''När jag blev drogfri kändes det som världen blivit galen''

– Bara så du vet, Trent älskar att prata, så ställ de viktigaste frågorna först!

Så lät det från skivbolaget, innan de kopplade över till Trent Reznor, och telefonintervjun kunde börja. Det var ingen överdrift. En nästan 25 år lång karriär har rustat den nu 48-årige Nine Inch Nails-bossen med en väl utvecklad talförmåga. På en halvtimme hinner amerikanen endast svara på en handfull frågor, eftersom han gärna går till botten med sina svar. "Jag kan tala lääääääänge om mig själv", skrattar han.

Ända sedan debuten Pretty Hate Machine från 1989 har Trent Reznor lidit av något som kan liknas vid en kronisk depression. Rent musikaliskt har ljudingenjören Reznor utvecklats enormt från de tidiga årens Depeche Mode-klon till den avancerade elektroniska multirock, som hans åttonde opus, Hesitation Marks, består av. Men mentalt har det inte varit några större omvälvningar förrän nu.

– Mitt liv har förändrats på så många sätt. Den första vändpunkten kom efter The Fragile-turnén omkring millenniumskiftet. Den mest väsentliga förändringen då var den kreativa processen. Tidigare hade jag dödsångest över att sitta ensam och skriva en låt, oavsett om det var framför ett stycke papper eller en datorskärm. Det kändes som att det totala fiaskot lurade bakom hörnet och hotade med att köra över mig vilket ögonblick som helst.

Grådassigt klimat

Reznor var även drogmissbrukare i flera år, tills han nästan dog av en överdos i London år 2000, då han tog vitt, kinesiskt heroin i tron att det var kokain. När han slutade skakades hela hans psyke – och kreativitet – om.

– När jag hade blivit ren började jag faktiskt att njuta av den kreativa processen. Jag slapp smärtan. Jag var inte längre min egen värsta fiende. Förr i tiden njöt jag uteslutande av att bli färdig med en låt, men nu njuter jag även av att skriva den, även om det självklart fortfarande kan vara ett sjukt hårt arbete. Men jag är inte längre rädd.

Nu är det ju inte enbart som låtskrivare som Trent Reznor har förändrats – han har i hög grad även förändrats som person. Undertecknad har träffat den för övrigt överraskande lågmälda Reznor två gånger tidigare – första gången i samband med The Fragile 1999 och igen 2007, när domedagsprofetian Year Zero visade Reznor från en omvärldsmedveten sida och inte enbart beskrev det grådassiga klimatet i hans egen, härjade hjärna.

– I många år hade jag befunnit mig i dimma av alkohol och droger, för jag försökte skärma av mig från alla känslor kring min karriär, mitt liv och min oförmåga att klara livets problem. När jag blev drogfri kändes det som att världen hade blivit galen. Det blev allt värre tills det hela accelererade utom kontroll.

Utmattad och statisk

Men trots att Year Zero visade Reznor från en ny sida, så blev det inte ett album som på allvar förändrade hans arbetssätt. Den revolutionen uppstod först efter att Nine Inch Nails egentligen hade lagts på is. I februari 2009 proklamerade Reznor på sin hemsida: "I've been thinking for some time now, it's time to make NIN disappear for a while". Efter bland annat en strålande spelning på Roskildefestivalen lades bandet på hyllan på hösten samma år.

– Jag var nära på utmattad av att det alltid var jag som skulle styra allt och fatta vartenda beslut. Allt verkade så statiskt – bandet var i bakgrunden, och det var jämt jag som var i centrum, slår Reznor fast. Som tur var fick han hjälp från ett något oväntat håll: Hollywood. Regissören David Fincher hyrde nämligen in Reznor och producenten Atticus Ross för soundtracken till filmerna The Social Network och The Girl With the Dragon Tattoo, och paret vann sedermera en Oscar för det förstnämnda.

– Den står nu på min kamin. Jag beklagar, men jag är inte särskilt originell, förklarar Reznor torrt.

– Det var ett nöje att arbeta för David Fincher. Jag upptäckte att han är otroligt respektfull, begåvad, krävande och förstående. Han är ett geni. Sedan var det ju en fantastisk arbetsmiljö, att vara omgiven av de allra bästa i filmbranschen: från klippare och fotografer till scenografer och ljuddesigners. Det var enormt stimulerande och efteråt var jag fylld av ny energi och inspiration. Jag blev som återfödd av att få göra de två soundtracken – det är de bästa kreativa upplevelserna jag någonsin har haft.

Banalt nonsens

Det har dessutom hänt en hel del på det personliga planet för Reznor. 2009 gifte han sig med Marigueen Maandig, sångerska i Reznors sidoprojekt How To Destroy Angels, och de har fått två söner, Lazarus Echo och Balthazar, i tät följd 2010 och 2011. Trent har alltså blivit med familj och det njuter han av i fulla drag:

– När jag pratar om föräldraskapet börjar jag alltid med sånt jag som barnlös ansåg vara rent dravel. Det liv jag levde som 20-åring var helt rätt för mig då, men jag är inte samma människa längre. Jag måste vara mer osjälvisk nu när jag har ansvar för de här två magiska individerna, som jag har satt till världen. Om någon menar att jag har gett efter för naturlagarna, så visst – det här känns som det viktigaste jag någonsin har gjort.

– De senaste fem–sex åren har jag följt ett mer, vad ska man säga, vuxet schema. Atticus Ross inspirerade mig till den förändringen. Vi brukar starta dagen vid 11-tiden och slutar kring 19 och i början tyckte jag det kändes slappt, men allt eftersom har jag upptäckt att jag plötsligt kan leva ett liv utanför studion. Jag fick se dagsljuset.

– Jag menar att man skapar större konst när man utvecklats mer som människa. Att sitta ensam i ett mörkt rum i all evighet gör en utbränd. Mitt liv handlar om mer än att sitta i studion, och det är på grund av barnen, familjen – jag har fått ett liv. Jag har fått ett nytt perspektiv på saker och ting. Det betyder inte att jag inte är engagerad i det jag gör, men jag har upptäckt att det finns något i livet, som är viktigare än jag själv.

Minimal och intim

Allt det här har bidragit till att Reznor har reviderat sitt musikaliska uttryck på Hesitation Marks. Och han har faktiskt haft kul under tiden.

– Det som var bra med Finchers film var att jag slapp fokusera på en catchy refräng, något som annars är djupt rotat i mig eftersom jag växte upp med enbart popmusik på radion. Jag vill fortfarande göra svängiga låtar, men det är även viktigt att locka lyssnaren med en melodi och på så vis öppna upp en ny värld för dem.

– Jag har alltid fascinerats av ljud och jag uppfattar egentligen mina låtar mer som skulpturer av ljud. Den här gången har jag i hög grad påverkats av beats, som jag har gjort på min laptop. Det var verkligen en rolig arbetsmetod, och det gjorde att de nya låtarna blev mer rytmorienterade. Och i motsats till The Fragile, där jag i efterhand byggde på med avancerade arrangemang, testade jag nu att se hur minimala arren skulle kunna vara.

– Jag märkte att nästan alla Nine Inch Nails-låtar tilltar i styrka vid refrängen – det är fler instrument och jag sjunger högre och mer aggressivt. På det nya albumet är det ofta tvärtom – refrängerna är mer stillsamma och intima.

– Det fanns en tid, då jag trodde att alla bra låtar skulle skrivas på samma sätt, så som jag föreställde mig att Paul McCartney gjorde – vid ett piano och med en ren och vacker melodi. Men så har jag aldrig gjort: musiken kommer bara ur mig, och det är svårt att förklara hur det går till.

Reznor tänker efter en stund och konstaterar sedan frankt:

– Det vete fan vad jag gör, om jag ska vara helt ärlig.