x

KRÖNIKA: Till P3 Musikdokumentärs försvar

KRÖNIKA: Till P3 Musikdokumentärs försvar

(Detta är en krönika. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte GAFFA.)

Med P3 Musikdokumentär vill Vendela Lundberg och Axel Winqvist göra "nedslag i dramatiska skeenden i artisternas liv och karriärer". Här berättas en historia med hjälp av stämningsfulla ljudväggar och initierade röster. Gott så, men Oskar Linnros är inte nöjd.

I ett längre inlägg, publicerat samma dag som avsnittet Oskar Linnros – Den Ofrivillige Popstjärnan skickas ut i etern, går popstjärnan hårt åt personerna bakom programmet.

”Jag gav journalisterna bakom 'dokumentären' ALLT och lite till för att jag är ett fan av formatet P3 Dokumentär. Jag hade en idé om att 15 år av okonventionellt musikmakande, succéer i fyra genrer och ren kärlek till och från hundratals kollegor skulle vara omöjlig att klippa bort. Men VINKELN var hela tiden en annan – den skulle med saxens hjälp handla främst om konflikter, sorg och ofrivilligt artisteri”, skriver han bland annat.

Som chefredaktör har jag mycket erfarenhet av att artister gärna vill in och pilla i våra texter. Mindre känslor och bakgrund, mer kalla fakta. Mindre mänsklighet. Det kan man förstå, men det är inte vår uppgift. Jag menar att vi ska måla upp en bild som, lika mycket som den speglar artisten, får läsaren att känna empati. Du som tar till dig texten ska kort och gott känna något av historien. I slutändan känner du förmodligen mer för artisten än tidigare. Det är så det brukar fungera även om huvudrollsinnehavarens självbild inte rimmar med resultatet.

Nu vet inte jag exakt hur Oskar Linnros ville ha det, egentligen. Han syftar på att han varit medgörlig och öppnat upp sig och bjudit på en herrans massa material och att viktiga passager helt klippts bort. Givetvis kan ju ingen av alla de berörda parterna tro att allt ska få plats i en dryg timmes radiodokumentär, men det som stör mig mest är att han med sitt meddelande ställer sig i försvarsposition. Som om den här dokumentären smutskastar honom eller visar upp honom i dålig dager. Att alla hatade Snook, att det bara bråkades i familjen och så vidare och så vidare.

I själva verket är det helt tvärtom. När jag lyssnar på det här avsnittet känner jag för Oskar. Mer än jag någonsin gjort. Jag förstår den lika bitska som kärleksfulla jargongen i familjen, som sedermera gjorde honom till en kvicktänkt man. Han förvandlas från en kall, medveten och lite småpretto popstjärna till en person av kött och blod. Han bearbetar sin på vissa håll ganska tuffa bakgrund utan bitterhet och utan att måla in sig i ett hörn som en martyr. Han är kaxig, men medmänsklig. Det här är delar av Snooks ena halva som jag aldrig har sett tidigare.

Visst att dokumentären "missar" framgångar på vägen då de väljer att vinkla in det på historier som faktiskt känns, men det är också så det fungerar när man vill göra dramatik av ett liv.

Så, det här är ett försvarstal till P3 Musikdokumentär, men också ett cheer up till Oskar! Du har all anledning att vara nöjd med den här bilden av dig. Du verkar vara en mycket fin person, med en hel del spännande saker i bagaget. Du har levt. Och då ska det kännas.

Lyssna på hela avsnittet här

Har du en krönika eller ett debattinlägg du vill få ut? Kontakta oss på [email protected]


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA