Ana Diaz om berg- och dalbanan in i rampljuset.
Vems jävla idé var det här? Frågan som Ana Diaz ställde sig innan hon i Musikguiden i P3 äntrade livescenen för första gången fick hon snabbt svar på. Det var hennes egen. Efter att ha arbetat tillsammans med många stora namn i branschen kände hon att det var dags att debutera som artist. I höstas släpptes den väl mottagna Fyll Upp Mitt Glas Nu och nu är EP:n Lyssna Del I här.
– Jag vill kunna stå stolt över något i mitt namn. Jag går mycket på magkänsla och är envis som fan. När jag pratar om det tänker jag att jag har typ världens roligaste jobb. Jag känner liksom att jag behöver nypa mig i armen.
Men resan var aldrig enkel. Turer hit och dit har lett till både det ena och det andra. Musik har hon skrivit så länge hon kan minnas, redan innan hon insåg att det var det hon gjorde. Det har inte alltid varit självklart för Ana vart hon har varit på väg eller vad hon har hållit på med.
– Större delen av mitt liv har jag spenderat i något slags letande och jag var länge väldigt olycklig. Jag kände aldrig att det var tänkt att jag skulle stå på scen. Tänkte att det var mer för dem som ville upp där. Jag var blyg. Upplevde det som så sjukt obehagligt att vara i centrum. I början skrev jag för att slippa undan alla svåra känslor. Det var bara när jag skapade som jag kom undan. När jag skriver finns jag liksom inte, och har ingen ångest heller.
Gick in i väggen
Ana blev en tjej som gjorde allting. Innan hon år 2010 sajnade med förlaget Sony ATV var hon överallt. Verkligen, överallt. Jobbade inom bar och restaurang, som butikschef, som personlig assistent, flyttade till Detroit, till Brisbane, tillbaka till Sverige igen, skulle läsa till tandläkare men det blev inte så, jobbade som VD-assistent, sa upp sig, flyttade till London, skrev, skrev, skrev, sajnade med AAM, gick in i väggen.
– Jag jobbade som en galning och efter en tid fick jag fysiska stressymptom, ögonryckningar och håret började ramla av. Jag var helt fokuserad på att bli den bästa låtskrivare jag kunde bli. Hade inget liv utöver det alls. Jobbade och åkte hem och sov, sen upp igen, värsta Groundhog Day. Jag blev deprimerad.
Men hon tog sig tillbaka; både till Sverige och balansen i livet. Bestämde sig för att skriva på svenska, och utan att riktigt veta vad som väntar släpper hon nu sin debut-EP.
– Det känns himla spännande! Jag vet inte alls vad som väntar. En grej jag har lärt mig om mig själv är att jag utan att blinka hoppar i lite vilken tunna som helst. Jag är helt okej med att ändra mig också. Skäms noll. För jag vet att det inte är så farligt att ändra sig. Man får det! Jag testar lätt nya grejer och om det inte funkar är det inte hela världen. Jag rakar av håret, flyttar till ett annat land, gifter mig lite. Jag har haft fokus på att göra musik som jag själv tycker är bra och har under tiden vi skrivit spelat upp materialet för folk jag litar på. Det känns bra, jag har gjort mitt bästa. Nu är det mest hålla tummar och be en bön som gäller.
