x

Horsepundarpop, irländsk frälsning och Sveriges svar på Adele

Horsepundarpop, irländsk frälsning och Sveriges svar på Adele

Att gå på finfina festivalen Where’s The Music påminner lite om mitt första besök i Roskilde för en herrans massa år sedan. Okej, visserligen är det snömodd istället för lera, hotell istället för camping och all musik framförs inomhus istället för i tält av varierande storlekar. Men det är så många band man aldrig hört talas om, och alla spelar i lokaler i närheten av varandra, så det är lätt att snurra runt och bara stanna till en stund för att få nya musikupplevelser på löpande band.

Först ut denna lördag är finska The Holy (icke att förväxla med Umeåbandet Holy), som redan innan de ens gått upp på scenen verkar utomordentligt lovande. De har nämligen dubbla trumset, och varenda band jag sett med det upplägget har varit strålande. Så även denna Helsingforsbaserade kvintett. De spelar flummig psychrock med starka, krautiga inslag och det är helt underbart.

Sångaren Eetu Henrik Iivari går helt upp i musiken och snubblar in i ena trumsetet så cymbalerna flyger och far, men trummisarna bara matar på utan att lyfta ett ögonbryn. Andregitarristen Pyry Peltonen röjer loss så mycket att mössan ramlar av och hans långa hår flyger av och an, medan Laura Kangasniemi på bas och klaviatur håller ställningarna med ett tungt lugn. Finsk sisu av allra bästa märke!

The Holy: ★★★★★☆

Efter en språngmarsch kommer jag in i Värmekyrkan och hinner se Avantgardet avsluta sin spelning inför ett exalterat folkhav. Det är svårt att hitta nåt negativt med Nybrobandet, som gått från helt okända till Grammisnominerade på blott två år. Frontmannen Rasmus Arvidsson är också en självklar ledargestalt och likt en magnet dras blickarna konstant mot honom.

Han ramlar och larmar och gör sig till, så pass att bandmedlemmarna verkar lite oroliga ut över vad han ska hitta på. Han vevar med vattenflaskorna tills hela scengolvet är en mindre sjö, som Rasmus knästående kan kana fram och tillbaka i. Under Hög I Gränder viftar han vilt med en brittisk flagga, sedan rycker han loss en förstärkare som han ömsom står på, ömsom bär runt på axeln för att sedan släppa i golvet. Mitt i finalnumret Horsepundarpop skickar han ut en gitarr till nån lycklig person i publiken, och kastar sig sedan ut för att publiksurfa lite.

Även om jag ibland får känslan av att Rasmus har lärt sig en hel del moves från en ung Håkan Hellström, så verkar det mesta spontant, galet och glädjefyllt. Precis som en riktigt bra konsert ska vara.

Avantgardet: ★★★★☆☆

Nästa anhalt blir krogen Lagerqvist, där en liten scen längst in i den minimala och proppfulla lokalen huserar Malmöbaserade sångerskan Shirin. Det enda jag vet på förhand är att 22-åringen gör soulpop, och det stämmer på pricken. Inte riktigt min kopp te, men hon har en sådan härlig utstrålning och fantastisk röst att jag direkt dubbar henne till Sveriges Adele.

Hon har samma naturliga charm och avspända stil, och ovanpå det ett stort och varmt leende. Enda skillnaden är att Shirin El-Hage är tatuerad från topp till tå, vilket är en kul kontrast mot den i övrigt välproducerade musiken. Ett stort framtidslöfte som lär bli allmängods så fort hennes debutalbum släpps senare i år.

Shirin: ★★★★☆☆

De två irländska bröderna Harry och Alfie Hudson Taylor kör stämningsfull irländsk folkpop i samma anda som Mumford & Sons (innan de blev arenatråkiga), och deras debutalbum Singing For Strangers fick rättmätig uppskattning. Men inget hade kunnat förbereda mig på den uppenbarelse som Dublinduon är i Hedvigs kyrka. När man träder in i den osannolikt vackra lokalen sker ett riktigt – ursäkta det slitna uttrycket – Halleluja moment. Det är helt enkelt så sagolikt fint med kombinationen av det andliga rummet och brödernas kristallklara röster. Perfekt ljud och en andäktig och uppmärksam publik gör konserten till rena väckelsemötet. Jag är frälst!

Hudson Taylor: ★★★★★★

Skillnaden blir ganska rejäl då vi kliver in på ett fullsmetat Cromwell, där Patrik Wennberg röjer loss. Han lär aldrig bli nåt för gemene man, men verkar inte bry sig om det. Hans skeva, distade indierock, en slags mix av Hurula, Henrik Berggren och en knivsudd The War On Drugs, gör sig som bäst i svettiga lokaler. Likaså har han en skönt slarvig stil, på rätt sida gränsen mellan medfödd coolhet och påklistrad attityd. Det här vill jag se mer av – hellre förr än senare.

Patrik Wennberg: ★★★★★☆

En av de mer namnkunniga på festivalen är Familjen, som nästan gått och blivit folkkära tack vare TV-programmet Så Mycket Bättre. Men den som trodde att det skulle betyda att frontmannen Johan T Karlsson skulle ha blivit mesig och tillrättalagd får smäll på fingrarna direkt. Live är hans syntpop och electronica tio gånger tyngre än på skiva, och är i perfekt symbios med den gamla ångpannecentralen som numera heter Värmekyrkan.

Det är turnépremiär och snart dags för album nummer fyra att släppas, så nytt material som singeln Rök Och Speglar varvas med gamla sköna dängor som Kom Säger Dom och Det Snurrar I Min Skalle. Karlsson studsar runt på scenen, ibland i sin egen lilla värld, av allt att döma ointresserad av nåt slags publikfrieri. Bakom massa syntar och datorer står hans parhäst Andreas Tilliander och tillsammans med en livetrummis ser de till att både tryck och volym är på max konserten igenom. Mot slutet blir det en riktig dansfest och en perfekt final på en riktigt trevlig festival.

Familjen: ★★★★★☆


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA