x

KRÖNIKA: “Ett psykedeliskt Galenskaparna för indievärlden”

KRÖNIKA: “Ett psykedeliskt Galenskaparna för indievärlden”

(Detta är en krönika. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte GAFFA.)

Bob jäkla Hund alltså.

Mitt engagemang sjunker ihop som en kollapsad lunga när GAFFA-redaktionens ”deep state” meddelar att vi ska ägna ett helt djefla tidningsnummer åt Bob Hund.

Ja, ja, ja, även jag har som så många andra haft roligt åt Thomas Öbergs live-shenanigans och nog har jag ändå haft viss behållning av en och annan låt. Allra mest de Bob Hund-låtar som är allra minst flänga.

Det fanns knappt något Bob Hund där jag växte upp. I det som nu i folkmun kallas ”orten”. Det var först när jag började på universitetet som denna samling putslustiga musiker oombedda trängde sig in i min begreppsvärld. Det var alltid någon vän person uppväxt i villa på det som i urban folkmun kallas ”landet ”, som drog på dessa befängda melodier. Ett psykedeliskt Galenskaparna & Aftershave för indievärlden – för de yngre läsare som inte minns det västsvenska humorkollektivet kan jag rekommendera en googling, så kan också ni få en känsla av hur det var att växa upp i den kulturella vinter-öken som Sverige en gång i tiden var.

Bob Hund hette också just ”Bob Hund”. Precis som hos gruppens inspirationsband, sådana som Captain Beefheart och Philemon Arthur And The Dung, så skulle skojsigheten gå igen även i bandnamnet. Det är ingen slump att några av musikhistoriens bästa akter heter elementära saker som The Smiths eller Kate Bush. Och inte Kapten Biffhjärta. Ni kan nästan ha följande regel som huvudsaklig kurs på musikhavet: ju mer komplicerat och lustigt bandnamn desto sämre band.

Så står vi alltså här, 2018. Och ett band vars studentikosa performances var som mest relevanta på 90-talet ska ägnas ett helt nummer. Ett band som är något slags efterföljare till Povel Ramel och Hasse och Tage anses så högaktuella att de förtjänar en hel blaska samtidigt som tidningsdöden drar över landet. De har en låt som heter Rockabilligt, så crazy. Har de tilldelats Karamelodiktstipendiet någon gång? Annars borde de få det.

Nästa nummer kommer bara handla om Humle och Dumle och Kapten Bäckdahls skafferi (googla vid behov). Vi kanske kan ta in Kalle Lind som konsult. Eller så har vi ett tema om sådana där cyklar med jättestort framhjul och jättelitet bakhjul. Då har det ju nästan nyss varit jul, så vi kan kalla upplagan ”Hög(h)-jul-ingen”.

För övrigt anser jag att riktiga människor växer upp i lägenhet. Det är danande för karaktären. Gräs under fötterna så fort man kliver ut på baksidan, att ständigt av någon annan bli serverad lagad mat och för mycket mjölk. Allt sådant där gör att man en dag börjar lyssna på Bob Hund. Sedan flyttar man till storstan och känner sig världsvan där man glider runt med sitt flin. Som att man hajar något andra inte förstått. Som att man kämpat för att ta sig dit. Folkpartist blir man säkert också.

Nä, jag skoja bara. De heter ju inte Folkpartiet längre. Och jag är mest bara upprörd för att jag knappt kan tänka mig något tråkigare tema än Bob Hund. Jag är knappast bättre själv. Jag skulle gå upp i brygga av tema Bruce Springsteen eller Wu-Tang Clan.

En sak är dock inte på skoj: Riktiga människor växer upp i lägenhet. Punkt.

Har du en krönika eller ett debattinlägg du vill få ut? Kontakta oss på [email protected]


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA