''Varje gång vi åker till Sverige blir vi gripna''

När Babyshambles besökte Sverige 2006 var det under extraordinära omständigheter. Extrem fylla från Pete Dohertys sida resulterade i okontrollerat festande på Debaser och en hysterisk jakt efter tjejer i Gamla Stan. Nu när bandet lugnat ner sig lite är inte samma extrema beteende längre att förvänta. Men Babyshambles är ambivalenta i frågan om de verkligen vill komma tillbaka till Sverige.

– Varje gång vi åker till Sverige blir vi gripna. Det är en konspiration mot oss! Jag svär på gud, jag skojar inte ens. Förra gången vi var där blev vi gripna och det var en riktigt läskig skinhead-polisman som sa att jag var heroinmissbrukare. Men väl på polisstationen visade mitt prov negativt, såklart. Polismannen blev så arg, du skulle sett hans ansikte! Så vi vill komma till Sverige, men vi är rädda för att åka.

Trots skepsisen mot Sverige, helt och hållet beroende på den svenska polisen, finns det en artist som drar Drew McConnells blick mot vårt avlånga land: Fever Ray.

– Jag avgudar Fever Ray. Hennes skiva är det bästa jag hört på flera år. Jag kan inte ens komma ihåg senaste jag hörde en skiva som jag blev så tagen av. Det känns som att hon skalar av musiken till dess innersta beståndsdel. Det är som att ta en vacker kvinna och skala av hennes hud så att man kan se senorna och musklerna, på ett vackert och groteskt sätt.

Han har aldrig sett Fever Ray live och han vet inte hur hon ser ut. Men han gillar den mystiken. Drew McConnells tankar om Fever Ray är närmast episka.

– Jag tror att människor kommer att komma tillbaka till den skivan och förstå dess värde och vad den säger om den genren. Det är som med Portishead, på den tiden så tyckte folk att det var bra men nu så går man tillbaka till den skivan och inser att den faktiskt förändrade musiken. Och om människor inte kommer tillbaka till Fever Rays skiva och inser hur magiska och betydelsefulla de låtarna är så kommer jag att bli väldigt förvånad.

Läs hela intervjun i GAFFA:s januari-nummer.