x

INFÖR BRÅVALLA: Mumford & Sons – ”Vi höll på att skita på oss av nervositet”

INFÖR BRÅVALLA: Mumford & Sons – ”Vi höll på att skita på oss av nervositet”

– Vill du ha ett glas vatten eller något?

Winston Marshall från Mumford & Sons beter sig som om det är hans vardagsrum vi sitter i, och inte i ett ganska sunkigt genomgångsrum i Scandinaviums allra mörkaste vrår. Ett par soffor delar på utrymmet med ett litet träbord och långt borta hörs rop och skrammel.

Förberedelserna inför Mumford & Sons spelning i Göteborg den här majkvällen är i full gång. Några timmar senare har de drygt 12 000 personerna i det fullsatta Scandinavium fått se bandets sångare Marcus Mumford springa ut bland ståplatspubliken och tränga sig in i dess brinnande hjärta, fortfarande sjungande på Ditmas. Det hela är briljant, och väldigt imponerande. Men såna är Mumford & Sons, ständigt bryter de ny mark och testar sina egna gränser.

Senaste släppet av EP:n Johannesburg är inget undantag. De fem spåren är inspelade i just Johannesburg, tillsammans med Baaba Maal från Senegal, The Very Best med rötterna i Malawi och Beatenberg från Sydafrika.

Marcus: Vi har aldrig gjort något liknande innan. Så själva idén med att jobba tillsammans med en senegalesisk sångare, ett sydafrikanskt band, en malawisk sångare och … ja, en svensk DJ, var jättespännande för oss. Det blev en ursäkt för oss att få möjlighet att utforska beats och rytmer hemmahörande i den delen av världen. Afrikanska melodier gick vi igång på. Vi ser väl på det lite som ett musikaliskt experiment, någonting som var utanför vår trygghetszon. Det var ett riktigt äventyr faktiskt. Vi gillar att göra olika saker istället för att hela tiden göra samma. Det är ett privilegium vi har, att hela tiden kunna prova nya saker.

Det som först slår den som lyssnar igenom de fem spåren lite flyktigt är förmodligen att en inte förstår allt som sjungs. Förutom engelska går det att höra Baaba Maal sjunga på både franska och pulaar samt Esau Mwamwaya från The Very Best sjunga på det malawiska språket chichewa.

Winston: Det var naturligt att det blev så. Precis som med alla instrument som används, som vi aldrig använt förut. Vi hade många diskussioner och var långt ifrån alltid överens om hur vi skulle göra en viss låt, men vi fick det att fungera tillsammans. Det är det som är samarbete för oss. Just att Baaba sjunger på franska känns bra, det var lite av ett stående skämt under inspelningen. Eftersom vi alltid gått dåligt i just Frankrike av någon anledning hoppas vi att det här kan bli vår ingång till den franska publiken.

Inspelningen skedde i en studio två varma februaridagar i Johannesburg. Marcus Mumford skakar på huvudet och suckar när han tänker tillbaka på den otroliga stress och fullständiga kaos som rådde för att hinna med att inte bara spela in fem låtar tillsammans med artister de aldrig jobbat med förut, utan också skriva själva låtarna.

Marcus: Nej, vi hade ju inte skrivit särskilt mycket på låtarna innan vi gick in i studion. Det slutade med att vi plockade upp gamla grejer vi skrivit tidigare men aldrig använt oss av. Så vi visste verkligen inte vad vi kunde förvänta oss av de där dagarna i studion, om det ens skulle bli någon musik av det. Mycket av musiken som kom ut förvånade oss eftersom vi inte hade en aning om vad som skulle komma. Matt Field från Beatenberg, hans sånginsatser var magiska. Likadant med Baaba och Esaus insatser. Vi fick till många riktigt coola beats som jag inte förväntade mig. Vi hade en kille på percussion som heter Mamadou Saar, som gjorde en del fantastiska saker vi aldrig hade kunnat tänka oss på förhand. Så vi blev förvånade av det mesta faktiskt.

Men kände ni någon gång att det aldrig skulle gå att hinna få det klart i tid eller att det inte skulle funka?

Marcus: Absolut, vi var ganska knäckta efter första dagen. Winston trodde aldrig det skulle gå.

Winston: Jag var tyvärr pessimistisk, ja. Men vi jobbade alla röven av oss och fick det att bli något av det till slut. Första dagen fungerade ingenting, vi höll på att skita på oss av nervositet. Men den andra dagen gick det ihop på något sätt. Låtarna började få någon sorts mening och vi lyckades spela in dem. Men det var helt sjukt.

Winston Marshall drar ett par fingrar genom det välansade skägget och lägger huvudet på sned.

Winston: Det berodde bara på hårt arbete också. Vi hoppades på tur, men så insåg vi att vi inte skulle få det, så då var det bara att jobba på.

Det går inte att prata om eller ens nämna Mumford & Sons utan att den där banjon kommer på tal. Förståeligt kanske, med tanke på vilka gigantiska succéer rockbandet fick med Sigh No More och Babel, som var väldigt folkinspirerade med en tydlig banjo-stämpel. Och det vet alla som varit ute på krogen, hur svårt det är att tvätta bort en stämpel när den väl fått fäste. I Mumford & Sons fall verkar det nästan ha blivit en tatuering som ständigt måste föras på tal.

Är det inte tröttsamt?

– Jo. Vi är hyfsat trötta på allt prat om banjon, säger Marcus Mumford och ser genast tröttare ut.

Winston: Vi är så peppade på allt annat, vi kan inte hänga upp oss på en banjo. Nu har vi jobbat med en massa afrikanska instrument på Johannesburg till exempel.

Marcus: Vi tröttnar så snabbt på det vi redan gjort och måste därför överraska oss själva hela tiden.

Nytt material är redan på gång, vilket får ses som ett bevis på hur snabbt bandet går vidare från en grej till en annan. Från en banjo till en elgitarr, och från en EP till vad som verkar bli ett nytt album. Men först ska de ut på en lång sommarturné med festivalstopp bland annat på Bråvalla. Just Sverige väcker många fina minnen hos både Marcus Mumford och Winston Marshall.

Marcus: En av våra första spelningar någonsin i Skandinavien var på Way Out West. Det var fruktansvärt bra.

Winston: Jag kommer ihåg när vi spelade på Debaser i Stockholm, jag tyckte det var fantastiskt. Stockholm var så fint och så låg Debaser där mitt i alltihop. Sen är alla så vackra här. Till och med era svenska skyltdockor är vackrare än det brittiska folket.

Marcus: Jag fick min bästa klippning någonsin i Stockholm den gången. Kort på sidorna du vet, en svensk frisyr.

Ett flin flyger över de båda männens läppar. Någon hårklippning ser inte ut att behövas den här gången. Men om en butik i Göteborgs innerstad saknar en skyltdocka vet vi vilka som ligger bakom lånet.

SIDESTORY: Afrika-inspirerad EP med svensk touch

Den svenske DJ:n och producenten Johan Hugo ligger bakom EP:n Johannesburg. Han har tidigare jobbat med artister som M.I.A., Bruno Mars och Vampire Weekend, och är en del av The Very Best.

– Det är alltid trevligt att arbeta med skandinaver, säger Marcus Mumford. Vi har alltid beundrat hans arbete så att få möjligheten att spela in musik med honom var riktigt kul. Han arbetar sjukt snabbt och tillförde kunskaper inom dansmusik som vi inte själva har. Han kunde producera och mixa låtar på ett sätt som var riktigt intressant att följa. Vi tillbringade ganska mycket tid ihop faktiskt och jag känner att jag lärt mig en hel del.

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA