"Musiken var aldrig tänkt att bli ett jobb. Jag har levt med tanken att det är lätt att välja om."
Kanske skulle det inte bli mer musik. Det kom inga nya låtar. Anna Ternheim började kolla efter jobb på barer och sökte kurser på universitetet. Den som inte skapar musik kan inte kalla sig musiker. Men tack vare en av de största klichéerna bakom skapande är nu nya albumet For The Young här.
Hur pass allvarlig Ternheim var med att lägga ner för gott och ta ett hederligt kneg kanske kan förbli lite oklart. Jag påpekar i alla fall att processen låter ganska dramatisk. Hon tittar bort mot Swedenborgsgatan där en cykel viner förbi.
– Det låter nog ganska dramatiskt, jag blir förvånad själv. Varför måste jag komma till punkten där jag ifrågasätter allt. Mitt liv ser ut lite så. Känslan av frihet är bland det viktigaste, till exempel att kunna leva enkelt så att jag kan köpa mig tid. Åka till Buenos Aires och inte bara dricka kaffe vid Mariatorget, jobbet kan jag göra var som helst. Då lever jag och tänker så. Skapar man, så är det något man alltid har. Man äger det, det är inget man egentligen behöver lära sig. Att få ur sig det man vill säga ... jag började skriva låtar när jag var tio år gammal. Det är något jag har.
Är det bekvämligheten som måste bekämpas?
– Bekvämlighet är förbannelsen. Den är skön, man dras in i nöjdhet och bekvämlighet, som att ens natur strävar efter att "nu är det så skönt och förutsägbart", och man ligger i soffan och inget händer. För att det ska hända något måste du alltid ut på kanten.
Mariatorget, ja. Efter många år i New York bestämde sig Anna Ternheim för att ge Stockholm sex månader. En källarlokal mitt i stan, hösten 2014. Och när vintern blev för bister, Buenos Aires. Våren 2015 spenderas åter i New York, och under det här flackandet blev tio låtar klara. De utgör hennes femte studioalbum For The Young. Snart ska hon tillbaka till världens mittpunkt, men vi möts alltså på Mariatorget och ett av hipstermeckats trendiga fik där bryggkaffe är ungefär som att försöka beställa in en helstekt gris. Hon är fjorton minuter sen. Dagen är mulen men lagom varm för att sitta utomhus. Gäst-espresson är sur.
Det är tydligt att när Ternheim pratar om förändring och behovet av att återuppfinna sig själv, menar hon varje ord. En större musik-kliché finns knappast. Nya skivan låter inte som förra. Men skapandet är på liv och död för henne och det märks.
Just därför blir det extra anmärkningsvärt att Anna Ternheim alltid har låtit väldigt... Anna
Ternheim. For The Young är inget undantag. Det hon beskriver som "nya melodier med bekanta inslag" låter för mig mest som bekanta inslag. Hon är en sådan artist som lyssnaren alltid kan identifiera efter att ha hört en låt. Caroline är en av de nya låtarna, namnet upprepas som ett mantra. Jag chansar, och frågar vem denna Caroline är.
– Åh, det kan jag ju berätta, hon var granne till mig. Skulle gifta sig, men det blev inte så. Hon blev lämnad och flyttade ... västerut.
Något med pauseringen gör berättelsens anslag nästan lika dramatiskt som funderingarna på att sluta med musiken.
– Hon började leva vid havet där hon tappade bort sig själv. Jag vet inte riktigt var hon håller till idag.
Hur tappade hon bort sig själv?
– Gud, ska jag berätta för mycket och lämna ut någon nu. Hon hade drömmar hon gav upp för ett bekvämt liv vid havet. Där träffade hon en man med pengar. Det var en sorglig historia.
Vårt samtal blir, i alla fall i mitt tycke, ganska personligt. Det beror på att Anna Ternheim är nyfiken, vilket gör det mindre till en intervju och mer till ett samtal om kreativitet. Jag hör mig själv berätta om Vällingby, slingan som jag joggar ner till sjön. Inte så mycket frågor om planer på nya projekt eller hur det var att jobba med Andreas Dahlbäck, som producerade hennes första två plattor.
Nyfikenhet kanske är en nyckel till att förstå Ternheims artistskap. På ett sätt som skulle kunna förknippas med ungdomlig naivitet söker hon runt världen för att hitta inspiration. Föregående The Night Visitor spelades in i Nashville. Hon erkänner disciplinens funktion, men inspiration hänger ihop med en ursprunglig vilja att göra musik och nå ut med den, till en publik. Alla åldrar finns kvar inom en, hävdar hon, och jag undrar om det är kopplat till albumets titel.
– Det sista låten jag skrev fick heta For The Young. När skivan var klar var det självklart, jag fick syn på temat. Det har hänt mig vid flera tillfällen efter en jobbig period. Till slut tar man klivet och lever i enlighet med den man är. Då känner man sig som fjorton. Människor jag umgås med, deras faktiska ålder säger väldigt lite om hur gamla de är. Det finns olika typer av åldrande och en typ av ålder är när man börjar ge upp drömmar eller tankar på att saker och ting kan förändras. När man tar studenten ligger allt öppet. Det är en känsla som går att uppleva om och om igen. Saker förändras konstant. Det är lusten och inspirationen.
Hon skrattar.
– Tänk dig själv, när du tar ditt morgondopp i Vällingby. Musiken var aldrig tänkt att bli ett jobb. Jag har levt med tanken att det är lätt att välja om. Jag har missat många fester och bröllop, för jag har gjort andra val. Jag har alltid prioriterat musiken väldigt hårt.
SIDESTORY: Frihetens baksida
Ternheims liv låter på pappret som ett underbart privilegium. Att kunna välja mellan New York, Stockholm och Buenos Aires. Ändå gnäller hon över skrivkramp.
– Jag förstår vad du menar. What's the fucking problem? Problemet med enorm frihet är att man inte har trygghet. Jag skapar mitt liv, det blir vad jag gör det till. Gör jag ingenting så finns inget som fångar upp en. Jag känner fortfarande att jag inte har hittat hem på något märkligt sätt, det kanske är en del av jobbet. Jag älskar friheten och att göra snabba förändringar, och det har inte förändrats med åren. Det är samma typ av knepiga problem då som nu. Andreas Dahlbäck och jag pratade om det. "Fan", sa han, "vi sitter och håller på med samma sak som för tio år sen. Hur ska man lösa den här låten, varför landar det inte. Det blir aldrig självklart". Mest är det dekoren runt omkring som har förändrats lite.
