x

KRÖNIKA: "Tack för den, Ers Majestät"

KRÖNIKA: "Tack för den, Ers Majestät"

En minut och femtiosju sekunder in i One Way Ticket. Extasen är ett faktum.

Min första kontakt med the Queen of Soul kom i filmen Blues Brothers där hon för mig inte egentligen var mer än en sjungande aktris. Förvisso en aktris med en jädra pipa, men ändå. Det handlade förstås mest om att jag var sju år och inte hade en aning om nånting. Hur skulle jag ens veta att han som spelade baptistpastorn i samma film råkade vara the Godfather of Soul, än mindre att hon i soulfood-caféet som läste lusen av sin man var den kanske mest betydelsefulla sångrösten genom alla tider.

Fortfarande när Green Gartside några år senare namecheckade en "Aretha Franklin" på Scritti Polittis Wood Beez (Pray Like Aretha Franklin) följt av att George Michael gjorde en duett med henne hade jag ändå inte förmågan att koppla ihop trådarna.

Det är som med mycket annat, en hör talas om en sak, blir nyfiken, kollar upp och leds sedan vidare till en annan. Och så där håller det på tills en slutligen täckt in de flesta av historiens viktigaste artister och sållat ut vilka som griper tag allra mest.

De röster som alltid tillhört den kategorin är de som besitter en naturlig skönhet. Där skavanker är en väsentlig, för att inte säga nödvändig, del av det vackra.

Aretha Franklins stämma befann sig egentligen i ett eget universum redan när den höll sig i schack. Men det var när den sporadiskt visade sig ha brister – mänsklig, om man så vill – som den blev utomjordisk på riktigt. Klokt nog tilläts ibland de ögonblicken vara kvar.

Som den lilla malören efter en minut och femtiosju sekunder av One Way Ticket. När stämbanden ofrivilligt accelererar in i maximum overdrive.

En enkel biljett till en sångröstframkallad orgasm.

Tack för den, Ers Majestät. Och sov gott.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA