Kan Veronica Maggio välja bort mörkret?

Kan Veronica Maggio välja bort mörkret?

Veronica Maggio hinner aldrig bli inaktuell mellan varven. I juni släppte hon första halvan av sitt nya album Fiender Är Tråkigt, och i höst kommer fortsättningen. GAFFA fick en pratstund med den ikoniska artisten och passade på att fråga om allt från gästspelsinflationen på den svenska musikscenen till förmågan att rikta blickarna mot ljuset.

Det är sommaren 2014 och Göteborgshimlen utför sin paradgren. Den öppnar sig på vid gavel, öser ner hela sitt innanmäte över Slottsskogen och omvandlar alla gräsmattor till lervälling. Festivalbesökarna kapslar in sig i klistriga regnponchos, arrangörerna rynkar sina pannor och bakom scenen står Veronica Maggio, iklädd sina tunnaste, kallaste scenkläder någonsin. Hon fryser så hon skakar. Är det något som kan förta känslan inför en konsert är det vädret. Vädret, eller teknikstrul. Regnångesten ligger som ett täcke över området. Det är bara tio minuter kvar tills hon ska gå på. Tänderna skallrar. Så plötsligt är det någonting som händer uppe i himlen.

– Det var som att någon sprängt en sån där kinesisk molnsprängarbomb, du vet. Det sprack upp och blev sommar.

Veronica Maggio har länge gjort sig känd för att vara en fantastisk liveartist, och spelningen på Way Out West 2014 var inget undantag. Precis som alltid öppnade hon upp ett litet rum i sig själv och lät publiken se sig omkring bland några av hennes mest storslagna känslouttryck.

Är det inte utmattande att visa en sådan sårbarhet inför så många människor?

– Jo, det är verkligen rätt ord. Det är ju också givande såklart, men det kan verkligen vara utmattande. Jag trivs inte alls med att bara gå upp och ”riva av ett gig”, jag vill vara närvarande och gå in i känslan i varje låt. Jag vill känna någonting själv och inte bara ge sken av det, det måste vara på riktigt. Och då är det lätt att man efteråt känner sig lite dränerad, men det är ändå så mycket skönare än att bara gå upp och fejka, på något sätt.

För Veronica är det inte närmelsevis lika jobbigt att visa upp en total urladdning på scen som att inte riktigt lyckas komma in i den där äkta känslan.

– Det kan ju vara att ljudet är konstigt eller att man haft en dålig dag och står där och, inom citationstecken, ”levererar”. Alltså att man bara är på jobbet. Det tycker jag är en hemsk känsla.

En killtyp man helst vill undvika

2019 ser ut att bli Veronicas år. Redan innan sommaren kom ett gäng nya låtar, och nu i september släpper hon några till. Den här gången har hon haft ett nära samarbete med Kent-sångaren Jocke Berg, och någonstans under processen bestämde hon sig för att dela upp albumet i två delar – en för våren och en för hösten.

– Jag har ju alltid släppt fullängdsalbum direkt, men nu känns det som att musikklimatet är lite annorlunda, alltså att folk lyssnar på ett annat sätt. Jag vet inte om man har fått sämre koncentrationsförmåga eller något, men det är lite svårare att släppa ett helt album och få folk att lyssna. Då känns det kul att ge låtarna mer utrymme och en chans att bli hörda på något sätt, att släppa under en längre period.

Första singeln Kurt Cobain kom redan i mars och slog ner i musik-Sverige med dunder och brak. På sitt Instagramkonto beskrev hon att låten bestod av ”lika delar kärlekssynt, ett bråk i Stockholmsnatten och att välja bort mörker”.

På vilket sätt är Kurt Cobain en symbol för allt det där? Liksom, varför just han?

– Först var det väldigt oavsiktligt. Jocke satt och spelade den där ackordvändan och så dök de tre första meningarna i låten upp av sig själva på en sekund, utan att jag riktigt hann tänka. Så det var inte så genomtänkt, men jag tror att jag ville sjunga om en killtyp som man kanske helst vill undvika. Och då fick stackars Kurt Cobain bli en symbol för det.

Hon beskriver en viss sorts män, de där lite svåra som oftast visar sig vara ett mindre bra val när det väl kommer till kritan. De där som kan kännas lockande men som sällan leder till någonting bra, och som i slutändan bara förstör för en.

– Nu kände ju inte jag Kurt Cobain så jag ska väl inte tala illa om honom. Men han verkade inte helt stabil i alla fall.

Och det där med att välja bort mörker. Går det?

– Till viss del. Vissa uppenbara saker kan man ju passa sig för. Jag vet inte, jag tror jag har en sån personlighet som i vissa fall dras till sånt som kan kännas kul och spännande för stunden men som slutar med en massa tråkigt. Sen har jag såklart kommit över det lite grann, med ålder och erfarenhet. Men jag kan ju fortfarande skriva om det. Jag har en dragning till starka känslor.

Sammanträffande blev samarbete

Att albumet blev ett samarbete med Jocke Berg var egentligen en enda stor slump. I samband med att Tomas Alfredsons kortfilm Bergman’s Reliquary skulle släppas i början av 2018 ombads ett antal artister skriva musik som tolkade någon aspekt av stjärnregissören Ingmar Bergmans liv. Maggio och Berg parades ihop och skrev tillsammans låten 20 Questions, och duon visade sig bli en musikalisk fullträff.

– Från början kändes det lite för bra för att vara sant, det var på något sätt för uppenbart att det skulle funka – och så gjorde det ändå det. Vi hade så himla roligt och det känns som att vi är lite lika, ändå. Vi passade bra ihop i studion och det blev att vi skrev en till låt, och sen bara fortsatte det. Så det hände lite av sig själv.

Den nya musiken kom till i en liten studio på Dalagatan i Stockholm, och arbetet skilde sig på många sätt från processen inför det förra albumet Den Första Är Alltid Gratis, som kom 2017. Då hyrde hon en stor, dyr studio och satsade stenhårt på att hela bandet skulle spelas in samtidigt för att fånga den äkta livekänslan.

– Ja alltså, vare sig jag vill eller inte så gör jag nästan alltid tvärtemot det jag gjorde förra gången. Att spela alla samtidigt låter ju så enkelt, som att man bara kan trycka på record och sen är det färdigt. Men det var ett sånt himla pill att sitta och redigera tagningar och sen göra ett album av det. Då kände jag att jag ville ha ett annat arbetssätt den här gången.

Det var också under arbetet med den förra skivan som hon för första gången blev osäker på vad hon egentligen höll på med. Den dyra studion tickade pengar och omständigheterna gjorde att hon kände sig pressad att verkligen leverera.

– Det kändes som att det inte kunde gå bra en gång till. Jag hade liksom den konstiga känslan. Och ibland skapar man också ett sånt upplägg för sig själv – man hyr en dyr studio, bokar in alldeles för många stormöten med skivbolaget där man ska visa vad man har hittills, man blandar in för många åsikter, man börjar vrida och vända på saker eller kanske lägger pengar på fel ställen. Det var nog första gången jag kände att jag inte riktigt visste hur jag skulle styra skeppet, på något sätt.

Massa små världar

Men osäkerheten berodde inte bara på de praktiska omständigheterna. När hon jämför förra skivan med årets släpp ser hon flera stora skillnader i sin egen livssituation – vilket också avspeglar sig i låtarna. Om förra albumet var gitarrdrivet och mörkt ser hon den nya, syntdrivna musiken som betydligt ljusare.

– Jag tror att jag har mått så himla mycket bättre när jag skrivit den här skivan än förra. Det är väl liksom livet som styr lite, alltså vilken plats man är på. Jag tycker ofta det är svårt att välja vad man ska skriva om, det som dyker upp dyker upp.

Det är först i efterarbetet, när låtarna redan är skrivna, som hon brukar ge sig på att balansera albumen. Visserligen kan hon uppskatta även tematiska skivor, men i regel försöker hon se till att få med en blandning av olika känslor och uttryck.

– Ofta strävar jag efter att det ska finnas en massa små världar på skivan, både i proddlandskapet och när det gäller stämningen i texterna. Jag vill inte ha tio likadana spår.

Något som däremot är återkommande i de flesta låtarna är grundtematiken. Livet. Kärleken. Vardagsrealismen. Närmast hjärtat ligger ämnen som går att vrida på i all oändlighet, sådant som hon upplever själv i sitt eget liv.

– Sen är det vinkeln som skiljer sig från fall till fall. Det handlar om att hitta ett nytt sätt att se på det, eller bara något ord som man känner säger mer än vad man har sagt förut. Det är sällan jag bara byter spår helt, så funkar det inte med mig.

Vilar sig från Stockholm

Den som hängt med i Veronicas karriär sedan starten vet att en speciell stad ofta utgör scenerierna i hennes låtar. Stockholm. Hon föddes inte där, hon växte inte upp där, men det är där hon bor nu. Från en vanlig Skanstullskväll, över plattorna på Sergels Torg och raka vägen in på Trädgården en fredag har hon skildrat huvudstadens sprakande minidramer i alla dess skrudar. Senast sällskapade hon Hov1 på singeln Hornstullsstrand och täckte således in en helt ny del av Södermalms alla vinklar och vrår. När hon släppte sitt fjärde album Handen I Fickan Fast Jag Bryr Mig år 2013 började hon känna sig trött på Stockholmsreferenserna, och retade sig nästan lite på att den första singeln, Sergels Torg, hade en titel som så tydligt anspelade på hennes hemstad.  

– Nu på min egen skiva har jag valt att vila mig från det, både på den här och den förra. Så med Hov1 fick det bli en liten nostalgitripp. Men jag vet inte om jag har använt så sjukt många Stockholmsreferenser egentligen, det var på Satan I Gatan och Handen I Fickan där det dök upp platser. Sen kände jag mig trött på det.

Hon dröjer på orden ett ögonblick innan hon fortsätter:

– Jag kan fortfarande tycka att det är lite trist, det är som att man inte besvärar sig med att måla upp en kuliss utan istället tar en genväg och berättar att det var här vi var, nu vet ni hur det ser ut. Jag kan ibland tycka att det är en lite lat utväg, och att det är tråkigt när folk gör en hel skiva där det bara är tusen olika platsnamn. Jag gillar inte genvägar så mycket.

”Det har gått inflation i gästspelen”

Något som på sistone diskuterats flitigt när det gäller just Stockholm är alla de nedläggningshot som hänger över flera av stadens mest välbesökta klubbar. Under våren uttryckte både Kägelbanan, Debaser Strand, Melodybox, Kraken och Kafé 44 oro över sin situation, och för några av dem är framtiden ännu oviss.

– Ja, det där har vi pratat om i flera år, känner jag. Många bussresor med bandet har gått åt till att deppa över hur otroligt få spelställen det finns i stadskärnorna.

Själv har hon under sin karriär fyllt allt från stora ishallar till Stockholms Stadion, men hon känner ändå att det är något speciellt med att spela på klubb. Värmen. Pulsen. Trängseln. Något som inte går att jämföra med en slutsåld idrottsarena.

– Det är stor skillnad. Klubb är på ett sätt oslagbart, man kommer så nära alla och det är så lätt att fylla hela stället med energi. Alla som är där känner sig inkluderade, och ofta är det bättre ljud än i en ishall. Alltså, att det här maniska arenabygget i varenda svensk stad har blivit så himla poppis … Jag vet inte riktigt, jag ansluter mig väl bara till den missnöjda kören.

Även om hon är skeptisk till kala idrottsanläggningar älskar hon att spela inför en stor publik. Just nu är hon ute på sin första ordentliga turné på två år, och den involverar allt från mindre Skärgårdsfestivaler till en Way Out West-comeback i augusti. Allt kickstartade dock redan i juni, när hon fick äran att genomföra ett mycket speciellt projekt på Gröna Lunds Stora Scen. Som första artist i modern tid spelade hon tre kvällar i rad – tre kvällar som bjöd på helt olika musikaliska upplevelser. Något hon gjorde, som kan tyckas uppfriskande 2019, var att genomföra alla konserterna helt utan gästspel från andra artister.

– Ja, jag valde faktiskt att … det känns som att det gått lite inflation i gästspelen. När jag spelade fem kvällar på Mosebacke bjöd jag in nästan varenda svensk artist jag jobbat med eller blivit inspirerad av, så det var värsta gästkavalkaden. Och det var samma sak när jag spelade på Cirkus. Det känns som att alla har gästat varandra nu.

Cirkeln kanske är sluten?

– Ja exakt, det är som att man går på ett enda stort artistkalas när man går på konsert. Så jag kände att nej, nu fokuserar vi på den nya musiken. Vi tar dit stråkar, en ambitiös dekor, bra ljus … Det fick bli extra allt på andra fronter istället.

Ofrivillig måttstock för kvinnliga musiker

Trots att hon varit Veronica Maggio med hela svenska folket i drygt 13 år finns det ingenting i henne som vill lägga musiken på hyllan. De senaste åren har hon blivit nästintill en ikon för den svenskspråkiga popmusiken, och det är inte ovanligt att nykläckta artister inom samma genre jämförs med hennes stordåd.

– Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det, men det är väl så att om någon skriver på svenska så jämförs väl alla lite med varandra. Sen tycker jag folk tenderar jämföra kvinnliga musiker på en helt annan nivå än vad de gör med manliga. Det är som att det bara får finnas en av oss – en är originalet och alla andra är kopior. Samtidigt kan det få finnas 15 rockband och alla är tydligen helt unika. Det tycker jag är lite orättvist.

Vad är det som får dig att vilja fortsätta år efter år, trots att du redan nått så stora framgångar?

– Drivet finns i att det är så fruktansvärt kul att skriva musik. Att skriva texter, spela in och spela allt live. Jag vet ingenting annat som man kan förlora sig i på det där sättet. Det handlar väldigt lite om hur bra det har gått eller vad man har uppnått. Det är inte riktigt en sport, att om man en gång vunnit guldmedalj så vill man aldrig mer springa det loppet. Så är det inte. Inte för mig i alla fall.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA