REPORTAGE: Oljud och talang i Obama Town

REPORTAGE: Oljud och talang i Obama Town

I Chicago fläktar historiens vingslag. Tunnelbanans konstruktion i trä och stål som löper högt ovan jord tillåter oss att se både Chicagoskolans arkitektoniska skrapor från 1800-talets slut och nyare kukar i skyn så som Trump Tower. Rör vi oss ut från stadskärnan, kantas raka gator av lägre bostadshus och mindre tegelbyggnader. Från ovan liknar det ett legobygge eller en stad i miniatyr.

När 31-åriga Barack som undervisar vid University of Chicago Law School, får frågan av Chicago Magazine om han kommer försöka på sig en politisk karriär, skakar han leende av sig frågan: ”Who knows?”. Hans arbete med Project Vote, en kampanj för väljarregistrering bland afroamerikaner i llinois har varit framgångsrikt, men han vill inte ta ut något i förskott: ”Let’s wait and see what happens in 1993. If the politicians in place now at city and state levels respond to African-American voters’ needs, we’ll gladly work with and support them. If they don’t, we’ll work to replace them”. Tre år senare blir Barack Obama invald i delstatssenaten i Illinois.

Resväskans klapprande hästhovsljud ekar över breda, blåsiga gator. Enstaka bilar kör förbi men annars är det folktomt. Ett ödsligt wild wild west där en sheriff med misstänksam min dyker upp i fantasin. ”The Prairie State” är ett smeknamn för staten Illinois och en nyss influgen svensk undrar med ens var alla i miljonstaden Chicago befinner sig? Svaret är inomhus.

gallery_large

I konsertlokalen Subterranean i hipster-stadsdelen Wicker Park är det stimmigt. Udda klädkreationer mannekängar med söta drinkar. Dizzy Fae underhåller oss från scen: det är klubbigt, elektroniskt och intressant. Men trots att både Dizzy och Jorja Smith gör utmärkta spelningar är det svårt att bortse från besvikelsen att på grund av ett försenat flyg ha missat kvällens första akt Snoh Aalegra.

Det här planet är alltid försenat förklarar en svensk i flygstolen bredvid. Hon bor i Chicago men har varit hemma i några få dagar eftersom hon inte får ledigt till jul: ”det är inte alls lika många semesterdagar som i Sverige”. Hennes långa resväg genom Chi-Town till och från jobbet varje dag gör att hon sällan hinner med något annat än att handla och laga mat på kvällarna berättar hon.

Fjärde maj 1886 på torget Haymarket i Chicago; arbetare demonstrerar för åtta timmars arbetsdag men strejken urartar när en bomb exploderar, tumult uppstår och arbetare samt poliser skjuts till döds. Till minne av Haymarketmassakern antas därefter 1 maj som arbetarrörelsens internationella dag och sedan 1890 firar vi dagen runt om i världen.

På väg till Concord Music Hall är det fortsatt övergivna gator bortsett från ett ungdomsgäng som också styr stegen mot kvällens event. Ett McDonald’s och en drugstore passeras, båda skyltar med dygnet-runt-öppet.

Amerikaner arbetar ungefär 25 procent mer än européer enligt tidningen Arbetsliv. I USA jobbar man i genomsnitt 26,1 timmar per person och vecka, men landet hamnar först på 13e plats i den sammanställning Global Finance gjort över världens rikaste länder 2016, sett till BNP per capita. I Sverige arbetar vi i genomsnitt 21,9 timmar per person och vecka, och hamnar ändå på plats 17 över världens rikaste länder (BNP per capita).

gallery_large

Indiepopduon slenderbodies verkar direkt vilja förstöra kvällen för oss, så ofantligt tråkiga. Sångaren har sur röst och hans kollega svänger gitarren fram och tillbaka likt ett barn som kommer välta ner en vas. Mina kinder hettar av ilsken PMS. Lyckligtvis räddar nästa duo, kanadensiska syskonparet Tennyson, upp det hela. Till en början låter det som medeltida gycklartofs-musik men sedan övergår deras blippedibloppande till tidstypiskt elektroniskt a la Cashmere Cat. När Luke börjar sjunga och Tess frenetiskt slå på trummorna jublas det – duon ser lättade ut.

Vårt humör är på topp när Mura Masa som är huvudakt ger oss ett potpurri av allt: elektropop, nu-disco, house, R&B, trap och grime. Med på scen finns en sångerska med makalös kondition och showen är ett publikfrieri av hits. Trots tempot, känner vi oss efter detta skålande EDM-party med höga aerobicsknän stinna som efter för mycket godis och chips.

gallery_large

Svettigt blir det också nästkommande kväll men av mer ångestladdad karaktär, Nolifes elektroniska skräckoljud tvingar mig bort från scen en trappa ned för att hämta livsgnistan. Musikkritiker till trots, all musik klarar man inte av. Alice Glass som sen tar vid är lika öronintensiv, men hennes magnetiska karisma har förmågan att nagla fast oss.

På sweetgreen i West Loop serveras det dyra bowls till hippt kurerad spelistemusik. I ett av hörnen avslutas en arbetsintervju, chefen för sweetgreen förklarar att personal det har han visserligen, men att ”det nog ska kunna gå att ordna något”, kandidaten i baggyjeans tackar för sig och innan han går slänger han en nöjd blick över axeln mot sina framtida kollegor. Ett stenkast därifrån bland lastpallar och varuleveranser ligger ett annat café med 90-tals grunge i högtalarna: Jupiter Outpost. Likt många andra caféer har de mer personal än gäster, utbudet av matställen i stadsdelen är stort. Jupiter verkar dock ha stamkunder med mindre plånbok, en äldre byggnadsarbetare i hjälm och reflexväst ler vänligt mot mig. Portionerna är stora och breakfast burriton för 6 dollar är sagolikt god.

På legendariska konserthallen Metro ser dekoren runt scenen ut som kristyr. Londonrapparen A2 ger ett lovande intryck men beatsen är lite väl Drakedystra. Efterföljande Pell visar överraskande energi, han rappar snabbt och interagerar med oss. En DJ värmer sedan upp en tänd publik med allsångshits. Aminé med fyrmannaband bjuder avslutningsvis hiphop, solskensfunk och reggaevibes. Det jublas och sjungs med överallt.

gallery_large

Thalia Hall har likt Metro högt i tak. Balkongen har fasta sittplatser som lokalen vore anpassad för klassisk orkestermusik. Junglepussy spottar fram snuskiga ord i lackstövlar och med långa ben ser hon ut som en spindel på scen. Vi golvas av talang och kippar luft innan nästa knockout: rapparen BIA. I röd bomberjacka uppmanar hon alla att fota sin bästa vän. Efter ett tag kastas det upp två Bh:ar på scen till hurrarop. Lizzo avslutar sedan en av veckans bästa konsertkvällar. Att endast boka brudar för en storslagen hiphopfest är ett vinnande koncept – men det visste vi ju redan.

Chauffören frågar blygt om vi är från Stockholm. Vid backspegeln hänger ett litet kors. Min fru har gjort den förklarar han, ”du kan få den om du vill, hon gör flera”. Jag tackar leende nej, tänker att det nog är hans lyckoamulett. På frågan om han är kristen svarar han ja, sen blir det tyst. I luften en känsla av att han egentligen vill småprata mer. Kanske är han rädd om sitt jobb. Varje Uber-resa kan som bekant få ett betyg av kund.

Svenska Cherrie kliver av scen och publiken är fortsatt stillsam, vilket är förståeligt en trött måndagskväll tre dagar innan Thanksgiving. SiR försöker skämta men det är oklart om det går hem. Ooh Nah Nah och W$ Boi får vi, men det är låten All In My Head som får tiden att stanna upp. För en kort stund är Darryl Farris inte ensam på scen, stadens bortgångna soul, jazz- och blueslegendarer är med ”in spirit” och hans röst flyter rofyllt fram som timmerstockar längs Chicagofloden. En flod som för övrigt färgas grön på St Patrick's Day. USA:s tredje största stad är full av märkliga överraskningar.

gallery_large

En otålig kvinna intill säger nonchigt ”Thank youuu” innan SiR avslutat sin konsert helt. Daniel Caesar är verkligen den många längtar efter ikväll, men när hans magiska uppenbarelse väl står där på scen är ljudvolymen så hög att ömma öron efter 17 konserter på 7 dagar vissnar totalt. En gråtmild svensk med hjärtat fullt av tacksamhet smiter ut i den urbana djungeln. Aldrig hade hon väl trott att landet lagom kunde vara en plats att längta till, men trots att Chicago är en fantastisk stad längtar hon hem till gran och fur. Sverige, änglamarken eller himlajorden om du vill.

Red Bull Sound Select Presents: 30 Days In Chicago är ett månadslångt event där konserter arrangeras på olika venues runt om i staden. GAFFA var på plats för konsertbevakning 14–20 november.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA