x

FESTIVAL-REPORTAGE: Det blåser spännande vindar från öst

FESTIVAL-REPORTAGE: Det blåser spännande vindar från öst

Det handlar om mer än musik, det handlar om idéer, om att dela med sig och om att hitta ett sätt framåt. Tallinn Music Week är något så unikt som en musikfestival som inte är ute efter att boka de senaste hetaste banden för att tjäna maximalt med pengar, Tallinn Music Week verkar finnas för att hjälpa de mindre banden. Det funkar och det är oerhört befriande. 

Festivalen har funnits i tio år och förhoppningsvis kommer den att finnas i minst tio till. Det är mindre band på mindre scener som kommer från hela världen men kanske främst från Baltikum. Med tanke på hur lite vi hör och ser av band därifrån så är det en ögon-öppnare, här ser jag väldigt mycket bra och spännande musik. 

Men Tallinn Music Week försöker också göra musikbranschen till ett bättre och öppnare ställe. På dagarna fyller de programmet med panelsamtal, workshops, debatter och intervjuer i den gamla nedlagda strumpfabriken som numera är en väldigt fin konstskola. I år har de koncentrerat sig på Brexit, sammanhållning och kvinnor. Det är stora och svåra ämnen och även om de inte alltid når ända fram så försöker de i alla fall. Och i en allt mörkare och cynisk värld så räcker det långt.

Jag lyssnar bland annat på en väldigt intressant intervju med Malcolm Garrett som under 70-80-talet designade några av världens bästa plattor från sin bas i Manchester. Han pratar om Buzzcocks, Magazine, Simple Minds och Duran Duran bland många andra. Och från just Magazine kom också Barry Adamson som pratar om filmmusik och sin tid i The Birthday Party och Nick Cave and the Bad Seeds.

I de gamla industrilokalerna borta i Telliskivi-området hålls i stort sett alla konserter i allt från barer som tar 50 personer till större fabrikslokaler som tar ett par hundra, och musiken är allt från folk, till elektronika, till dödsmetal och ren noise, det är vackert, kort och underbart.

Av alla konserter jag såg under helgen så är det några som gjorde ett större intryck.

Moja från Japan är en duo med trummor och bas som spelar stenhård postrock och hardcore som kan få även den mest cyniska musikkritikern att ge totalt ge upp och bara njuta. Bandet spelar fruktansvärt högt och trummisen är bland det bästa jag har sett. Basen är överstyrd och agerar både gitarr och bas. Setet ligger runt halvtimmen och det är allt som behövs för att totalt kapitulera till den här charmiga och livsfarliga cocktailen av punk, skrik och finess.

Little Fury från Danmark befinner sig någonstans mittemellan Dinosaur Jr, Sonic Youth och Joy Division. Det är högt, självsäkert och vackert på ett sätt som bara en vägg av distade instrument kan vara. Jag ser dem två gånger under festivalen men den som gör mest intryck är också den som är mest absurb. Tallin Music Week har några gratis-scener runt om i staden där de presenterar band för de som inte köpt biljett. Klockan tre på lördageftermiddagen spelar Little Fury i Tallinns största och nyaste galleria, på en scen under rulltrappan mittemellan H&M och Body Shop. Bandet spelar precis lika högt som vanligt och med samma intensitet medan chockade lördagsshoppare, pensionärer och studenter går förbi, stannar till eller springer vidare. Det är lika galet som det är vackert och Little Fury skapar en underbar kakafoni som jag sent kommer att glömma. 

Zahir bildades i Tallinn 1993 och spelade en garagerock som lånade från The Cramps och var både smutsig och skev och intensiv. Det tog bandet dock 25 år att spela in sin andra platta What Noise? Med underbara titlar som Burgers For Hostages och Nice Parking, Asshole.

Men live är det något helt annat. Bandet landar någonstans mellan Swans och Killing Joke och kör över publiken som tanks. Det är en av de intensivaste shower jag ser under helgen och det är fruktansvärt bra. 

Men min personliga höjdpunkt kommer med Ceremony från Virginia i USA. En shoegaze-duo som hittills släppt ett antal underbara plattor med stenhårda trummor, vågor av distade gitarrer och svävande sång. Bandet spelar två set på lördagskvällen, den första på en smockfull bar där bandet släcker alla lampor och spelar i ett dunkel och den andra en timme senare i den stora hallen till Tallinns Konstskola. Det är en halvtimme av underbart distad pop som är omöjlig att värja sig mot, svetten sprutar på scenen och publiken trycker sig närmare och närmare. Det är svårt att förstå hur Ceremony inte är större men i ett musiklandskap med bara fler och fler plattor och band börjar det bli riktigt svårt att göra sin röst hörd. Därför att det så skönt att Tallinn Music Week finns som lyfter fram de mindre svårare banden och ger dem en scen. 

gallery_large


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA