GAFFA.se – allt om musik
De flesta mer eller mindre framstående rockmusikers historia förhåller sig till en ganska förutsägbar formel, som till stor del handlar om att känna sig missanpassad i ungdomen, upptäckten av rockmusikens förlösande kraft och så vidare. John Cale är, även i detta avseende, ett undantag som bekräftar regeln – och detsamma kan man säga om hela hans 60-åriga karriär.
John Cale föddes i Wales 1942. Hans pappa var lärare och gruvarbetare men John Cale valde en annan väg och visade tidigt upp en musikalisk talang. Hans första riktiga instrument var viola, som han senare tog med sig in i rockmusiken och i bandet The Velvet Underground, som säkrade honom en plats i rockhistorien. Till en början planerades dock en klassisk karriär, eftersom Cale blev inskriven på Goldsmith College i London.
Avantgardescenen kring personer som John Cage lockade dock den unge Cale, som samtidigt såg möjligheter till experiment och nyskapande i den nya, amerikanska rockmusikens primitiva formspråk. Det gjorde också den jämnårige Brooklynuppväxta grabben Lou Reed, som hade hoppat av college när Cale flyttade till New York, och deras vägar korsades 1965.
Resten är, som det heter, historia vars första kapitel var debutalbumet The Velvet Underground & Nico, som släpptes 1967. Detta efter att popkonstnären Andy Warhol tagit bandet under sina vingar. Han introducerade gruppen för den tyska modellen Nico, som med sin mörka röst och tjocka tyska accent senare skulle skapa sin egen ovanliga musikaliska karriär. För övrigt ofta med hjälp av Cale, som vid sidan av solokarriären har arbetat som producent på andra artisters skivor, bland annat Nicos The Marble Index från 1969 och Patti Smiths debutalbum Horses från 1975.
Helt enkelt kan man säga att medan Reed hade den obestridliga låtskrivartalangen i The Velvet Underground, var det Cale som hela tiden kämpade för att tänja på gränserna och utöka experimenten. En motsättning som också bidrog till uppbrottet mellan de två redan året efter debuten. Detta hävdade Cale när undertecknad tog ett snack med honom hösten 2011. Cale lyckades göra stort intryck på The Velvet Undergrounds andra album, White Light/White Heat, innan han lämnade gruppen och inledde en solokarriär med den överraskande lättillgängliga men inte särskilt framgångsrika Vintage Violence från 1970.
Rötterna till klassisk musik och avantgarde förnekades inte på uppföljarna Church Of Anthrax och The Academy In Peril, men det hjälpte inte, och det var först med mästerverket Paris 1919 från 1973 som soloframgången fick fäste.
Detta har följts upp av ett antal album, inklusive karriärhöjdpunkter som Slow Dazzle (1975) och livealbumet Sabotage Live (1979). Cales senaste album är M:Fans från 2016, ett album som innehåller nya versioner av låtarna från 1982 års album Music For A New Society, samt soundtracket till filmen Paul Sanchez Is Back från 2018. År 2020 släppte han en ny singel, Lazy Day.
John Cale turnerade fram till corona-nedstängningen i mars 2020 och är tillbaka på turné i sommar i Tyskland och England.
LÄS OCKSÅ: Leonard Cohens arvingar säljer låtkatalogen
