Emil Viksell berättar om den nyligen bortgångne countrylegendarens liv.
"Jag gillar den här gamla Merle Haggard-låten, den de spelar nu", sa Jimmy. Hans ögon började tåras. "Musiken har räddat mig jävligt många gånger."
Så skriver Willy Vlautin i boken Norrut (2012).
Längre fram står det:
"Det sjuka är", sa han, "att Johnny Cash skrev låten 'San Quentin' för killarna som satt därinne, fångarna, just för den här föreställningen. Under konserten snackar han om den flera gånger – och så bara kör han den. Den gör världens succé bland fångarna så när han frågar om de vill höra den en gång till går alla förstås bananas."
Merle Haggard var the real deal, som det heter i Staterna. Han satt på kåken i unga år, för rånförsök. Och inte vilken kåk som helst, utan just San Quentin. Han såg Cash och sannsagan lyder att det var anledningen till att han beslutade sig för att satsa på countrymusiken. Det låter nästan för bra för att vara sant. Men så är det med många av händelserna i countrylegendarens liv. Det blir väl så när man växer upp och lever sitt liv mitt i den amerikanska historien.
Willy Vlautin är ju inte bara författare, när han lirade i Stockholm med sitt band Richmond Fontaine i söndags så berättade han att han skrivit en låt till sin idol Haggard. Egentligen inte någon bra idé, berättade han, "man ska inte skriva låtar till sina idoler, men jag var full". Tapped Out In Tulsa (2016) handlar om livets svårigheter, som de flesta av Richmond Fontaines låtar. Och är, som så många av bandets låtar, väldigt bra.
Merle Haggard växte upp i Bakersfield, Kalifornien. Men hans föräldrar kom från Checotah, Oklahoma, i närheten av Tulsa. "Okies" kallades de fattiga människor som flyttade västerut från (bland annat) Oklahoma. Bort från ekologisk och ekonomisk katastrof när "The Great Depression" och "The Dust Bowl" sammanföll och gjorde än det ena än det andra än värre. Nobelpristagaren John Steinbeck skildrade denna tid i boken Vredens Druvor (1939). Familjen Joads öde inspirerade Woody Guthrie till låten The Ballad Of Tom Joad (1940) och Bruce Springsteen till The Ghost Of Tom Joad (1995).
Okies hade det antagligen bättre västerut. Men som vi lärt oss av historien, och fortsätter lära oss under dagens folkförflyttningar, innebär en svår flykt från misär ofta att de flyende landar på en plats där människorna behandlar dem som skit. För Oklahoma-folket innebar västkustlivet slitiga skitjobb, ofta inom lantbruket, och miserabla levnadsförhållanden. Och för de som inte redan befann sig mer eller mindre längst ned på den sociala stegen blev flytten till Kalifornien en klassresa nedåt.
Ords valör förändras genom tiderna och okie har väl inte riktigt längre samma klang, ett slags erövring av ordet har också skett, av de som begreppet konnoterar. En av orsakerna till detta var Haggards låt Okie From Muskogee (1969). Men när ordet myntades var det inget annat än en nedvärderade term. Med okie menades fattiga lantisar med lågt socialt anseende. Haggards låt var dock ingen liten bit som smekte liberaler och socialister medhårs. På många sätt bekräftar den fördomarna som människor ofta bär om countryns artister och dess publik. Den var en hyllning till "redigt" flaggviftande folk som inte tog droger, inte hade långt hår och inte protesterade mot Vietnamkriget. På senare år försökte Haggard hävda att låten var något av ett skämt. Han började också själv digga marijuana – det blir väl så när man börjar hänga med Willie Nelson.
Särskilt politisk var Haggard inte egentligen. Förutom Okie From Muskogee kan också The Fightin' Side Of Me (1969) nämnas. Också den politisk på det där machokonservativa sättet som får det att vända sig i magen. Men att berätta om country och USA från den här tiden är också givetvis att berätta om rasismen. Karaktären Jimmy, som pratar i inledningen på den här texten, är förutom ett svin mot Allison också ett rasistiskt svin. Countryn finns i sådana miljöer. Musikstilen har sitt ursprung i den amerikanska södern, och precis som att Jim Crow-lagar gällde i vardagen gällde de också i kulturen. Proto-countryn under det sena 20-talet kallades "hillbilly" om den framfördes av vita och "race" om den framfördes av svarta. Båda stilarna innehöll dock liknande element, från bland annat gospel, blues och engelska folksånger.
Haggard släppte 1972 låten Irma Jackson. En låt som var ett slags försvar för en "interracial" relation – det blir ofta missvisande att översätta engelska "ras"-begrepp. Men I'm A White Boy (1977) var en sådan låt som de på Politism nu skulle benämna rasistisk och SD-folket bemöta med det där spelade oförståndet de anlägger så fort de ställs inför något rasistiskt eller något som flirtar med rasism. Annars var det mest alkohol, anstaltsromantik och arbetarstolthet i Haggards musik. Och givetvis kärlek, och livets umbäranden så där lite i allmänhet, som det alltid handlar om när det kommer till country.
Merles far, James Francis – som inte jobbade i jordbruket som så många av de Oklahoma-bördiga, utan på Santa Fe Railroad – dog när Merle var nio. Elva år gammal gjorde Merle sin första volta. Mamman, med det så fint klingande namnet Flossie Mae, kallade honom oförbätterlig. Istället blev det en annan man som fick honom på andra tankar. En man som inte visste det då själv, när han spelade live på San Quentin. Johnny Cash hade själv en hård barndom, präglad av den stora depressionen.
Haggard samarbetade genom åren med Willie Nelson många gånger. Första gången var 1983, med albumet Pancho & Lefty. Då var de två av countryhuvudstaden Nashvilles största artister. De släppte 2015 albumet Django & Jimmie, som innehöll hyllningslåten Missing Ol' Johnny Cash, där de sjunger: "Now Johnny Cash and the Tennessee Two/ Seemed to know just what to do/ Invented the sound that hooked you and me".
Haggard var en av centralgestalterna i det som kom att kallas the "Bakersfield sound". En country som växte fram under 50–60-talet runt staden och var en motrörelse till den överproducerade country som klättrade på topplistorna och benämndes the "Nashville sound". Nashville-soundet var smörigt medan Bakersfield-soundet var den ruffigare sortens honkytonk. När någon säger att de hatar country så är det nog ofta det ringande och bjällriga Bakersfield-soundet de menar specifikt. Haggard inordnades också under det som kallas "outlaw country". Utan att dyka för långt ned i de detaljerade uppdelningarna mellan countryns olika subgenrer så kan vi säga att den benämningen också refererar till ett Bakersfield-sound.
Amerikanarna har en countrytradition. Ett kulturarv, en industri och ett publikunderlag, som öppnar för fler undergenrer. Och för storsäljare inom den radiovänliga countryn – det är därför Garth Brooks alltid dyker upp på sådana där "mest sålda"-listor. Nog sålde Haggard också, han hade 38 förstaplaceringar på countrytopplistan. I USA funkar den där typen av hardcorecountry, eller funkade – imperfekt (eller preteritum för de som uppdaterar sina tempus) – i alla fall. Men Haggard var inte bara outlaw, hans repertoar innehåller en del både sirapslena stycken och mer Nashville-präglade, "moderna" och radiotraditionella countrystycken, med stråkar och sådant.
Svenskar vurmar i viss mån för country, och Johnny Cash lämnade nog jordelivet när han stod på popularitetstopp i detta land. Men ofta har kärleken här varit till en sådan country som är av den mer utspädda sorten. Sådan som har sin grund i countryn, men är pop eller rock. Shania Twain en gång i tiden. Eller en sådan som en gång i tiden var country men lämnat sina rötter, som Taylor Swift. Eller sådan country som snarare benämns som americana. För många svenskar är det märkbart countrytydliga ofta svårsmält. Som också för många amerikaner, eller människor från vilket land som helst. Det är synd. Ofta handlar det ju bara om tillvänjning. Hiphop var knappast något vilt omfamnat i detta land en gång i tiden. Och den har, sin urbana vajb till trots, precis som countryn sina rötter i agrar arbetarklassmusik – det enda fundament som betytt något för den musik som verkligen betyder något. Europeiska, klassiska kompositörer får ursäkta, ni gör bra "filmmusik" men ni betyder ganska lite för människor.
Så dra nu på den fina Mama Tried (1968) eller If We Make It Through December (1974) eller I Think I'll Just Stay Here And Drink (1980). Eller min absoluta favorit, "dead man walking"-låten, Sing Me Back Home (1967). Där Haggard så fint sjunger: "sing me back home before I die".
FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT
