Albumaktuella St. Vincent snackar groove och informationssamhälle.
I slutet av februari släpper St. Vincent aka Annie Clark sitt femte studioalbum, ett självbetitlat sådant. För GAFFAs Pontus Berg berättar hon om nysläppet och sin syn på dagens teknikhysteri.
– På denna skiva ville jag göra tuffa riff. Led Zeppelin, 70-tals musik, Santana, sådant som är det första man lär sig när man får en gitarr i händerna. Annars var det enda jag visste innan inspelningen var att groovet var tvunget att finnas där. Jag ville lägga fokus på groovet och rytmsektionen. För att lyckas med det ringde jag in min polare Homer Steinweiss från The Dap-Kings och bad honom lägga torra, funkorienterade trummor. Sen fick Bobby Sparks, en annan vän som också spelade på Strange Mercy, lirade mini-moog så det stod härliga till. Målet var att göra en skiva med partymusik som man skulle kunna spela på en begravning.
Det vill säga, att beatet och groovet är tillräckligt svängigt så att man kan dansa till det men att skivan ändå har tillräckligt mycket hjärta och själ att man kan lyssna på den när man är som mest sårbar.
Det är nog ett resultat av att jag kom hem med live-energin i kroppen efter att ha turnerat i ett och ett halvt år. Jag ville göra en skiva som skulle bli upp-tempo och borga för en rolig och energisk liveshow men också något mer. Jag vill inte bara återskapa det förgångna jag vill försöka förutspå vad framtidens musik är. Utomjordiska världar där inget är självklart men allt är intressant och levande. Organiskt, inte mekaniskt och tekniskt.
All teknik och internet håller på att förändra våra hjärnor, vi har blivit så besatta av att dokumenterar våra upplevelser att vi glömmer bort att uppleva våra upplevelser. Allt vi gör sker framför ett oändligt hav av små digitala ögon. Titta på NSA-skandalen, våra farhågor har besannats. Vi lever faktiskt våra liv framför de små, digitala ögonen vare sig vi vill eller inte. Övervakade samtidigt som vi gjort oss själva transparenta. Det finns inga mysterier längre, allting kan vetas, allting kan tas reda på. Världen verkar tro att mer information alltid är bättre, men i den digitala informationsströmmen har vi förlorat förmågan att värdera information.
Därför behåller jag mycket för mig själv när jag skriver musik, visserligen är Rattlesnake direkt från verkligheten väldigt bokstavlig. Men annars håller jag mitt jag för mig själv. Vi talar idag om the one procent och de som har mot dem som inte har. I framtiden tror jag det kommer vara information som är skiljelinjen. Eliten är de enda som kommer ha råd med privatliv. Att ha ett privatliv kommer vara den nya statussymbolen.
