Årets bästa enligt Jesper Robild

Årets bästa enligt Jesper Robild

2018 kör vi ett beprövat format. Grammis. Fast med roligare kategorier såklart, helt och hållet anpassade för att få plats med några av årets favoritsläpp. För jädrar vad mycket fint det släppts i år. Bubblare förekommer, med andra ord blir det extra mycket att njuta av på playlisten som ni hittar i slutet av artikeln.

Min årsbästalista tillägnas hjältarna Kim Larsen, Warrel Dane, Tim Bergling, Eddie Clarke, Vinnie Paul, Dave Holland och Barbro Svensson. Rock in peace.

Årets bästa: Tim Hecker – Konoyo
Uncut skrev något i stil med ”Konoyo överskrider kort och gott allt som har med metod och sammanhang att göra”. Tim Hecker är bäst på att göra musik så att en knappt fattar att det är musik. Det låter, men hur får han till ljuden? Ska jag ens försöka genrebestämma det här? Jag blir mer och mer övertygad om att han hälsar på från en annan dimension.

Årets näst bästa: Riverside – Wasteland
I februari gick gitarristen och originalmedlemmen Piotr Grudziński tragiskt bort i en hjärtattack. Tack, tack, tack för att ni fortsatte. Wasteland är polackernas bästa album i karriären. Progressiv rock som tittar upp från naveln och är precis så full av variation och känslostormar som jag vill ha den. Mariusz Duda sjunger som en (uppretad/ledsen) ängel.

Årets tredje bästa: The Night Flight Orchestra – Sometimes The World Ain’t Enough
Tillika årets bästa hårdrock. Kulturvärlden vältrar sig i en 80-talsrevival och tiden är kommen för allstar-orkestern att slå på riktigt. Snygg tajming att släppa sitt kanske bästa album hittills, fullmatat med tidlös AOR, genialt halvsimpla kärlekstexter och Björn Strids kraftfulla stämma.

Årets svenska: Robyn – Honey
Det var ingen tvekan om att hon skulle få in en fullträff, även om förväntningarna var läskigt höga efter det långa uppehållet. Vissa har beskrivit albumet som varierat, jag ser det som betydligt mer sammansvetsat än Body Talk. Robyn målar upp en känsla av att gå vilse i ett house-land, pendlandes mellan hopp och förtvivlan.

Årets bästa metal: Immortal – Northern Chaos Gods
Av de största från Norges klassiska black metal-scen är det framförallt ett band vars storhet jag aldrig sett – clownerna i Immortal. Döm om min förvåning när de är tillbaka efter nio år, för första gången utan Abbath och med Demonaz på gitarr efter 20 år av sjukgymnastik. Peter Tägtgrens produktion är helgjuten, musiken är ond, svängig och äkta, materialet överlägset. De var visst genier bakom pandasminket ändå.

Årets återkomst: A Perfect Circle – Eat The Elephant
Ytterligare ett band vars storhet gått förbi mig något, antagligen skuggade av Tool. När de så prånglar ur sig sitt bästa album hittills blir glädjeinjektionen naturligtvis extra kraftfull. Sedan är ju Douglas Adams-flirtar alltid uppskattade av en dude med 42-gadd.

Årets postuma: Warrel Dane – Shadow Work
Det sög verkligen att Nevermore aldrig gav ut något sista album. När så sångaren Warrel Dane tragiskt gick bort släcktes det sista hoppet. Tack och lov låg det en soloplatta och lurade i arkiven. Shadow Work är det där sista albumet Nevermore aldrig släppte. Det låter precis likadant och det låter fantastiskt.

Årets danskar: Iceage – Beyondless
De som tycker Iceage går på tomgång kan jag inte relatera till. En egen tolkning av postpunk med bleckblåsinstrument och en Robert Smith-klon bakom mikrofonen – vad kan gå fel?
(Bubblare: Royal Hunt – Cast In Stone)

Årets skåningar: Koala Bar – Di Sorte
Det var längesedan jag hörde en popskiva med så mycket tystnad. Less is fan i mig more. På sitt debutalbum jobbar duon med fjäderlätta uttryck och spröd sång. Skånskan är behållningen, ändå är Jonatan Duregårds sång kanske det absolut finaste med Di Sorte. Varning: kan utlösa depression.
(Bubblare: Deville – Pigs With Gods)

Årets synthwave: Carpenter Brut – Leather Teeth
Favoritbandet Ulver har inte släppt något nytt i år. Kristoffer Ryggs medverkan på låten Cheerleader Effect fick mig dock att öppna ögonen för synthwave-genren på riktigt. Cirkus hälften av allt jag lyssnat på i år faller inom den retrovurmande genren och Franck Hueso tar hem guldmedaljen.
(Bubblare: Midnight Danger – Malignant Force)

Årets vad-var-det-jag-sade: Roya – Hive
Klart jag inte ska ta mig åt äran för alla GAFFA Osignerat-artister som på ett eller annat sätt kommit längre sedan jag skrev om dem. Med det sagt är jag inte förvånad över att Roya går från klarhet till klarhet. På Hive fortsätter hon kombinera sin mångfacetterade röst med mörk storstads-darkwave.

Årets äntligen bra igen: Muse – Simulation Theory
Det är tio år sedan mitt intresse för Muse började dala. Hoppet var nästan ute. Vad gör då Simulation Theory till en sådan fullträff? De har kul igen. Och glädjen smittar av sig. Äntligen är inspirationen tillbaka, äntligen börjar låtarna stå på egna ben igen.

Årets sekt: Church Of The Cosmic Skull – Science Fiction
Vad sägs om den kategorin? Det här sju britterna har virat in sin svängiga retrorock i någon sorts kult-skepnad med uniformer och ett budskap som bygger på verklighetens hallucinatoriska sida, kärlek och förlåtelse. Betydligt mer lättillgängligt än det låter. Missa inte videon till Cold Sweat!

Årets kriegsmusik: Anaal Nathrak – A New Kind Of Horror
2018 är det hundra år sedan första världskriget tog slut. Anaal Nathrak skildrar fasorna genom att plocka från hårdrockens mest extrema hörn. Grindcore och black metal möter militant industri, symfpamp och en Dave Hunt som i samma låt kan sjunga som King Diamond, en magsjuk T-rex och Satan själv.

Årets låt: Ghost – Dance Macabre
Första gången jag hörde promon satt jag med kassa hörlurar i en studentlägenhet i Ljubljana. Redan då visste jag att det här var en av de mest ultimata poplåtarna sedan millenieskiftet. Aldrig någonsin har budskapet ”carpe diem, memento mori” levererats lika träffsäkert. När Tobias Forges karriär pågått några decennier till kommer Björn och Benny slicka hans skor.

Årets remix: Carpenter Brut – Dance Macabre
Föga förvånande val: årets låt möter årets favoritgenre, synthwave. Det borde inte vara möjligt, men när den här ramlade ner från himlen kändes den minst lika bra som originalet. Ghosts version var trots allt en minimal smula sönderspelad vid det laget …

Årets cover: Ellen Sundberg – Genesarets Sjö
Faktiskt en av de svåraste kategorierna, snygg seger! Ellen ska ha dubbla applåder med tanke på att hon petar Markus Krunegårds snajdiga tolkning av samma låt, en låt som dessutom redan är perfekt från början.

Årets konsert: Ulver – Södra Teatern, Stockholm
Så gott som omöjligt varje år. Men en mördarbra show med världens bästa band, i Sverige för första gången sedan 2010 – inga större problem att peta resten.

Årets musikvideo: Hank von Hell – Bum To Bum
Sorry Gorillaz, men Steve-O är coolare än Jack Black.

Årets VM-låt: Dom Viktiga Skorna – Vi Vinner
Varning: jättefula texter som gör lyssnaren kanske ledsen. Att Markoolio inte redan använt raden ”Sverige är bäst på fotboll i världen” är ett mysterium. Shoutout till duons Music Görnings Podcaster som får vinna pris för årets bästa musikpod.

Årets återföreningskonsert: Rotten Sperm – Tallin Music Week
Kanske mest spännande för de redan initierade, men det var minst sagt fascinerande att beskåda för en utböling. Den estniska porngrind-duons framträdande innehöll bland annat Backstreet Boys-covers, stagedive på en badleksak (späckhuggare) och en gitarrist i uppblåsbar sumo-fatsuit.

Årets sämsta: all pikachu98765bacon_xxx-soundcloud-rap
”Vad är det för skit ungdomarna lyssnar på nu för tiden?”

Lyssna på en sammanfattning av årets bästa musik!


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA