Fram till och med nyårsafton publicerar vi våra skribenters personliga årsbästalistor.
Medan terrorister slaktade människor under en konsert i Paris sov min flickvän lugnt bredvid mig i sängen. Hon skulle upp tidigt för att gå till jobbet. Mitt jobb attackerades den natten. Från den där sängen i Göteborg, med tunga andetag och en spinnande katt som ljudkuliss, mördades människor framför ögonen på mig. På min arbetsplats. Inte bokstavligen, givetvis, men det kändes så. Aldrig tidigare har jag drabbats så hårt av ett terrordåd. Visst skakade såväl Trollhättan som Utøya om även mig, men inte på samma sätt. Det säger tyvärr någonting om mig, att jag kanske inte fullt kan ta in saker innan det kommer nära inpå, innan de slår mot min egen värld. Men likafullt är det sant.
Allting kändes futtigt, inte minst musikjournalistik. Dagarna efter skrev jag ändå en recension. Påträngande Verklighet av Cement. Ett mer passande albumnamn går antagligen inte att finna för situationen. Jag insåg att verkligheten alltid kommer tränga på, och det enda vi kan göra är att fortsätta. Min journalistik ändrar inte opinioner, skapar inte debatt eller kritiserar fel i samhället. Men förhoppningsvis gör den vardagen lättare för människor emellanåt. Det kanske är en banal tanke, men det är så jag lunkar på. För ingenting är mindre viktigt just nu, ändå är musik – genom den grundläggande glädjen, friheten och värmen – viktigare än någonsin.
Att försöka summera ett år av musik utan att nämna Le Bataclan känns orimligt, men när så är gjort måste vi kunna gå vidare. Vi måste fortsätta sprida musik vi älskar, för hur klyschigt det än låter är musik en av de goda krafterna. En kraft som enar och motverkar polarisering. En som står för allas lika värde, och en som alltid motsätter sig all form av terror. Och på så vis hyllar vi även de som dog den där hemska natten i Paris – och i förlängningen de som dör världen över, varje dag. Det enda som kan hedra de döda är att vi levande gör just vad de inte kan – lever.
Den natten somnade jag till min flickväns andetag och en livefeed fylld av död. Sen dess har jag försökt hylla livet genom att skriva om musik. Det är vad jag tänker fortsätta göra.
Årets bästa live-ögonblick
Att Way Out West bjöd på magiska spelningar av såväl Caribou som FKA Twigs känns sjukt. Och även om de två artisterna verkar i lite olika musikaliska världar visade de båda upp varför (även) elektronisk musik kan vara så överjävligt bra live.
Årets bästa remix
Nicolas Jaars version av Florence And The Machines What Kind Of Man.
Årets låtar – presenterat i spellistor
Egentligen är det dumt att nämna en låt som "årets bästa" men Salvatore från Lana Del Reys Honeymoon sticker ut. Och som vanligt hittas mycket godbitar på Soundcloud-listan som inte dykt upp på Spotify. Eller vad sägs om jj:s bästa låt på år och dar: I Wish. Eller för den delen Miley Cyrus & Her Dead Petz-låten Pablow The Blowfish. Här nedan finns således två listor, de innehåller inte samma låtar, men ett par kanske råkar ha ramlat in på bägge. Jag erkänner redan nu, någon låt kanske kom redan 2014. Men jag hoppas ni har överseende med det i så fall. (Ps precis som förra året får jag tacka min gode vän Jonas Hedström för den underbara omslagsbilden till Soundcloud-listan.)
Årets mest överskattade
Jag tänkte inte kasta något ris alls här, men det blev en liten slev. Sleaford Mods är totalt ointressanta. Två 40 plus-gubbar där den ena svär på "tuff" brittisk engelska och den andra gör svinlama beats, skulle det vara något beaktansvärt 2015? Trams. Anglofilirunkande i dess renaste form.
