x

Where's The Music, fredag – Från rivig garagepunk till fuck-off-synth

Where's The Music, fredag – Från rivig garagepunk till fuck-off-synth

I ärlighetens namn är det bekvämlighet som styr mitt första spelningsval på fredagen. Spelstället Saliga Munken ligger precis invid hotellet. Trots att mitt beslut baseras på geografisk lättja och trots att jag, som grammatisk paragrafryttare, stör mig på genusanarkin i etablissemangets namn – stället borde givetvis heta Salige Munken. Så visar sig både Stockholmstrion Gestures och rocklokalen från sin bästa sida.

Sick Vic, Don Jovi och Simon går upp på scen. Sedan kör de. Ett sett kortare än en Ramones-konsert. Distat, sprucket och snabbt. Garagepunk som träffar där garagepunk ska träffa – någonstans mellan könet och mellangärdet. Från början var Gestures ett enmansband; endast Sick Vic. Med basisten, med det fantastiska och på flera sätt New Jersey-klingande namnet: Don Jovi, och trummisen Simon blir enmansföreställningen till en mer explosiv trio. På enda släppet, EP:n Shattered Mind, kan musiken upplevas som lite stelnad och statisk. Live får den mer hjärta och kraftfull dekorering. Sedan gammalt är ju bas-solon ett Satans otyg. Men Don Jovis kvicka och korta instick gör bara Gestures-rocken ännu häftigare. 

Sick Vic sjunger nässång, låter som Dennis Lyxzén under Refused-tiden (första varvet) eller Iggy Pop under Stooges-tiden. Och det är energi rätt igenom. En energi prydd med lite pop och western-vibbar – Quentin Tarantino skulle antagligen älska musiken. Dödsbudet om gamle Hellacopters-gitarristen och Dundertåget-medlemmen Robert "Strängen" Dahlqvist har nyss kommit. Och bandet tillägnar honom spelningen. 

Gestures: ★★★★☆☆ 

Sedan bär det av till någonting helt annat. Sundsvallsgrabben Joakim Gissberg spelar på Dynamo – en lokal som påminner om ett studentpubshak eller något slags Folkets Hus. Han är sen, på grund av tekniskt strul har han fått ta en löprunda till hotellet för att hämta datorn. Det är ju festival och schemat är tajt. Det blir därför en väldigt kort spelning. Till och med kortare än Gestures.

Gissberg har inte släppt en låt på ett år och kör sådant som kommer att få release framöver. Från början var det lite P4-känsla över hans soul, nu låter det mer som kontemporär R&B anpassat för P3. Det är bara en bra sak. Gissberg sjunger på svenska – med en hel del engelska instick. Han draperar lokalen i sirap och smält smör. Hade det funnits några positiva konnotationer överhuvudtaget i begreppet "fuckboy", så skulle jag kalla honom det. Sedan är han tvungen att rusa genom gigget, för att ge publiken möjlighet att i alla fall få slänga ett getöra på vad han har på gång. Han tvingar sidekicken Griljonären, som rattar musiken, att korta ned låtarna. Men trots det är det en spelning som bjuder på njutning, Gissberg känns verkligen angenämt samtida med sin elektroniska och baleariska R&B; en smältdegel av soul, dancehall och hiphop. Sedan har han en tröja på vilken det står "Pum Pum Lover" – bara det gör denna konsert värd besväret. 

Joakim Gissberg: ★★★★☆☆ 

Sedan drar jag vidare till den rokoko-inredda lyxlokalen Arbis. För att se Malmökvartetten Hater. De låter verkligen inte alls som de heter. Här är det inget hat alls, utan bara kärlek, både från och till scenen. Svajig, skramlig och underskön lo-fi-indie. Alldeles felfri och genommysig i all sin ofullkomlighet. Musiken låter som mycket annat, men ända, liksom, eget. Vid ett tillfälle låter de som The Cure och vid ett annat låter det som att de lånat ackordföljden från hetsdängan Song 2.  

Hater: ★★★★★☆
 gallery_large

Se ett bildgalleri från Hater

Därefter sticker jag för att se Oskarshamns Richard Smitt, i en kyrka. Senast jag såg honom öppnade han för Ellen Sundberg på Kulturhuset i Stockholm. Är det något som faller mig i smaken så är det americana – och ännu mer i en kyrka. Men, det visar sig att jag har varit alldeles för analog, med spelschemat på papper. Jag har inte kollat appen. Richard Smitt har redan lirat och i hans ställe musicerar Walesduon Into The Ark. Det är kass. Vackra röster och skön stämsång visserligen, men inget annat. Kan nog bäst beskrivas som boyband-americana. När de väljer att göra en cover på Bob Marleys Is This Love reser jag mig upp och går – till tidigare nämnda Ellen Sundberg, som spelar på Dynamo. Jag ser alldeles för lite av Into The Ark för att ge dem ett betyg. Men säg så här: det hade inte blivit ett särskilt högt.

På Dynamo står folk packade som sardiner. Kanske hade Värmekyrkan varit lämpligare för en av svensk americanas hetaste artister. Det låter som vanligt, för att uttrycka det fantasilöst. Proffsigt, med välkomponerade låtar. Det är absolut inget fel på, typ, Fleetwood Mac-grejen, verkligen inte, men de många låtarna från senaste Cigarette Secrets saknar något av den innerlighet och rättframhet som Sundberg uppvisade tidigare.

Ellen Sundberg: ★★★☆☆☆

Jag hänger kvar på Dynamo, för det är dags för Fredrik Strage-favoriten Rein. Innan är jag småorolig, visst har jag hört Front 242 några gånger, men det närmsta jag kommit synth är typ Depeche Mode. Det visar sig att Rein har nästan inga likheter med Basildon-farbröderna. Här snackar vi hård synth, eller ”body” som det också kallas. Det är inte alls min kopp te, men jag kan ändå inte låta bli att dras med i något som kan liknas vid ett mörkt Friskis & Svettis-pass i en mörk industrilokal. Publiken diggar. Och trots att jag gillar annat te så får Reins fuck-off-attityd denne americanafarbror på fall.

Rein: ★★★★☆☆
 
Kolla in Daniel Melins bildgalleri från Where's The Music - fredag, Erik Lundin, Mouthe, Ängie, Smith & Thell, Phlake
 

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA