x

"Det var som att jag fick blackout"

"Det var som att jag fick blackout"

Mike Hadreas, personen bakom ett av årets mest hyllade album, står på Kägelbanans scen i Stockholm nu på onsdag 15:e november som Perfume Genius. Vi pratar med honom om fullängdaren No Shape och om hur han genom tiderna har lyckats frigöra sig på scen trots de intima ämnen han sjunger om.
 
Senast jag såg dig var på Way Out West i Göteborg. Vad minns du från det uppträdandet?
 
– Det är faktiskt ett uppträdande jag minns. Det var ett av de första uppträdanden där vi mest spelade låtar från nya albumet. Jag är friare, mer självsäker med de nya låtarna, de är fylligare och det händer mer i dem, vilket underlättar när jag är utomhus. Det känns som att jag har gjort det här tillräckligt länge nu för att kunna kalla det jag gör på scenen för ett riktigt uppträdande. Tidigare var det mer som att jag hade en massa känslor och att jag hade bjudit in folk att se på mig när jag kände dessa känslor.
 
Du har alltså genom tiden lärt dig att bjuda in publiken på något sätt?
 
– Precis, det är mer cirkulärt. Det sker en delning mellan mig och publiken. Även om de flesta låtar är väldigt personliga är jag idag bekväm med tanken att jag sjunger dem till publiken, och att de tillhör lyssnarna också. Det känns som en kamp mot mig själv än idag. Nervositeten är allmänt svårt i livet men ännu mer när en folkmassa tittar på en. Samtidigt behöver jag publiken för att ta mig igenom det och hitta den energin.
 
 
Din relation till publiken är väldigt intressant. Du hade inte den vanliga dräktighetsperioden som nya artister ofta har där de får behålla sina låtar för sig själva ett ganska bra tag innan de framför dem live. Hur snabbt var det egentligen mellan dina demo-låtar och ditt första uppträdande?
 
– Mitt första album är i princip mina demo-låtar, nästan helt oförändrade. Det är dessutom de första låtar som jag någonsin hade skrivit. Några veckor efter att ha lagt upp låtarna på nätet spelade jag som förband åt ett band i Seattle, mitt andra uppträdande var i New York och tredje gången var det i Paris. Det var väldigt glamoröst men också väldigt läskigt. Det kändes som väldigt seriösa städer att spela i och jag hade aldrig ens sjungit karaoke inför någon. Det var väldigt läskigt.
 
Hur kom du över skräcken?
 
– Jag tror inte att jag gjorde det. Jag tvingade mig själv att sjunga igenom nerverna. Det var som att jag fick blackout, jag kom inte ihåg vad som hände på scenen efteråt. Men det var en väldigt rolig tid, just för att jag aldrig hade gjort det förut så var jag stolt att ha kommit över det. Jag var stolt över mig själv i ett år kanske; sen var det över. Stoltheten försvann ganska snabbt.
 
Jag kan anta att det i ett sådant tillstånd blir svårt att tänka på lyssnarna eller publiken. Är det en aspekt av ditt artisteri som du tänker på idag?
 
– I början brydde jag mig inte om vad lyssnarna hörde i min musik, deras tolkningar, men ju mer jag spelar live desto mer bryr jag mig om publiken. Nu tycker jag att musiken är som bäst om den kommer från ett väldigt personligt och intimt sinnestillstånd men att den sedan lyckas nå människorna på ett verkligt sätt. När man verkligen försöker skriva låtar till stora allmänheten blir det nästan alltid ostigt. 
Ibland märker jag att min musik har hjälpt folk att bli av med vissa betungande känslor, väldigt specifika saker som de bär på som de lyckas släppa under loppet av en konsert. Det är viktigt för mig att se det, speciellt nu när allt verkar bara vara skit, inte bara i USA utan i hela världen känns det som. Att känna att jag hjälper folk släppa bekymren om en för ett litet tag är meningsfullt för mig. 
 
Jag tänkte faktiskt fråga om det känns bra att komma bort från USA ett tag nu när du är på Europa-turné men jag antar att man egentligen inte kommer bort från det. Man får ändå samma notiser med samma hemska nyhetsflöde. 
 
– Man kommer inte bort från det. Genom att turnera har jag också insett hur amerikansk jag är, jag visste inte så mycket om världen. Att det till exempel finns en pånyttfödelse av många högerextrema tankar och partier som i Frankrike just nu. Det händer överallt nu. Samtidigt känns det som att allt är så mycket mer amplifierat i just USA. Så pass att det kändes komiskt, som ett bajs-och-kiss-skämt som inte är ett skämt längre. 
 
Det måste vara en en ganska kathartisk känsla, som du beskriver det, att det är skit på andra håll än bara i USA. Ångesten över politiska situationen är något som folk känner på många håll i världen. 
 
– Det är verkligen överallt. Och det jag vill uppnå med mina framträdanden är att folk ska känna något, oavsett om det är positivt eller negativt, så länge de känner en skillnaden jämfört med innan de kom in. Ibland är det några som twittrar att de ser framemot att gråta på mina konserter.
 
 
Vissa av dina låtar har väldigt specifika, nästan dokumentärlika, berättelser. Ändå tycker jag att man kan höra det man vill på nya albumet No Shape. Det har som en Rorschach-liknande egenskap, som för mig är en egenskap tidlös musik har. Ett bra exempel är låten Valley
 
– Det är en ganska speciell låt, där jag skrev på ett sätt som jag har ibland svårt att återgå till. Jag försöker alltid skriva musik som i Valley, där jag har detaljer som jag behöver på nåt sätt. Där jag känner att jag måste få ur mig något bestämt. Specifika detaljer om platser som kanske bara jag förstår till fullo. Det är också musik som jag uppskattar mest från andra artister. När jag som lyssnare inte vet exakt vad de enskilda elementen betyder men förstår intentionen och motivationen bakom låten. Det är en formel jag försöker använda, men det är svårt.
 
När du spelar låtar som innehåller så pass personliga detaljer, är det då lättare eller svårare att ha Alan din pojkvän som känner dig väldigt väl?
 
– Alla mina konserter har jag gjort med Alan i bandet, och i början tror jag faktiskt att han var mer nervös än mig. Han visste exakt hur pirrig jag var och jag tror att han tvekade om jag faktiskt skulle klara av det eller om jag skulle bara fly från scenen mitt i allting. Det är ganska konstigt faktiskt att ha Alan bakom mig när jag verkligen går in för det och försöker få till en riktig show av mitt uppträdande. Det kan kännas som att jag blir påkommen. Han vet ju hur jag är när jag inte gör det jag gör på scen. Men det är också väldigt betryggande. Vi tänker på saker ganska olika, så medan jag har idéer och är mer känslomässig så kan han berätta vad vi kan göra för det ska komma till liv.
 
 
Nyligen fick vi se ett fascinerande exempel av hur dina idéer tolkas av din publik, den här gången genom dans. Du lät dina fans dansa till din låt Wreath vilket blev musikvideon.
 
– Det var väldigt överväldigande att se hur många som skickade in klipp på sig själva när de dansade, jag har nästan svårt att prata om det. Inte bara det utan också hur olika och individuella alla var. Speciellt med den låten som betyder mycket för mig eftersom det är en så befriande låt. Det var ren godhet alltihopa. Att titta på alla klipp var som att se hur människor egentligen kan vara. För att gå tillbaka till det vi pratade om med nyheter och allt skit. Förr var det roligt att gå in på Twitter, tyckte jag, Nu känner jag att jag kan få för mig att världen är bara full av elände, speciellt när alla nyhetsartiklar i USA ser exakt likadana ut. Att se alla dessa människor som jag inte känner personligen från hela världen, får mig att tro att världen egentligen är full av goda människor.
 
Innan vi skiljs åt måste jag fråga om något som jag kom att tänka på när jag såg dig uppträda i Göteborg. Det verkar finnas ett element i din musik som liknar att tala i tungor eller kanske sjunga i tungor i ditt fall. Jag undrar därför om andlighet var något som var en del av din uppväxt?
 
– Andlighet var något som jag kom att törsta efter när jag växte upp. Det fanns inte med i bilden i vårt hem. Dessutom visste jag ganska tidigt att jag var gay och jag tänkte att Gud var emot mig. Jag hade fått veta att han var emot hela queer-grejen och att jag aldrig kunde behaga honom. Jag minns tydligt att jag var rädd för Gud redan när jag var sex år. Simultant med de känslorna kände jag väldigt djupt att jag ville ha en slags relation till en Gud och att det fanns något mystiskt och magiskt med hymner och kyrkor som jag ville veta mer om. Många av mina sånger låter som hymner i mina öron, jag vill nog känna en anslutning med något stort och gammalt; något mäktigt. När jag släpper loss i mina uppträdanden känns det som att jag uppnår den kopplingen på något sätt. Det är motsatsen av lugnet som finns i många av mina låtar. Någon slags manisk kraft tar över.
 
Perfume Genius ser du på Kägelbanan i Stockholm, 15 november.

Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA