x

Står på tår

Står på tår

Det går att beskriva Hot Chips musik på väldigt många olika sätt. Enligt Wikipedia producerar bandet ”music in the synthpop and alternative dance genres, drawing influences from house and disco.” Ja, kanske det? Eller så är Hot Chip helt enkelt det perfekta popbandet för vår tid.

– Jag var så frustrerad i början över hur var och varannan kritiker fokuserade på fel saker. Efter första skivan kändes det som att varenda artikel om oss handlade om hur nördiga vi var, och vilka kläder vi hade på oss. Vad har mina glasögon med saken att göra?

Sångaren Alexis Taylor sitter bredvid bandkollegan Al Doyle. Vi möts på Taverna Brillo på Östermalm i Stockholm, ett par veckor innan bandets sjunde fullängdare A Bath Full Of Ecstasy ska släppas.

– Till viss del skapade det där en press hos mig och oss alla tidigt. Särskilt när vi spelade in vår andra skiva The Warning. Men det var inte så att vi var nervösa för att få negativa recensioner eller något sådant. Det var snarare den där nördstämpeln som hängde över oss. Vi kände oss helt enkelt missnöjda med att vår stil hade fått så mycket utrymme i pressen och ville med den andra skivan komma bort från det. Det kändes som att vi inte blev tagna på allvar när man skrev om våra klädval i recensionerna.

15 år senare och Hot Chip behöver knappast bekymra sig över om de blir tagna på allvar eller inte längre. Ofta kritikernas guldgossar och vid det här laget med en status som är så fastcementerad att det är svårt att se vad Hot Chip har kvar att bevisa?

– Det fanns en press inte bara kring nördstämpeln, utan också i att plötsligt befinna sig i en riktig studio, när vi spelade in vårt andra album. Retrospektivt gav de oss väldigt fria händer och la sig inte i produktionen. Men det fanns ändå en viss spänning och nervositet kring skivbolagsmoguler som skulle gorma efter hits. Som tur var så blev det inte så, och The Warning är fortfarande en jävligt bra platta – tycker jag själv, säger Al.

Alexis: – Jag slås över hur självsäkra vi var redan då. Jag är inte alls självsäker i mitt liv i övrigt, men uppenbarligen i skapandet. Vi befann oss plötsligt på ett stort bolag med ekonomiska resurser, och branschfolk med betydligt mer erfarenhet av att skapa skivor än vad vi hade. Men vi valde ändå att stänga dörren om oss och spela in på ungefär samma sätt som vi gjort tidigare. Det visar om inte annat att vi trodde på den metod vi använde.

Kan ni beskriva den metoden?

Alexis: – Mycket spontana inspelningar i sovrum, mycket experimenterande med olika lager av ljud. Vi var bra på att använda oss av de medel vi hade.

Al: – Hot Chips evolution har hela tiden känts väldigt naturlig och det faktum att vi lärde oss producera medan vi gjorde det, tror jag har bidragit till ett lyckat resultat. Vi har varit tvungna att förlita oss på oss själva, eller vi har medvetet gjort oss tvungna till det. Det har i förlängningen lett fram till att vi alltid stått på tårna i studion, om du förstår hur jag menar?

Det borde väl också finnas stora fördelar med att ni har lärt er att producera er själva under så pass många år innan ni anlitat utomstående producenter? I och med det kan det väl bli ett gemensamt utbyte av idéer, snarare än att någon klampar in och tar över.

Al: – Exakt! Vi vill i alla fall gärna se det som att vi går sida vid sida, snarare än att någon tagit över rodret. Men jag personligen har lärt mig skitmycket av att samarbeta med nya personer.

Efter sex framgångsrika album och över 20 år som band valde alltså Hot Chip att anlita två utomstående producenter. Att plötsligt öppna den där dörren till rummet där magin sker och låta någon annan vara med och peta. Men hur skilde sig upplevelsen från tidigare inspelningar.

Alexis: – Från början var det en liknande process som tidigare, när vi började jobba med de nya låtarna. Men sen har vi återbesökt låtarna i olika studior och med olika personer. Ibland har vi varit i en studio med Philippe och sedan har vi jobbat med en del andra låtar tillsammans med Rodaidh Mcdonald. Bara genom att byta miljöer och att för första gången jobba med utomstående producenter har förändrat låtarna. Det är fler perspektiv helt enkelt.

Därav alla lager av ljud och oväntade vändningar i låtarna? Det känns som att det är mer av allt på den här skivan.

Al: – Ja, och det var betydligt flera lager i studion. Vi har lagt till och skalat av i flera omgångar.

Alexis: – Det är en balans mellan att överarbeta och inte, särskilt när så många personer är inblandade. Men det känns som att slutresultatet blev allt vi kunnat hoppas på.

Men hur kommer det sig att ni bestämde er för att jobba med utomstående producenter?

Alexis: – Vi hade ett samtal innan vi började spela in om hur vi skulle ta bandet vidare. Det kändes som att detta kunde vara ett sätt att göra det, att få fler perspektiv på vårt skapande.

Al: – Men också att det kändes roligt. Det fanns liksom ett gemensamt sug i bandet efter att låta någon utomstående lägga sig i. Något som för bara några år sedan hade varit otänkbart.

Alexis: – Vi snackade om en del andra producenter också, Questlove och Brian Eno nämndes i ett tidigt skede. Men efter att vi träffat Phillipe och Mcdonald kändes det självklart att det skulle bli ett samarbete.

Har ni alltid den typen av bandmöten innan ni börjar spela in? Alltså är det en pågående diskussion kring hur ni på bästa sätt ska ta Hot Chip vidare?

Alexis: – Jo, men det har vi faktiskt. Vi brukar ses tillsammans med vårt management. Det är kanske inte så att vi gör en strikt plan och håller oss till den, men vi bollar idéer och känner varandra på pulsen litegrann.

Går ni tillbaka till era gamla låtar och studerar ert eget förflutna då?

Al: – För att se till så att vi inte upprepar oss menar du?

Precis!

Al: – Nej det har vi nog aldrig gjort. Det känns som att det vore väldigt distraherande och kanske rentav förlamande för den kreativa processen. Då riskerar du nog att bli för försiktig och strategisk. Det dödar själen i själva skapandet. Däremot är vi ju medvetna om vårt förflutna och har så klart en önskan om att inte upprepa oss. Att ta in utomstående producenter var ett steg i det ledet.

Tar ni lång tid på er i studion? Era skivor har alltid känts väldigt genomarbetade.

Al: – Alltså själva låtsnickrandet har alltid gått väldigt fort. Men sen kan själva finslipandet av allt ta desto längre tid. Vi fastnar ofta orimligt lång tid vid en del detaljer.

Blir ni rastlösa i studion?

Alexis: – Alla gillar att vara i studion, verkligen. Men jag kan bli lite rastlös ibland. Det är väl de där detaljerna som Al nämnde [skrattar]. Ofta behövs det och jag kan vara tacksam i efterhand att de andra i bandet hade tålamodet att stanna upp. Jag personligen kan bli väldigt otålig och vill gärna gå vidare. Jag blir nervös av att hålla på med samma grej i flera dagar. Det är inte min huvudsakliga talang, att ta mig tid med en och samma låt i sex veckor.

– Fast på den här skivan slapp jag det och det var faktiskt jävligt skönt. För när vi fastnade kunde Phillipe säga till oss att vi kunde gå och dricka ett glas vin eller göra vad vi kände för. Det fanns ingen anledning för oss att sitta där och titta honom över axeln i åtta timmar. Jag mådde bra av att slippa det.

Jag läste i en intervju från 2015 som var gjord av BBC. Där citerades du Alexis med att beskriva en känsla av att ni i Hot Chip behövde varandra. Även om ni hade andra sidoprojekt så fanns det en dragning och ett behov av att fortsätta skapa musik ihop. Känner du så fortfarande?

Alexis: – Ja, det gör jag. Personligen känner jag verkligen det, och jag hoppas att alla andra gör det. Det finns något speciellt i Hot Chip och det händer något som inte kan ske i en annan kontext. Även om jag är stolt över mina soloskivor och tar det väldigt seriöst så är det något annat än det vi gör.

– Det enda jag är tveksam till är turnerandet. Det känns tveksamt om vi kan fortsätta som vi gör nu i evighet. Vi blir äldre och mer utmattande av den processen. Sen har vi ju helt andra liv nu med familjer och ansvar. Jag ser det inte nödvändigtvis som att det måste upphöra helt, men att det kommer att behöva förändras.

När ni beskriver processen känns det ändå som att ni är ett demokratiskt band. Hur fungerar det i praktiken? Det kan väl omöjligt vara så att alla fem alltid är överens om i vilken riktning ni ska ta musiken?

Al: – Det går så klart fram och tillbaka och det blir spänningar ibland. Under inspelningen av den här skivan handlade det väl om anlitandet av producenter. Vi enades om det men det kunde ändå dyka upp diskussioner där vissa medlemmar blev osäkra och kände att vi kanske borde återgå till att göra allt själva igen. Men det har aldrig blivit några våldsamma gräl eller Phil Spector-scener [skrattar].

Den förra skivan paketerades på ett originellt sätt. Där deluxe-utgåvan av er LP hade unikt designade omslag. Det var totalt 501 olika färger och sedan olika designvarianter som den skivan levererades i. Kommer ni att göra något liknande igen?

Alexis: – Ja, det kommer vi. Vi har till och med pratat om att ta det till en ny nivå genom att göra det för hand. Alltså inte digitala printar som skiljer sig i färg och mönster, utan unika handgjorda omslag till varje album.  

Al: – Den nya skivan kommer att släppas i flera olika versioner och är designad av konstnären Jeremy Deller. Det har väl mer och mer blivit ett stående inslag att vi vill överträffa oss själva med våra vinylutgåvor.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA