''Inga jävla regnbågsfärger''

Gitarristen Linnéa Olsson och sångerskan Johanna Sadonis i The Oath valde att gå skilda vägar i slutet på förra månaden. Men musiken lever kvar, som tur är. Deras självbetitlade album släpptes i mars i år. Här bjuder Linnéa Olsson på sina favoritlåtar just nu:

Death SS - Werewolf (1988)
– "Tonight I'm feeling so straaaaaaange". En kompis presenterade teorin om att världen är uppdelad i vampyrer och varulvar, och sedan dess känner jag en stark koppling till detta (o)djur. Svinhårt band, svinhård låt.

Wipers - Nothing Left To Lose (1986)
– Jag är inne i en manisk Wipers-period för tillfället. Vilket band! Musiken låter som en klassisk komposition framförd i någon slags futuristisk mardröm. Febrig, dystopisk och helt oförutsägbar. Nothing Left To Lose är hoppfull och melankolisk på samma gång.

Destruction Unit - The World On Drugs (2013)
– Kanske världens just nu mest nihilistiska band. Becksvart psykpunk, inga jävla regnbågsfärger. Rakt in i K-hålet bara. 

Black Sabbath - The Writ (1975)
– Sabotage är mitt favoritalbum med Black Sabbath. Det här är sista spåret. Det finns så mycket fantastiskt bra som Black Sabbath gjort att man i perioder glömmer bort vissa låtar, och när man kommer tillbaka till dem är de som nya. Det är omöjligt att inte bli hypnotiserad av The Writ; baklänges-hihaten, Ozzys desperata sång och arrangemanget. Magiskt.

Dirty Fences - All I Want (2013)
– Fyra barndomsvänner (tre varulvar, en vampyr) från New York som gillar Ramones, The Beatles och Sweet. Och att röka jättemycket gräs. En perfekt tuggummipunkdänga.

Klaatu - Anus Of Uranus (1978)
– Vår trummis prog-Andy tipsade om detta. Obskyrt kanadensiskt band som ryktades vara The Beatles under pseudonym, men låter mer som Blue Öyster Cult tycker jag. Skulle egentligen välja låten Mister Manson, där stämsången, arrangemanget och de snygga gitarrslingorna påminner otroligt mycket om Ghost, men den finns inte på Spotify. Kolla upp på Youtube!

The Sensational Alex Harvey Band - The Faith Healer (1973)
– Den här spelar jag alltid när jag DJ:ar. Märklig och olycksbådande låt. Jättedramatisk utan att ens ha ett stadigt trumkomp. Gitarristen är utklädd till clown. Klockar in på strax över sju minuter. Och Alex Harvey själv är en skotsk version av Bon Scott.

T2 - No More White Horses (1970)
– Hörde denna låt för första gången sju på morgonen på en efterfest i Berlin, och det lät som att den var skriven för att spelas på efterfester i Berlin klockan sju på morgonen. 

Turbonegro - Back To Dungaree High (1998)
– Min respekt för det här bandet är enorm. Norges Poison Idea och Alice Cooper-band.  

Dream Death – Back From The Dead (1987)
– Thrashdoom! Jag är svag för den här 1980-talsblandningen av genrer. Som ett mer episkt Autopsy, eller Celtic Frost. Hela Journey Into Mystery är en toppenplatta.