x

KRÖNIKA: Daniel Johnston – de naiva frågornas mästare

KRÖNIKA: Daniel Johnston – de naiva frågornas mästare

Daniel Johnston har somnat in, 58 år gammal. GAFFAs chefredaktör skriver om ett lo-fi-geni.

Även om Daniel Johnston förmodligen hade ett rent helvete titt som tätt finns det väldigt mycket jag kan relatera till. Det handlar mycket om att vara i närheten av någon som kämpar med sina "inre demoner". Någon som försöker fungera i ett samhälle där man inte ska sticka ut. Där man ska anpassa sig och där man inte ska tro för mycket om sig själv.

Daniel Johnstons nära vän och kollega, Brian Beattie, säger det så bra i en nyligen lagd kommentar via Austin Chronicle:

“He’s legendary, but he was first a legend in his own mind". 

För i Daniel Johnstons värld var han redan en ikon innan ens första kassetten kom ut. När han harvade på McDonald's var han redan en stjärna – i sin hjärna.

Och han sjöng om obesvarad kärlek och om gud och om sin starka tro. Jag älskar alla dessa naiva stycken. Eller bara detaljen när han i Syrup Of Tears upprepar frasen "I love you more than myself". Kan vi kalla det en kärleksförklaring? Ja, det är förmodligen en av de mest äkta kärleksförklaringarna out there, för det handlar om när människan – som så många gånger måste kämpa mot sin egoism – tar steget ut från sig själv och älskar någon annan mer. Jag tror nånstans att vi alla kan relatera.

Det finns också en stark sorg i allt. När han i You Hurt Me undrar "what has sex got to do with love? Maybe you can calmly explain". Här hamnar Daniel Johnston återigen vid sidan. En iakttagare som har svårt att förstå alla regler som människan sätter upp. Det är naivt men också viktiga frågeställningar som kommer ur Daniel Johnston. Och mitt i allt: övertron till något större: Gud som räddar dig i slutändan.

Min pappa var bipolär och när jag ser dokumentären The Devil And Daniel Johnston ser jag ibland likheterna. En känsla av övermod, kreativiteten som måste ut, medicinernas biverkningar, helt igenom dumdristiga beslut och kroppshållningen. Men genom dokumentären kunde jag också försonas med min pappa. Det är inte alla dokumentärer eller artister som har den förmågan.

Så jag kan relatera till mycket som handlar om Daniel Johnston. Hans liv och sorg och alla frågor som kom på vägen. Jag kan relatera som en nära anhörig och en son. Och jag vill ha med mig den här musiken hela vägen ner i graven.

LÄS OCKSÅ: Daniel Johnston är död – blev 58 år


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA