x

"Jag var en tandkrämstub och hon kramade ut de allra sista dropparna"

"Jag var en tandkrämstub och hon kramade ut de allra sista dropparna"

Den 24 maj släppte Dennis Kalla sin allra första EP, 4 AM. I GAFFAs artikelserie Resan berättar han om hur debutsläppet formats av allt från tonårstiden i Kiruna till insikten om att alla inte måste vara bra på att skriva metaforer. 
 
På parkeringen utanför K-rauta
Den välbekanta panikångesten hade slagit till. ”Nu är allt över” tänkte jag när jag satt där utanför K-rauta och försökte andas. Det var inte livet jag tänkte var över, det var min i stort sett obefintliga musikkarriär jag tänkte på, förstås. Jag hade just avslutat första inspelningsdagen på vad som förhoppningsvis skulle bli mitt debutalbum. Det var fruktansvärt. Jag presterade inte alls och inget kändes bra. Det kändes faktiskt så dåligt att jag inte vågade köra de där 27 milen hem från studion, jag kanske skulle få för mig något liksom. Istället satt jag där i bilen, i typ 30 grader och sol, i flera timmar. Paniken förvandlades till utmattning och jag somnade till en stund. När jag vaknade hade jag istället panik över värmen, tänkte att det är så här hundar måste ha det när de blir lämnade i bilar, de stackarna. Jag gick ut på parkeringen och njöt av luften här i norr, den som kyler trots att det är solsemestertemperatur. Då började jag förstås tänka på klimatet och fick dåligt samvete över att jag måste köra bil till och från studion. Sen började jag tänka på dagen som gått igen. Men efter att ha tänkt på döda hundar och klimatkatastrofer så kändes det lite bättre. 
Det var helt enkelt inte där det tog slut, det känns snarare som att det var där det började, för här sitter jag ju nu och skriver om hur jävla bra min nya EP är.
 
Vågar jag verkligen skriva så här?
Alla kan komma på metaforer och slänga sig med dem hit och dit, men inte alla kan göra det bra. Alla kan inte vara Joni Mitchell liksom. Jag insåg för ett tag sen att min grej är att balansera på gränsen till för enkelt, att skriva så orimligt rakt att det blir rimligt. Någon metafor eller liknelse här och där slinker ju in, men de förstärker mest de raka grejerna. När jag skrev titelspåret 4 AM kom jag till ett vägskäl där jag tänkte "vågar jag verkligen skriva så här?". Det fanns något kittlande och nästan kusligt över att skriva en hel låt om hur man helt enkelt skickat ett sms till sitt ex, och sen ångrar sig. Det behöver inte vara svårare än så ibland, men det var svårt att göra det. Den där kittlande känslan fanns med som ledstjärna genom hela processen med EP:n och jag vågade faktiskt fortsätta skriva sådär.

Ensamheten
När jag var yngre klättrade jag nästan på väggarna när jag var ensam, jag stod inte ut med mig själv och mina tankar. Jag hade som tur var ofta några kompisar att ringa, vi brukade spendera kvällarna med att åka bil och smygröka på olika platser runt om i Kiruna, oftast parkeringsplatser eller liknande. Det låter ju riktigt småstadstragiskt, vilket det kanske är, men det kändes inte särskilt tragiskt. Tvärtom kändes det befriande att bli upphämtad och uppmuntrad och kanske framförallt uppskattad under en tid då jag kände mig så fruktansvärt ensam och vilsen. Att skriva en låt om vänskap är ju ett självmordsuppdrag men jag gjorde det ändå, Take Me som finns med på EP:n. På något sätt är det den låten som knyter ihop EP:n. De andra tre handlar om tre olika sorters misslyckade kärleksrelationer men Take Me är den där pusselbiten som får det att limma, den låten som handlar om tiden mellan de trassliga relationerna. När den blev klar hittade de andra låtarna sin plats.

Tandkrämstuben
"Han är min nya idol" sa producenten när Jimmie Nilsson hade varit i studion och spelat in elgitarrerna på 4 AM. Det var verkligen magi. Lyssna bara. Själv blev jag tårögd när jag hörde Michaela Holmbergs körtagningar på samma låt, det kändes som att jag var en tandkrämstub och hon kramade ut de allra sista dropparna. Det gjorde så ont. Efter att de varit inne och gjort sin grej så visste jag att det här höll på att bli riktigt bra.

De sista procenten
Jag har i snart fem år gjort en massa live-spelningar runtom i olika länder, spelat in lite låtar och släppt lite sådär halvseriöst men aldrig tidigare gjort det här riktigt, riktigt ordentligt. Men nu gör jag äntligen det och det känns galet bra. Jag har jobbat med bland andra Niklas Berglöf och Emil Kreivi som producenter, de har verkligen pushat mig till att prestera de där allra sista procenten som kräver något alldeles särskilt av en. Inget med den här EP:n har gjorts halvhjärtat, det ska ni veta. Jag hoppas och tror att de som lyssnar kommer kunna höra det.
 

Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA