x

VÄRLDENS BÄSTA LÅT: "Punk när den är som bäst – rock när den är som farligast"

VÄRLDENS BÄSTA LÅT: "Punk när den är som bäst – rock när den är som farligast"

”I was born in this town
Live here my whole life
Probably come to die in this town
Live here my whole life
Never anything to do in this town
Live here my whole life
Never anything to do in this town
Live here my whole life
Probably learn to die in this town
Live here my whole life”

Kerosene från Big Blacks första platta Atomizer (1986) är inte bara världens bästa låt, det är också världens bästa historia om att växa upp i en småstad där det inte finns någonting att göra.

På 80-talet var Slitz den bästa musiktidningen som fanns, som en bibel som man köpte varje nummer av och lusläste alla artiklar oavsett om man kände till artisten eller ej. Detta var innan det blev en herrtidning om sex, poker och sprit. 1988 släppte Blue For Two mästerverket Songs From A Pale And Bitter Moon. En käftsmäll över allt man trodde att rock kunde vara, och Freddie Wadling var den bästa och coolaste rocksångaren vi hade – mystisk, farlig och outgrundlig. Därför blev det en stor grej när Slitz samma år publicerade en lång intervju med honom där han bland annat bjöd hem journalisten till sin lägenhet för att visa en glasburk med jord från Altamont (där Hells Angels slog ihjäl ett fan under en Rolling Stones-konsert). Men det som jag fastnade för hemma i Oskarshamn i Småland var när han fick frågan om vad han lyssnade på. Freddie funderade och sa att det fanns ett amerikansk band som gjort den bästa låten han hört på länge: Big Blacks Kerosene.

LÄS OCKSÅ: Är det här världens bästa festival-reporter?

På den tiden fanns varken internet eller Spotify och allt man visste om musik var det tidningarna skrev om. Det betydde att det kunde ta hur lång tid som helst att hitta musik. Det tog mig flera år att lista ut var jag kunde på få tag på Big Black och vilken skiva Kerosene fanns på. Min lokala skivaffär hade ingen aning och mina kompisar visste inte. Men till slut hade nån lyckats köpa Big Blacks Lungs i London och i den fanns en liten katalog till Touch And Go i Chicago, Big Blacks skivbolag. Så jag gjorde vad man gjorde på den tiden, jag skrev ett brev, med papper och penna. Touch And Go skrev tillbaka att det var bara att anteckna vad jag ville ha och lägga dollar i ett kuvert och skicka så fixade de skivorna. Under de närmaste tio åren brevväxlade vi och jag skickade dollars och de skickade skivor med Big Black, The Jesus Lizard, Butthole Surfers, Rapeman, Girls Against Boys och Man Or Astroman. Mitt liv var aldrig sig likt igen.

”Nothing to do, sit around at home
Sit around at home, stare at the walls
Stare at each other and wait till we die
Stare at each other and wait till we die
Probably come to die in this town”

LISTA: 17 mästerverk till livealbum

1988 var Steve Albini 23 år och undergroundkretsar känd som en kompromisslös uppkäftig ynglig som sa vad han tyckte och gjorde vad han ville. Han var sångare och gitarrist i det farligaste bandet som fanns. För ingen lät som Big Black, det var taggtrådsgitarrer som skar sönder allt, tung, totalt överdistad bas och trummaskinen Roland som användes som en maskin och inte som en trummis. Texterna var cyniska, nihilistiska historier om USA:s baksida, de skrev ofta ur personens synvinkel och varken dömde eller tog ställning. Det gjorde ont att lyssna på Big Black och det var meningen.

Kerosene öppnar med ett av världens bästa och avigaste riff, det låter som krossat glas eller bindgalna klockspel, till det kommer en tung ankrande distad Rickenbacker som tillsammans med Roland-trummaskinen spelar en rytm som egentligen är alldeles för sakta för den här låten. Och när allt sen kommer in samtidigt är det ett otroligt vackert jävla stök. Kaotiskt, vasst och stenhårt. När Albini sedan börjar sjunga dör allt utom bas och trummor som bara maler på. Till allt det här har vi Albinis nonchalanta, känslokalla oskolade röst som repeterar textraderna om och om igen. Vi känner hans smärta och med rakbladsmusiken bakom blir det ruskigt starkt. Det är punk när den är som bäst och rock när den är som farligast. Och med sina sex minuter är den egentligen alldeles för lång, men den är redan så minimal, så primitiv och rå att det finns ingenting att skära bort. Vi blir hypnotiserade och vi försvinner in den repetitiva musiken.

LÄS OCKSÅ: Här är världshistoriens deppigaste hits

”There's Kerosene around, something to do
There's Kerosene around, she's something to do
There's Kerosene around, she's something to do
There's Kerosene around, we'll find something to do
Kerosene around, she's something to do
Kerosene around, set me on fire”

Och här exploderar allting. Santiago och Steves gitarrer tjuter, skriker och far runt i ljudbilden som svetsloppor medan Dave Riley på basen riffar loss med allt vad han har och Steve skriker ut all uppgivenhet och totala uttråkning som småstäder världen över bedövar ungdomar med. Han skriker för oss och han tar det alldeles för långt. Han har fotogen och han vill bränna ner allt. Det är tankar vi aldrig vågat ha och känslor vi känner igen men inte vågat klä i ord.

”Set me on fire, Kerosene
Set me on fire, Kerosene
Set me on fire, Kerosene
Set me on fire, Kerosene”

SENASTE: Maskinen-stjärnan ger rasisterna en känga i ny låt

Låten handlade från början om dragracing men utvecklades under inspelningen till något helt annat. Albini har berättat att texterna alltid var en eftertanke, de var inte så viktiga. Visst de skulle aldrig släppt något de inte till 100 procent stod för men de byggde aldrig en låt runt en text, allt handlade om tillstånd och känslor man fick av musiken. När jag intervjuade honom i hans studio i Chicago frågade jag hur man spelade riffet till Kerosene.

– Öppna övertoner på de tre översta strängarna så byter du mellan sjunde och femte bandet. Ja och så använde vi metallplektrum förstås. Mycket av soundet fanns där.

Albini berättade också att rytmen var snodd från Led Zeppelin och att basgången var ren funk.

Men det viktigaste är att Big Black redan på sin första fullängdare (de gjorde bara två) skapade ett modernt mästerverk och en låt som alla andra låtar kan jämföras med. Bandet skapade också ett sound som ingen varken innan eller efter lyckats efterapa. Det är ett unikt, extremt disciplinerat kaos som världen sällan skådat.

MEST LÄST: "Parmiddagsbandet som gjorde årets bästa spelning"

Tidigare VÄRLDENS BÄSTA LÅT-artiklar:

"Musikens svar på det gyllene snittet"

"Balladen som får andra ballader att be om ursäkt för sig"

"Hos somliga skulle den utgöra ett paradigmskifte"

Spotify-lista med alla VBL-låtar (Tool finns ej på Spotify):


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA