GAFFA.se – allt om musik
I GAFFAs kommande novembernummer berättar Dave Gahan om det kommande cover-albumet som han släpper med Soulsavers. Med ikonen går GAFFAs skribent Tommy Juto även in på de olika tolkningar andra band har gjort av Depeche Mode och hur han jobbade fram sin version av Metallicas klassiker Nothing Else Matters, som kan höras på den nysläppta samlingen The Metallica Blacklist.
Du har ju varit med om ett otal covers genom åren där andra tolkat era låtar i Depeche Mode. Om man jämför hur du själv mottagit de versionerna, hur har det påverkat ditt förhållningssätt gentemot låtarna på Imposter?
– Det där är alltid knepigt. Johnny Cashs versioner av Personal Jesus och Nine Inch Nails Hurt, till exempel, de var klart och tydligt hans egna. Och det var den nivån jag ville upp till. Ibland tycker jag att coverversioner alltför mycket strävar efter att apa efter originalet.
Gahan nämner hur han blev tillfrågad om att göra en låt till Metallicas 30-årsjubileum för The Black Album och inte hade insett att det redan fanns hundratals Metallica-tolkningar.
– Det första jag tänkte var “hmm, hur ska jag få detta att bli något det inte är”, så jag frågade Metallica om jag kunde få höra James (Hetfield, reds. anm.) röst utan effekter i det ursprungliga inspelningsspåret, vilket jag fick. De skickade mig hela stommen till låten i olika spår, så jag kunde lyssna enbart på James. Jag ville inte härma honom, men hörde låten och stämningen i sångtexten och tänkte ut hur jag skulle kunna göra den på ett mer filmiskt sätt, så att det blev en hyllning till den. För Nothing Else Matters är verkligen en bra låt.
Precis så jobbade han också med låtarna på Imposter, en skiva som släpps med Soulsavers i november.
– En cover måste inte nödvändigtvis vara olik originalet, men den måste vara ens egen. Som sångare – och jag har sjungit Martins låtar i många år – tog det mig lång tid att komma underfund med hur jag skulle tolka dem själfullt i min egen anda hellre än hans; hans stämningar, fraseringar och sångstil som hördes på de demos han gav mig. Det tog säkert tio år innan jag hittade min egen röst. Därför känner jag mig mer självsäker i det här idag och kände aldrig att jag sjöng någon annans låtar, utan snarare bekväm i att leva mig in i dem. Inget nytt, egentligen, haha! Ironiskt nog känns Imposter närmare mig än något annat någonsin.
Läs hela den långa intervjun i GAFFAs november. Skaffa prenumeration här (endast 40 kronor per nummer. Du kan avsluta när som helst.)
