''Jag vill spela pajas och förstöra allt''

På pappret är Zacharias Blad något av en Cinderella-story. Efter gymnasiet började han spela och sjunga på Stockholms gator. Inte så mycket för pengarna, även om den ekonomiska situationen var långt ifrån hållbar, utan för att han kände att han var tvungen. Nu skulle ju någon lyssna. Men folk ville bara höra gamla hits. Zacharias ville spela sina egna låtar. Där stod han alltså, och sjöng för kråkorna. Han gick runt till stadens barer och pubar och försökte få spelningar, utan framgång.

Några år har gått sedan dess och en hel del har hänt. Zacharias Blad har skrivit på för ett stort skivbolag, släppt två framgångsrika singlar och utropats till en av Sveriges blivande stora popartister. Hur hanterar man det?

– Jag känner väldigt mycket press. Den här askungesagan som du kallade det har blivit något som man marknadsför mig med. Det blir för mycket fokus på det. Nu känner jag nästan att jag vill spela pajas och förstöra allt, sätta käppar i hjulet för det här maskineriet så jag kan slå från andra hållet. Men det går så klart inte, så jag får helt enkelt försöka släppa det, inte bli för manisk och försöka hålla distansen till hela grejen.

Det hela tog fart när Zacharias träffade producenten Mattias Boström på en skivbolagsfest, där Zacharias av en slump hade med sig gitarren. Ömsesidigt intresse uppstod och visst, det krävdes att Zacharias tjatade i ett halvårs tid eller så efteråt men Boström uppfyllde sitt löfte och tog det hela vidare.

– Ett tag gick jag runt med massa paranoida idéer. Jag trodde att allting var ett stort skämt, att jag gick runt i min egen lilla låtsasvärld och inbillade mig saker. Som i den här filmen A Beautiful Mind. Jag var så barnslig också. Jag minns en gång när vi satt i studion och Mattias visade mig Arcade Fire och jag började förstå att wow vad mycket det finnns, att det fanns annan musik än Håkan Hellström, haha. Det är som att man trodde att man visste nåt om nånting men insåg att man inte vet ett skit.

Du har blivit flitigt jämförd med just Håkan, känner du ett släktskap med honom?

– Alltså jag är uppväxt på Håkan Hellström, i hans värld. Men nu försöker jag mer och mer gå ifrån Håkan så jag inte blir honom, om du förstår. De här senaste två-tre åren har jag försökt öppna ögonen och lyssna på musik på ett annat sätt, lyssna på mer musik. Sen har en av drivkrafterna för att göra albumet varit att det faktiskt finns mer att säga, Håkan har inte redan sagt allt.

När man googlar dig så hamnar man på din mammas blogg och hon skriver nästan bara om dig. Det måste vara skönt att få hennes stöd?

– Haha, jo absolut men hon går också runt och säger typ "my son is a swedish rockstar" till folk. Då blir jag sådär barnsligt tonårsrebellisk och bara ahh snälla mamma du vet ingenting om det där, haha. Man tror att man kommit över sånt där och blivit lite mogen men så är det inte alls.

Men nånstans bland förväntningar och press måste det ändå känna lite som att du lever din dröm?

– Om ska vara ärlig så just nu, inte alls. I somras däremot på Stay Out West och Storsjöyran. Det var drömmen, då var man på G. Nu står allt still. Jag kommer inte riktigt iväg, det slutar bara med att jag kryper hem till morsan och farsan istället. Jag vill ut och spela i varenda håla i Sverige, men jag vet inte hur jag ska komma dit, hur jag ska få alla de där spelningarna. Men det där kanske löser sig när skivan släpps.