Konsertrecension

Pharrell: Globen, Stockholm

Pharrell

Globen, Stockholm

Den inflytelserika hiphop-producenten känns mest onödig som popstjärna.

Den sällan orättvist hyllade och ofta bevisligen fenomenalt begåvade hiphop-producenten lever fortfarande därinne någonstans, det visade Pharrell så sent som förra året när han producerade låtar på det exceptionella Pusha T-albumet My Name Is My Name. Ändå sitter känslan av att han vill väldigt mycket mer kvar, självfallet en bra egenskap hos de flesta människor oavsett vad de ägnar sig åt, på ett nästan olustigt sätt när det kommer till denna solokarriär som han återigen återkommit till. Bortom alla banbrytande och stilbildande beats, bortom det generellt musikaliskt svävande N.E.R.D. som ändå funkade mer ofta än tvärtom, finns det ytterst lite i den nya musik som lever upp till den nivå Pharrell Williams annars befinner sig på och antagligen anser att även denna sysselsättning ska hålla sig på.

Världsstjärnan Pharrell är inte densamma som popstjärnan Pharrell, ty det sistnämnda inte riktigt känns som ett begrepp som kommer få fasta på det sätt som han själv verkar önska: han har mest sina tre samarbeten med Daft Punk och sin enorma singel, låten som blev Oscarsnominerad men som egentligen skulle till CeeLo Green vars skivbolag tackade nej som sedan sålde miljontals ex samt lånades ut till Förenta Nationernas "International Happy Day" samtidigt som den toppade iTunes-listor i 90 länder. Därutöver bemöts visserligen det rätt strömlinjeformade materialet från GIRL varmt av publiken, men samma hitkänsla finns inte ens att ana där. Det som gör spelningen speciell och underhållande är den demonstration av monstruösa hits som Pharrell skrivit eller producerat, sjungit eller rappat på, på ett eller annat sätt sett till att få ut i världen. Den man i hatt (såklart) och Rush-tröja från Test for Echo-turnén som står här, som klätt sina dansare och sångare i adidas-kläder då de (såklart) har ett samarbete på gång, gör sig själv en oerhörd men till synes nödvändig otjänst genom att öppna upp katalogen och plocka fram de kioskvältare han skrivit för andra än han själv.

För det största problemet med en Pharrell-konsert idag är just att han är en musiker med talang som är ytterst få förunnat. Därför är det självklart att han visar upp det han skapat tidigare, oavsett om det innebär att han renderas till hypeman för en stund på scen eller inte. Därför är det självklart att publiken älskar det, för att de låtarna är helt fantastiska. Och därför är det ett förödande steg att ta, för att det känns ofokuserat och hans nya material inte har mycket alls att komma med efter att en hel arena rappat med i verser från Snoop Dogg och Jay-Z eller dansat till hits från Britney Spears och Gwen Stefani. Det mest anmärkningsvärda blir den uppmärksamhet Pharrell-katalogen får, ett drag som bara är positivt ändå, att N.E.R.D.-kollegan Shay är med när bandets bättre låtar spelas, och att Pharrell gärna återkommande nämner begreppet "The Feminist Initiative" med nästan fascination i rösten, för att han har en gäst som ska vara med och avsluta konserten.

Andemeningen känns genuin, faktiskt, när han pratar om att det är feministernas tid trots att han själv tidigare sagt att han själv inte känner sig förtjänt av att kalla sig själv för just det: det går att säga mycket om hans förhållningssätt till det mesta och klaga på det bristande engagemanget i konstruktionen av denna show, peka på att det handlar om amerikanska strukturer och vara helt rätt ute, men att han åtminstone ger sken av att bry sig på riktigt går inte att förneka. Och när han får köra sitt avslutande paradnummer om glädje och lycka gör han det bredvid Gudrun Schyman, efter ett eget tal om att det finns här i Sverige en möjlighet att göra någonting nytt bara ett knappt dygn senare. 

Att det kan anses eka lite tomt, både politiskt och musikaliskt, med en del av de mer explicit berättande låtarna i åtanke är en diskussion för en annan dag, för just där och då verkar de två och alla på scen och alla i publiken som inte buade vara på samma glädjefyllda sida. Hur det går i den enas kamp återstår att se denna valdag, det ligger trots allt i andras händer. Men hur det går för Pharrell, det är desto mer förvirrande att sia om; mer populär än någonsin förut, uppenbart älskad av publiken här, känns han som är en av de senaste 20 årens mest begåvade producenter som överflödig ikväll. Pharrell behövs inte i denna pop-roll, inte med detta lätt ofokuserade och geistlösa framträdande, inte med ett tamt album som GIRL, dessutom egentligen oavsett hur småtrevlig hans show är.

VILL DU LÄSA MER?

Bli medlem och få full tillgång till allt innehåll på Gaffa.se

Få den första månaden för 1 kr. - Därefter endast 39 kr. / månad.

  • Full tillgång till allt innehåll på gaffa.se
  • Möjlighet att avaktivera annonser på gaffa.se
  • Rabatt på biljetter till utvalda konserter och festivaler
  • Tillgång till GAFFAs tidskriftsarkiv med över 150 tidningar

Skapa din profil


    Redan GAFFA+ medlem

    ANNONCE