x

INTERVJU: Aleks om kampen och vägen tillbaka

INTERVJU: Aleks om kampen och vägen tillbaka

Hans debut blev ett startskott för en musikalisk stil som det tidigare bara har tummats på i Sverige. Efter flera tuffa bakslag är Aleks redo att återpresentera sig själv och på vägen har han behövt lista ut på djupet vem han är som person och artist. Det är dags att se livet mellan raderna.

För Aleks började allt hemma i Fruängen och det är där denna berättelse om honom måste börja. Här växte Aleks upp. Här fanns grunden för debuten Inte Längre Fiender och för det djupt känsloladdade slutspåret döpt efter hemorten. Framför allt var det här hans musikintresse föddes. Det föll sig ganska naturligt eftersom han hörde mycket musik hemma. Aleks fick en synth när han var liten och började spela på den, började hitta melodier.

Det var lite min tillflykt i mitt pojkrum, för att komma bort från verkligheten på ett sätt. Inte för att verkligheten var dålig men bara att det var skönt att komma iväg lite, gå in i sig själv lite. Min syster gillade Michael Jackson väldigt mycket så jag hörde det väldigt mycket hemma. Det var en väldigt stor blandning. Sen kom ju MTV och Yo! MTV Raps, jag kommer ihåg att min kusin hade fixat Snoop Doggs skiva, Doggystyle. Där hittade jag ett ännu större intresse, då blev man helt inne i West Coast-grejen. Jag tyckte det var skithäftigt.

Utanför panoramafönstret i vårt intervjurum vid Hötorget vägrar sommaren att ge med sig. Det är september i Stockholm men känns som juli, det är höst i kalendern men inte alls i luften. Aleks pratar vidare om 90-talets hiphop-våg som verkligen gav honom smak för ny musik, som tilltalade honom lite mer än de jugoslaviska melodier, som han ändå höll av. Hiphoppen presenterade tankar om att kunna skapa något eget för honom.

– Jag kan inte peka ut en stund liksom, men det är väl att man mer eller mindre är en produkt av sin miljö. Det jag lyssnade på när jag var liten, det blev ju West Coast-hiphop. Sen när jag blev tonåring och gick på skoldisco och så var det Luniz som spelades, I Got 5 On It och så hörde man mycket Biggie, även 112 och mycket av den tidens R&B som jag tyckte var skitfet, och där hittade jag kanske mer min mode.

Han upptäckte Boyz II Men och Blackstreet, som blev en stor influens.

Nate Dogg var för mig den som verkligen öppnade min ögon för att man inte behöver vara smörig när man sjöng R&B. Om man ska hamna i något fack, så hamnar jag i ett som är mer realistiskt fack än ”jag är kär i dig”-facket … nuförtiden är det inte ens så det heter utan ett som är helt åt helvete, ”du är ett objekt”-fack. Där vill inte jag vara och jag har aldrig haft den ambitionen att hamna där heller. Jag gör det jag gör. 

gallery_large

En pånyttfödelse för svensk R&B

Fem år har hunnit passera sedan debutalbumet Inte Längre Fiender släpptes och blev som ett startskott, en pånyttfödelse, för en musikalisk stil som tidigare bara tummats på i Sverige. Idag är svensk soul och R&B, liksom de mer poppiga grepp rotade i samma musikstilar, en konstant i musikpress, musikradio, även uppskattad och hyllad utomlands. Aleks var med i början av detta. Och på samma sätt som hans intresse föddes av artister med speciella förhållningssätt till sina genrer, med kontroll över speciella känslor och uttryck för dessa, har han som mål att förmedla detsamma till de som lyssnar på honom nu. 

Jag sa med min förra skiva att jag vill inspirera människor, att jag vill kanske tända en gnista hos folk, få dem att tro på sig själva. Och det är väl fortfarande där jag är, jag vill kunna nå ut till människor. Musik är en väldigt kraftfull sak. Jag har hört att man kan röra människors hjärtan med musik och det är både bra och väldigt farligt. För om du rör en människas hjärta negativt kan det påverka hela hans eller hennes omgivning och hur han eller hon förhåller sig till saker och ting.

Samtidigt tror Aleks på att om man kan göra det positivt kan man också påverka människan i samma benämning, och det är det han siktar på att göra.

– Jag har tänkt mycket på det, jag är väldigt reflekterande och tänker alltid på varför jag gör sakerna jag gör, och för mig måste det alltid kännas 100 procent. Annars kommer jag inte göra det. Jag vill nå människor och hjälpa dem, bara genom att dela med mig av mig själv och bara påminna människor om väldigt enkla saker som man lätt glömmer bort. Som att leva i nuet. Som att värdera det som är viktigt: din familj, dina nära, dina kära. Vad som än händer så ska man alltid kunna falla tillbaka på de enkla sakerna för det är alltid de som är det viktiga, tror jag. 

gallery_large

Texter är viktiga för Aleks. Så texterna han skriver, det han har att säga, står i centrum. Det är det mest hjärtliga han kan ge dig. Det är det som väger mest när han är klar. 

Man känner ju när en människa sjunger eller rappar från hjärtat. Jag gör det direkt. Och jag tror att det är någonting som resonerar med hela mänskligheten, att när du är ärlig så kommer sanningen alltid träffa hårdare än falskhet och djupare också. Det är någonting man bara känner, så jag kan inte peka ut en viss artist, för jag menar… till exempel Michael Jackson, hans melodier kanske berörde oss mer än hans texter. Det finns jättebra texter, självklart, men det var melodierna och låtskrivandet som var hans starka sida. För mig är båda delarna viktiga. Texten är kanske till och med lite viktigare för mig ibland. Ibland kan jag låta melodin komma i andra hand för att texten måste komma fram. För att jag vet att när du hör en melodi tänker du inte på texten, den kommer in undermedvetet liksom. Så för mig är det viktigt att min text är något jag kan stå för till 100 procent.

Cysta på stämbandet

Efter att debutalbumet släpptes 2011 kom remixbetonade En Dröm EP året därpå. Därefter har ett par fristående singlar släppts, han har sett till att finns i periferin även när han inte varit redo för mer, och det har varit en kamp för honom att ta sig tillbaka ordentligt.

Det har varit en process. Efter mitt album fick jag en cysta på stämbandet, jag fick opereras. Hade lite svårt att sjunga då, det var en lång återhämtning. Jag tappade väldigt mycket inspiration, slutade mer eller mindre sjunga väldigt länge. Men jag har sett till att ändå alltid finnas kvar i havet på ett sätt. Jag har släppt saker varje år för att visa att jag fortfarande lever liksom. Men det har varit en process där jag fått gå in i mig själv och lära mig mycket mer om mig själv och hitta motivationen till att göra det jag gör.

Det har hänt mycket på det personliga planet. Saker som har fått komma före musiken av naturliga skäl, men Aleks pratar inte om sina familjesituationer eller sina privata saker i intervjuer.

– Jag tycker inte att det hör hit, det får visa sig i musiken på rätt sätt. Samtidigt är jag glad för den här tiden, det har gett mig så mycket mer än jag ens fattar idag liksom. Det kommer jag förstå imorgon ännu mer. Och just nu, där jag är idag, är motivationen tillbaka och min gnista är tillbaka och jag känner att jag verkligen vill. 

Som tur är, säger Aleks, har han fått ett bemötande av fans och vänner som bara underlättat processen han pratar om. Det har inte varit någon press på ny musik, det var bara varit respektfullt och värmande.

Folk har varit väldigt snälla. De kunde ha varit mycket hårdare. Det är typ: ”Aleks, när kommer det grejer?”. Den får man höra ofta. Men det har inte varit typ: ”Fan vad keff du är, mannen. Du har fallit av”. Det är väl kanske så vissa tänker, de som inte vill mitt bästa, men jag har inte fått höra det. Ingen har vågat säga det till mitt ansikte liksom.

Allt Aleks har fått gå igenom har lett till Livet Mellan Raderna. Allt han har tagit del av och sett, allt han velat skriva och berätta om. Aleks är tydligt tacksam för allt stöd och all kärlek han fått, och Livet Mellan Raderna ser han som fortsättningen på det fansen först började lyssna på honom för.

Jag ser det som en uppföljare, som en vidareberättelse, det är personligt och det är Aleks och det är att ta nästa steg. Jag vill skapa känslor, jag vill röra folk på ett positivt sätt. Ljudbilden, det är allt från 80-talsinfluerat till en låt som är 60-talsinfluerad till sånt som känns mer nutid, det är väldigt brett. Under en stund har jag inte haft någon inspiration så det har varit som en kamp för mig att göra det här. Då har det fått ta sin tid. Då har det fått bli vad det blir. Men nu när jag är i slutfasen av det så ser jag att allting hänger ihop i alla fall. Det känns bättre. 


Av singlarna som har släppts ska Sista Timmen, STHLM, För Alltid och Kör Bara alla med till albumet. I dagsläget tror Aleks att skivan blir 14-15 låtar långt, men tidigt i september är han inte riktigt klar än med det sista som ska dokumenteras. Han ser på albumet med ett ord: ”kamp”. 

Det är kamp. Även om det är svåra stunder och lätta stunder är det alltid en kamp att ta nästa steg och alltid vara sig själv i den här branschen. Och jag har ju valt att ta ett steg bort från hela branschen. Jag håller mig på min kant, jag hoppar in när jag måste. Jag jobbar med bra folk, de förstår mig och de respekterar mina sidor och hur jag vill jobba. Jag har väldigt mycket frihet. De vet att så länge jag får göra min musik och må bra i det jag gör så kommer det att gå bra för dem också. Att man får äga sig själv, det är viktigt.

”Jag kommer alltid vara min största fiende”

Livet Mellan Raderna är till för människan. Om att vi är likadana oavsett var vi bor, att vi har mer gemensamt än tvärtom, om att förena snarare än att separera. Aleks vet att hans musik lyssnas på av jazzgubbar i 60-årsåldern och av små kids, han ser det som ett bevis att han sjunger om något som resonerar till människor överlag. Han menar att albumet är väldigt mycket för hans egen skull också, att han ville visa för sig själv att han kunde släppa en till fullängdare. Han har använt albumet för att bli friare i sitt skapande, inte haft med många gäster, och har redan uppföljare i åtanke där det är mer samarbeten i fokus. 

Jag känner att musiken kommer att leva kvar efter att jag har lämnat den här platsen, hoppas jag. Min förra skiva hette ju Inte Längre Fiender, men sanningen är att jag alltid kommer att vara min egen fiende. Min största fiende. Det kommer vi alltid att vara, allihop. Den kampen handlar om att slåss mot sitt ego, slåss mot sin inre kritiker. Livet Mellan Raderna är ett sätt för mig att visa att jag fortfarande har modet och något mer att tillföra världen.

På debuten ville Aleks visa folk var han kom ifrån och hur han blev den han är. Men nu ser han på sig själv som mer ödmjuk och har fått en bättre acceptans för saker som har hänt.
– Jag känner att när jag träffar en människa vill jag att den mår bättre när vi lämnar vårt samtal, jag vill få folk att må bra. Men där har jag också kommit till insikten att jag måste sätta mig själv först. Jag vill alltid vara där för mina nära och så, men när man är det för mycket kan man glömma bort sig själv. Så nu är jag på en plats där jag verkligen hjälper mig själv för att kunna hjälpa andra.

gallery_large

Lyssna på Aleks nya album på Spotify.

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA