x

Where's The Music, lördag – Americana, antimusik och arbetarklasshiphop

Where's The Music, lördag – Americana, antimusik och arbetarklasshiphop

Kolla in rapport från fredagen här

Lördagen inleds med ett nytt försök på Hedvigs kyrka. Gårdagen bjöd ju på en rockad i spelschemat, vilken gjorde att jag råkade hamnade på Into The Ark istället för Richard Smitt – som att beställa hummer och få in fiskbullar.

Spelplatsen är ideal för en grupp som Good Harvest. Duon består av Falunbördiga Hanna Enlöf och Ylva Eriksson. De har nått stora framgångar med sin Youtube-version av Joni Mitchells Woodstock. Och självaste Per Gessle har sajnat dem till sitt nystartade skivbolag Space Station 12.

Att amerikana-”ish”-akter passar jäkligt bra i kyrkor är överflödigt att påpeka. Men det passar ju så jättebra när musiken framförs akustiskt och med stämsång. Enlöf och Eriksson spinner själslig tröst under kyrktakets återklang. Tankarna går kanske, oavsiktligt, till en annan kvinnlig och svensk duo, First Aid Kit. Och, ja, visst rör de sig i angränsande genrer. Men Good Harvest är mer Joni Mitchell än Emmylou Harris.

På Mitchells platta Ladies In The Canyon är Woodstock en småjazzig bit om den ikoniska festivalen. Och Mitchell sjunger skarpt, med den där sköra grovheten som hon gjorde till sin egen. Good Harvest gör låten i rakare och lenare americanaform. Det gäller också resten av deras material. Tonsäker singer-songwriterism. Förvisso ordinär, men oerhört gedigen.

Good Harvest: ★★★★☆☆

Från det ena till det andra. Om Good Harvest är lättillgängliga så är ShitKid motsatsen. Åsa Söderqvist gör naivistisk och entonig ”antimusik”. Blaserad och i ”illasittande” 90-talskläder rör hon sig över scenen. Till trummaskinens rytm och monotona, gitarr- eller synthbaserat, loopande slingor. Punkigt och rockigt som fasen, men helt utan punk- och rockvärldens snubbighet. Och detta trots Wild Thing-riffen i låten, som jag tror heter, I Wanna Go To LA.

Det är tråkigt, fult och briljant. Lyssnar man för mycket på ShitKid hamnar man antagligen förr eller senare på dårhuset. Avskalad galenskap får konsekvenser i längden. Men i små doser är hon ingenting annat än genialisk.

ShitKid: ★★★★☆☆

Sedan är det tillbaka till Hedvigs kyrka. Albert af Ekenstam är en ny bekantskap för undertecknad. Postrocksarvet ekar i hans solodebut Ashes. Det är sorgtyngd musik som sällan tar den enkla vägen. Meloditänket har inte riktigt förpassats till marginalen, men är inte musikens medelpunkt. Tänk Tindersticks, delar av San Fermins material och kanske The National. Med sig till kyrkan har den Stockholmsboende göteborgaren ett band som ger hans sofistikerade arr rätt inramning också live.

Det är inget annat än underbart. På håll ser Albert ut som David Arquette. Men där den senare sköter sitt skådespeleri med tveksamhet är af Ekenstam självklart självsäker. Det kräver sin musiker att skapa ren musik som aldrig flörtar, koketterar eller poserar. Han kliver bara in i mörkret. Och stannar där, i lågmäld pompa och ståt.

Albert af Ekenstam: ★★★★☆☆

Därefter låter jag mig dras med på en serie svenska R&B- och hiphopspelningar, som inleds med Stina Velocette. Hon lirar på Tegelvalvet, en avlång källarlokal med välvt tak, där den lilla scenen är intryckt på ena kortsidan. Velocette har tidigare rört sig i reggaemiljöer och arbetat med bland annat Looptroop Rockers och Syster Sol. Det hörs, trots att det nu snarare rör sig om R&B än reggae. Hon rapsjunger (alltså ”rappar”, inte ”rapar”) över burkig elektronisk musik och det pendlar mellan intagande intressant och flegmatiskt färglöst. Låtmaterialet är något tamt, men singlarna Hålla Det Öppet och Rutorna Nere visar att hon kan. I den senare nämnda uppvisar hon fyndigt textsnideri: ”han bränner kvinnoöden, sen trampar han på glöden”.

gallery_large

Kolla in bildgalleri

Stina Velocette: ★★★☆☆☆

Sedan bär det av till Arbis och Broder John. Han utgör en del av den våg av norrländsk hiphop som sköljt över Sverige de senaste åren. En våg som det tagit lång tid för undertecknad att bejaka. Dels för att jag är inskränkt och tycker att ”riktig” svensk hiphop ska framföras på stockholmska. Men också för att Movits! fått representera Norrlandshiphoppen i min begreppsvärld. Rörelsen är givetvis större och mer än deras ”äppelknyckarhiphop”. Även en artist som Zacke, som samarbetar med Mördar-Anders från Movits!, låter som någonting helt säreget.

Zacke har kört ett socialrealistiskt spår. Broder John kör ett introspektivt. Det påminner lite om Schoolboy Q. Och det är skitbra. Som så ofta med dessa hiphopnorrlänningar är det tekniskt perfekt. Broder John går runt i överdimensionerade, uppdragna jeans – som blottar ett par vita, lika uppdragna, tennissockor – och Gazelle-sneakers. Kepsen bärs brittiskt snarare än amerikanskt – Skeptas huliganinfluerade kepssnitt mer än den amerikanska baseball-kepsen.

Det regnar höjdpunkter, men om jag måste välja står Truppen, Definition och Cool ut. Körduon som kliver in på scenen ger också Broder Johns riviga rap uppvägande värme.

gallery_large

Kolla in bildgalleri

Broder John: ★★★★★☆ 

Jag hinner spana in lite på Malmöartisten Döden, i källaren på Värmekyrkan, innan det bär av till Slowgold på, återigen, Hedvigs kyrka. Döden låter onekligen intressant – artisten alltså, inte att våra biologiska funktioner förr eller senare stänger ned. Repetitiv klubbmusik med säregenhet. Slowgolds prärierock gör sig dock inte riktigt i kyrkan: ljudet blir alldeles för starkt och gnissligt.

Festivalen avslutar jag med SödraSidan. Jutte och Chrippa är inte lika tekniskt skickliga som Broder John. Men det de saknar i teknik har de tidigare vägt upp med hängivenhet och glädje. Pigg arbetarklasshiphop, skulle man kunna sammanfatta det. Helt pigga är de dock inte denna kväll, mest energi uppvisar Alpis, som kliver in en bit in i konserten – och sidekickar skiten ur tillställningen.

Trots att spelningen är lite loj och långt ifrån tajt så funkar det ändå. De har med sig Hoffmaestro-trummisen Harry Wallin, som kör loss på riktigt trumset. Och deras låtkatalog är ju mest bara hits. Det räcker ibland. Eller kanske har min förkärlek för SödraSidan bara med mitt förortshjärta att göra. Spela roll, sluta analysera, fest som fest. 

SödraSidan: ★★★☆☆☆
 

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA