer ihåg hur det går för Spinal Tap.)

Har ni några ritualer innan ni går på scen?

– Ja, nu i november så vi brukar samlas för att gnugga varandras mustascher. Det gör vi i en cirkel. Nej, det är bara några öl och lite musik.

Vad kan den svenska publiken förvänta sig av en Kodaline-spelning?

– Det beror lite på vad de själva tar med sig till spelningen. Vi är ett band som till stor del lever på energin vi får från publiken. Vi ändrar i setlisten, tar låtar igen och så vidare för att höja stämningen. Så får vi bara lite glädje från publiken så blir det en underbar spelning.

Vad förväntar ni er av publiken?

– Att de kommer med ett öppet sinne. Det är första gången vi besöker många av ställena och publiken har kanske bara hört en eller två låtar, då måste publiken bara vara öppna. Men vi älskar att spela inför folk så så länge de dyker upp.

Hur förändras er musik när ni framför den live?

– Energinivån ökar och skivans statiska upplägg bryts. Vi har spelat med varandra så länge och känt varandra ännu längre att det räcker att vi tittar på varandra så vet vi att vi kör refrängen en gång till, eller ökar tempo eller något sådant allt är föränderligt.

Vad vill ni att publiken ska känna när de går ut från er konsert?

– En upphetsad iver, att de känner att en koppling till oss, att de kommer ihåg oss och vår musik. Att de visslar på en av våra melodier på vägen hem. Vår musik är full av hopp, så man vill ju lämna en glad publik bakom sig.

Hur fungerar det att leva så nära inpå varandra som under turnélivet?

– Det gör resan mycket lättare. Vi är en liten, sammansvetsad grupp även när våra familjer är med och reser. Familjen och gruppen hjälper till att hålla en på vägen.

Menar du den fysiska vägen som i "på turné" eller den smala vägen, borta från rock 'n roll-livet?

– Både och. Du måste ha en balans mellan familjen och rocklivet, om den inte finns står du snart utan båda.

Vad gör du precis efter du har gått av scenen?

– Om det finns en dusch, så duschar jag. I en buss är personlig hygien A och O. Men DIREKT efter en spelning … antagligen high-five:ar vi varandra. En sån trivial sak kan vara viktig.

Vilken musik lyssnar ni på i turnébussen?

– Oj, vi har inte uppdaterat musikbiblioteket på sistone … Lorde snurrar, låt mig tänka, LCD Soundsystem är vårt officiella turnébusband så det spelas med jämna mellanrum. Finns det annars något nytt … en del hiphop och Bowie såklart.

Vad gör ni mellan spelningarna?

– Vi försöker skriva musik, sova, men annars är det bara spela, åka, spela, åka. Det är först när vi kommer hem som man får ledigt.

Om du skulle jämföra en Kodaline-spelning med en film, vad blir det för film?

– Det är en bra fråga … jag försöker komma på en film med lyckligt slut, men just nu hoppar bara sorliga filmer upp. Jo! Big Fish, en Kodaline-spelning är som Big Fish.

Vad har varit den bästa konsertupplevelsen det senaste halvåret?

– Vi hade precis checkat in på ett hotell I LA och skulle ut och käka, svänger runt ett hörn och tycker oss höra Arcade Fire. Vi går mot ljudet och snubblar rakt in en spelning som Arcade Fire gör på Capitol Records-taket. Det var riktig bar. Luck of the irish, slår igen!

Vad har varit den värsta tabben på scen så här långt?

– Det var nog jag som gjorde den, igår. Vi hade byggt upp låten och skulle precis explodera, jag tar sats, hoppar och landar på fel pedal och kopplar bort basen. Jag har ju sprängt förstärkare innan, men då låter det ju ändå något. Nu var det bara helt tyst från mitt håll.

Som utlovat erbjuds Spinal Tap-upplevelsen som Jay Boland i Kodaline refererar till: