''Att spotta ut tvåminuterspunk är ingenting för oss''

Lund- och Malmöbaserade Atlas Losing Grip har fått stående ovationer i såväl etablerade som alternativa medier för sitt tredje och monumentala album Currents. GAFFA ringde upp basisten Stefan Bratt för att höra hur gruppen påverkats av all uppståndelse, om musikalisk utveckling och hur plattan egentligen kom till.

Så gott som Currents har tagits emot av media och era fans, hur skulle ni beskriva känslan, och stämmer den överens med de förväntningar ni har haft?

– När jag såg att en erkänd recensent som Aftonbladets Mattias Kling hade gett oss maxbetyg trodde jag första att det var ett skämt. Men så sjönk det in och jag insåg att han verkligen älskar plattan. När man jobbat så länge som vi har gjort antar jag att man blir lite blind, eller kanske lite döv, och inte riktigt hör vad andra hör. Det känns underbart att ha fått ut skivan och jag är så otroligt stolt och glad över att den fått så jävla bra recensioner. Det bekräftar mig som en duglig musiker inför mig själv. Men om jag ska tala för mig själv så var det en del nervositet innan de första recensionerna dök upp. Det här är ingen vanlig punkplatta med en timma d-takt, den innehåller väldigt mycket nyanser hit och dit. Jag var rädd att man skulle ha missförstått det stora steg vi har tagit på vår musikaliska bana, att de skulle tycka att det är lite "too much" – att blanda in hårdrocksinfluenser och lugna inslag.

Ni har funnits till i tio år, förväntar man sig att man inte utvecklas som musiker bara för att man spelar punk?

– Jag vet inte riktigt hur folk ser på punk idag, men jag kan tänka mig att man fortfarande har en föreställning om att det är rätt risiga personer som är dåliga på att spela sina instrument. Jag antar att det förväntas att man ska växa upp och göra nåt annat, vilket vi nu faktiskt gjort. För mig har steget frå  vår förra platta State Of Unrest (2011) varit en naturlig process, jag har här blandat in mina influenser i större utsträckning. Men, som sagt, det är ju inte säkert att lyssnarna tycker att det här var normalt att göra. Dock har det efter alla väldigt trevliga recensioner känts som att folk inte har missförstått det hela utan snarare omfamnat det vi håller på med.

Nu när ni har släppt ett sådant gränsöverskridande album, hur skulle ni beskriva er musik för en som inte lyssnat på er tidigare?

– Den fasta punkten från State Of Unrest finns fortfarande kvar, och det tror jag många känner igen, men att utsvävningarna går åt både det hårdare och det lugnare. Melodisk hardcorepunk möter heavy metal är nog den enklaste beskrivningen jag kan komma på. Det raka och enkla drivet man kan hitta i Bad Religion. Propagandhis komplexitet, det vill säga mycket öppna ackord och spretiga riff. Det pampiga och det massiva från ett ungt Metallica och Iron Maiden under sina glansdagar på 80-talet. Sedan lyssnar vi alla mycket på Kent, och på så vis har vi även blandat in det lugna, malande och depressiva i vår musik.

Var det målet med skivan, att skapa något pampigt och massivt?

– Vi kände att vi inte ville göra ytterligare ett State Of Unrest, men att det fanns en del inslag på den plattan som tydligt representerar det vi ville gjuta samman till vad som blev Currents. Vi gillar framför allt låten Contemplation, som har ett litet heavy metal-parti, och spåret Numb, där man i mitten kan höra lugna countryinfluenser i sången. Vi satte heller inga gränser, alla idéer skulle provas. Som exempelvis låten Cold Dirt, vilken ursprungligen var ett Slayer-aktigt riff jag satt och spelade en dag i replokalen. Den blev på till slut framförd på en flygel. Vi gav allting en chans, och valde inte bort något bara för att det kändes annorlunda.

Skivan var från början tänkt att släppas 2013 men sköts upp av olika skäl. Med en sådan omställning, drabbades ni någonsin av stress under den här tiden?  

– Personligen har jag känt av en del stress, att vi borde komma ut oftare med material. Men vi har bestämt oss för att inte komma ut med något "bara för att". Ska vi släppa något ska det det vara något vi kan stå bakom till 100 procent. Vi skulle säkert kunna spotta ut en platta med tvåminuterspunk en gång om året, men det är ingenting för oss. Vi vill gå vår väg – sakta men säkert. Hittills har det tagit oss tio år, men på grund av att vi inte har förhastat oss har vi lyckats mejsla fram ett alldeles eget sound.

Ert över 11 minuter långa och progressiva epos Ithaka känns därför som något alldeles unikt. Hur kom det till?

– Det är något av det mäktigaste och vackraste jag någonsin skrivit musik till. När man hör den känner man nog tydliga referenser till Metallicas verk Orion. Vi ville att lyssnaren, som i deras låt, ska bli gripen, och sedan när den är över fråga sig själv "Vad fan var det här?!". Det lyckades vi med, tror jag. När inte Metallica låter som Metallica längre får väl någon annan göra det (skratt).

Vad händer härnäst?

– Att ta den här skivan och kunna framföra den live är vårt huvudsakliga mål. Sedan har vi en ny sångare i Niklas Olsson (Seguwita, Trophies), vilket också är en stor utmaning.

Ni ger er ut på den första delen av er Europaturné i slutet av januari, kommer ni promota skivan även i Sverige?

– Det kommer att bli en releasefest på Babel i Malmö den 27 februari. Beträffande vidare promotion är inget inplanerat, men något som är öppet för diskussion. Vi vill satsa på Sverige, men det är väldigt svårt. Det är en stor musikindustri som är svår att bli accepterad i. Men i och med den här plattan tycker vi att vi förtjänar det.

Ni firar, som sagt, i år tio år som band. Hur vill ni summera den här tiden?

– Från att ha varit ett ganska larvigt skejtpunkband Hemgårdens källare till att ha vuxit till vad det är i dag säger otroligt mycket om oss, som människor och som musiker. Det är svårt att sätta ord på det här, men de gångna tio åren har varit en stor resa, för oss alla och för bandet. Som när vi fick Rodrigo som sångare, det var en stor grej. Men nu är det dags för ett nytt kapitel i Atlas Losing Grips historia, som vi alla ser väldigt mycket fram emot.

Här ser du Atlas Losing Grip:

27 februari – Babel, Malmö

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT