x

KRÖNIKA: "Farväl till en tonårshjälte"

KRÖNIKA: "Farväl till en tonårshjälte"

(Detta är en krönika. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte GAFFA.)

Om en månad är det exakt ett år sedan finska love-metalbandet HIM:s sista spelning och visst finns tomheten där – efter detta ikoniska band som var med och formade min identitet och lärde mig allt om melankoli. Jag har alltid haft lätt för att “grotta ner mig” i saker och under mina känslosamma tonår var HIM inget undantag. Frontmannen Ville Valo blev en oerhörd inspiration som öppnade en ny värld för mig och på köpet utökade mitt engelska ordförråd. Genom honom upptäckte jag inte bara massor av musik utan även några av mina favoritförfattare, konstnärer, filmer och TV-serier (som Edgar Allan Poe, The Prerafaelites och Twin Peaks). Han inspirerade min klädstil och jag bar ett silverrakblad i en lädersnodd runt halsen med “Razorblade Kiss” ingraverat – en av låtarna från genomslagsalbumet Razorblade Romance från 2000. Dramatiska låtar om död och romantik var väl inte något som jag direkt kunde relatera till, då min vardag mest bestod av läxor och konståkning, men det var känslan jag ville åt och Ville Valos breda röstregister känns fortfarande svårslaget.

HIM visade sig vara en hel community. Detta stod inte minst klart på nyårsafton! I Finland arrangerade de då under många år festivalen Helldone, som lockade folk från alla delar av världen. Helsingfors blev snabbt min favoritstad och jag fick där också en väldigt god vän. Trots sin dysterhet gjorde musiken mig glad. “I get joy out of your misery” som Bam Margera en gång påpekade för Ville Valo. HIM fick mig alltså också att ge mig ut i världen då det inte spelade i Sverige tillräckligt ofta. Jag fick se dem totalt fem gånger, i Sverige, Finland, USA och Skottland. Jag fick smak på resande och har sedan dess fortsatt även utan HIM som destination.  

En vårdag 2009 var min lycka gjord – efter en hemsk dag i skolan med alla missförstådda emo-kids mardröm – orientering! På väg hem ringde min syster och sa att jag fått brev från Finland. Snabbare än under någon orientering rusade jag hem. Jag glömmer aldrig när jag öppnade kuvertet framför min förväntansfulla syster. I brevet, förseglat med (you guessed it!) gaffatejp, låg ett självporträtt tecknat av min gud Ville Valo, tillägnat lilla mig – “Kisses and Hugs to Sara”! Det visade sig att min underbara mamma lyckats komma i kontakt med sångaren och berättat om min kärlek till honom och hur jag hade haft det tufft det senaste, då jag behövt ligga på sjukhus. Jag la mig ner på golvet och bara grät. Idag händer det ytterst sällan att jag lyssnar på det finska rockbandet, men tanken på hur Ville Valo värmde mitt ångestfyllda tonårshjärta kan fortfarande fukta mina ögon.
 
Sara Karlsson läser Kulturvetarprogrammet vid Göteborgs Universitet och har nyligen har gjort klart sin praktik på GAFFA.
 
Har du en krönika eller ett debattinlägg du vill få ut? Kontakta oss på [email protected]

Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA