När lammen vaknade till triphop

Hur får man ett skivbolag att nappa? Lamb bad sitt kommande att dra åt helvete. En dag senare stod A&R-snubben Richard O'Donovan utanför bandets studio, knackade på och lät hälsa: "I always come see a band when they tell me to fuck off".

Varför Lambs elektroniske vetenskapsman, Andy Barlow, bad herr O'Donovan att fara och flyga är egentligen inte någon större ögonbrynshöjare. Det handlade om att ett bestämt möte rann ut i sanden. Men att skivbolaget Fontanas utsände trots denna smädelse inte tappade intresset säger ganska mycket om det då rådande musikklimatet och att Lamb hade visat upp något unikt på en liten trespårsdemo. Duon stod med musik som svängde lätt och ledigt mellan uppfuckad och upphackad elektronik, trummor och bas, breakbeats, lena jazzpassager och så Lou Rhodes röst; den som tog vägen via brittisk folk, där Pentangle var en av de största inspirationskällorna. Richard O'Donovan och alla andra i hans närhet var sålda. Ett fuck off var bara ett fuck off, no biggie.

Sent 1994 påbörjade Lou Rhodes och Andy Barlow så sakteliga sitt projekt som skulle sluta i den självbetitlade debuten. Officiellt står dock 1996 som året då Lamb vaknade till liv i Manchester. Andy hade en bakgrund i dansmusiken och ville till en början hålla sig där. En röst skulle bara vara ett instrument i det hela, absolut inget som som stod i centrum och som man jobbade utifrån. Andy fick dock efterhand rucka på sina elektroniska ideal, antagligen för att han och Lou insåg vad det var de höll på att tillverka. En milstolpe inom triphop- och drum and bass-sfären. En skiva som har satt avtryck i musikvärlden och vars ljudbild trendar, gång på gång. Det är bara att se på Neneh Cherrys senaste albumsläpp. Den kalla och råa sången tillsammans med varm electronica och jazzig instrumentsättning är ett relativt simpelt men effektfullt knep.

När triphop lanserades via Bristol tidigt 90-tal var det antagligen inte så många som då förstod dess kommersiella kraft. De första åren fanns en enkel aura över stilen, en tanke om att hålla saker och ting rent. Men allt eftersom, när banden blev allt skickligare på att programmera, försvann också charmen. Även Lamb har gått i samma fälla som exempelvis Morcheeba och Sneaker Pimps när de senare lät maskinerna jobba på högvarv för att lägga det där extra lagret som ger den där extra tjocka ljudbilden a la slutet på 90-talet. Men under duons första trevande år fanns bara nyfikenhet och lust att hålla det simpelt, kanske just för att tekniken inte fanns där, än. Andy lekte med en Atari ST1040, bara en sådan sak.

Går man in på debutens enskilda spår är det lätt att först framhäva ett av bandets absoluta största hittar, Górecki. Lambs storhet och unika kvalitet hittas emellertid i inledande Lusty och i den helt igenom självlysande och mystiska Trans Fatty Acid (passagen med zither-instrumentet är ett av triphop-historiens mäktigaste). Man reagerar också på hur ofta kontrabasen får en framträdande roll, samplad eller organiskt levande. Men är det friformad drum and bass man hellre är ute efter står Cotton Wool till förfogande. Den är, så att säga, från en helt annan verklighet. Takten är urspårad och det enda som håller allt intakt till en början är just en samplad kontrabas. Det är samtidigt svårt att missa instrumentala Merge och dess sylvassa trumpet. Jazz och elektronik när det fungerar som bäst.

Så kan man också sammanfatta Lambs debut. En lekfull, lustfylld sak som inte kan bestämma sig om den vill vara bästa vän med jazzkatten eller med de breakbeat-besatta, så den lägger sig istället någonstans däremellan och spinner på med oväntade livsryckningar.

Kalla fakta om Lambs debut:

– Släpptes 1996

– Klockar 72:28

– Chainsaw Sisters bistår med cello

– Sång spelades in på ett 3-track-kassettporta som en gång i tiden ägdes av New Order.

– Debuten återutgavs nyligen på vinyl. Läs mer här.